Tysta och bortglömda

En grupp som verkar vara bortglömda i historieskrivningen och kanske också i familjeberättelserna är de människor som i gamla tider levde med funktionshinder. Ändå är källorna fulla av uppgifter om människor som betecknas som lama, fåniga och svagsinta. Det stora intresset från myndigheterna att dokumentera det, som rubriserades som lyten, berodde delvis på att de ville veta om de kunde försörja sig eller vem som annars skulle ta hand om dem.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Omsorg och kontroll

Claes G Olsson är etnolog vid Umeå universitet och har skrivit en doktorsavhandling om handikapphistoria från 1700 talets mitt och framåt.

Under hela arbetet med avhandlingen hade han en bild framför sig på anslagstavlan. Den föreställde Mathias Larsson Skönberg som levde på 1700- talet och som trots att han saknade fullväxta armar och ben verkade ha levt ett ganska gott liv. Mattias blev en inspirationskälla för Claes G Olsson.

Claes G Olsson berättar att han stötte på Mathias i Kungliga Vetenskaps Akademiens Handlingar som började utges under 1700- talet. Där fanns både en berättelse och en bild på Mathias Larsson Skönberg.

- Jag fascinerades av bilden. Jag kände ju till till neurosedynbarnen från 1960- talet och Mathias hade liknande skador vilket jag inte hade en aning om att det uppträdde också långt tidigare, och har säkert alltid förekommit i historien, berättar Claes G Olsson.

- Jag blev inspirerad och läste berättelsen som är skriven av en läkare som träffade Mathias för att ta reda på hur hans liv hade varit från barndomen.

Mathias var barn till fattiga föräldrar, pappan var skräddare och mamman skötte hemmet och de andra barnen.

- Och det är klart, när Mathias föddes uppstod säkert en traumatisk situation. Mamman kom sen att utnyttja Mathias genom att gå runt i socknen för att visa upp honom och indirekt eller medvetet tigga pengar.

Det ogillades i socknen varpå Mathias flyttades till Hospitalet i Söderköping där han växte upp.

- Det fascinerande är att han kom att ägna sig åt en mängd sysslor vilket man kan se på bilden av honom. Där visas vad han kunde göra; snickra, måla och spela fiol. Dessutom hade han lärt sig läsa och skriva.

Läkaren skriver med en viss beundran att han inte drog sig för att delta i slagsmål om någon retat honom.

- Han kunde vara ganska aggressiv, vilket läkarna då skyller på den dåliga uppfostran han hade fått. Personer som hade någon form av funktionsnedsättning, speciellt barnen, behövde en bättre uppfostran, den inställningen kom att dominera synsättet på funktionsnedsatta under 1700- talet. Och det resulterar i sin tur att det startas specialskolor, berättar Claes G Olsson.

Det fanns också olika funderingar varför Mathias och andra drabbades av funktionsnedsättningar. Vi den här tiden så blandades vetenskap och folkliga synsätt. läkarna funderade om modern till Mathias blivit skrämd, vilket kunde ha satt sig som en skada på fostret.

- På 17- och 1800- talen hängde de folkliga föreställninagarna fortfarande kvar, att det kunde Guds straff eller ett tillslag av övernaturliga väsen. Föreställningen om att det finns krafter som påverkar människors liv och vill ont, finns delvis kvar som föreställning. Men kristendomen och vetenskapen trängde allt mer ut de folkliga föreställningarna.

Vad står då i handlingarna om de funktionsnedsatta?

- Det beror på vem som skriver, men som regel är det ju inte den som har funktionsnedsättningen själv som skriver. Det var framförallt läkare och pedagoger som skrev. Claes G Olsson berättar att han framförallt intresserat sig för vad några av läkarna skrev, och säger att det finns många spännande citat som avslöjar lite av hur man såg på personer med funktionsnedsättningar på 1700- talet.

Så här skriver läkaren Erik Acharius, som var en av Linnes sista elever, i sin artikel i Vetenskaps Akademiens Handlingar år 1798:

Krymplingens historia kan äfven någon gång förtjena en mer än vanlig uppmärksamhet. Icke just därföre, att man hos honom uptäcker liksom vissa brister uti naturens utvicklings förmåga eller at någre kroppsdelar antagit en oformligare skapnad; ty det är ingalunda sällsynt at genom tillfällige orsaker den ordning rubbas som naturen annars i stöd af sine efter säkert bestämda lagar fortsatte verkningar följer, och at krymplingar både med för få och bristande eller för många och illa danade delar framalstras bland alla växande varelser på vårt jordklot, men då de ibland äro på et mera utmärkt sätt vanlottade blifva de i flere afseenden äfven märkvärdigare och böra beskrifvas.

Vilka källor har då Claes G Olsson tittat i.

- Jag har använt mig av en mängd källor. Husförhörslängderna är en . Där skrev prästerna ned vilken form av funktionsnedsättning som de hittade i församlingen och det upptäcktes åtminstone när församlingsborna skulle lära sig läsa och förhöras i kristendomslära.

- Rapporterna hamnade så småningom på Statistiska Centralbyrån, eller dåvarande Tabellverket. Även fattigvårdsprotokoll där man kan se socknens beslut om utackordering eller kringgång för de som inte hade någon familj som tog hand om dem.

- Hur det blev berodde naturligtvis på var de hamnade, och många utnyttjades säkert i arbete i den mån de kunde utföra arbete. Men den typen av hantering minskade efter hand då större vårdhem byggs på 1800- talet och ålderdomshemmen tog hand om många.

- Och det finns många berättelser att läsa om eftersom det fanns många som hade funktionsnedsättning, men vi forskare har tyvärr inte ägnat oss åt dem i forskningen. Dessvärre har de hamnat i gruppen fattiga och utstötta.

Claes G Olsson berättar att det finns många öden som träder fram i materialet. Charlotta Seureling är en av dem.

- Hon hade en spännande bakgrund. Charlotta kom från en teaterfamilj där pappan var teaterdirektör och reste runt i landet.

- Och då jag läste om henne framstod hon som ett gott exempel på hur en blind flicka kunde få möjlighet att utvecklas genom att vara med sällskapet och till och med uppträda.

Charlotta Seureling kom till Per Aron Borg i början av 1800- talet för att få privatlektioner i musik. Han tog initiativet att starta den första specialskolan för blinda och döva. Och Per Aron Borg såg sin chans att göra något stort som han kunde bli berömd för.

- Egentligen var det Charlotta Seureling som triggade igång det hela.

Hörs då Charlottas egna tankar i materialet?

- Ja i allra högsta grad, säger Claes G Olsson. Det finns berättat om när hon skulle uppträda framför drottningen, och Per Aron Borg var en skicklig PR- man och anordnade en jättevisning av eleverna för samhällets toppar. Charlotta hade skrivit en visa för drottningen.

Från min första barndoms dagar
Synen mig beröfvad var;
Först i dag mitt hjerta klagar
öfver den förlust jag har;
Jag den sällhet icke njuter,
Att Dig, dyra Drottning, se;
Men Du hör den suck jag gjuter,
Ser min känslas rörelse.

Efter att ha framfört sången fördes Charlotta fram till drottningen för att överlämna sina egenhändigt skrivna verser.

Då drottningen härvid nedlät sig til de Nådigaste tillika välgörande Uttryck, blef Mamsell Seurling- utomdess uti hela sit Väsende sjelfva Blygsamheten- så djupt rörd öfver så mycket Hög någ, at hon svimmade.

Claes G Olsson berättar att Charlotta kom att stanna hos Per Aron Borg länge. Hon reste sen till Finland och Ryssland där hon deltog i att bygga upp blindskolor.

Charlotta dog 1828 drygt 40 år gammal och blev känd som sångare, harpist, poet och skådespelare.

Här finns Claes G Olssons avhandling:

Läs mer på:

Fram till mars 2013 pågår ett insamlingsarbete i Nordiska museets projekt Livsbild. Här berättar Claes G Olsson mer om det:

Läs mer om projeket:

Bortglömd

Vana släktforskare vet att människors handikapp ofta är noggrant antecknade i husförhörslängderna. I många kyrkböcker så ska prästen redan i den allra första kolumnen, på samma ställe där man skrev ner namn och yrke på personerna i ett hushåll, också skriva in om personen hade ett lyte, med förklaringen efter: ”svagsinta, blinda, döfstumma” .

Men det ser inte alltid likadant ut, rubrikerna kan skifta i olika landsändar och olika tider, och det gällde också olika regler beroende på vilken präst som bestämde. Men efter 1860 så standardiserades formulären, och såg i princip likadana ut över hela landet.

Ingela Martenius på Göteborgsregionens släktforskarförening berättar att anledningen till att handikappen uppmärksammades på detta sätt var skattetekniska.

-Ser man en anteckning om att en person var ”fånig”, ”vansinnig” eller ”lam” så betyder det att han hade nedsatt förmåga att betala skatt, förklarar hon. Alternativet var att de belastade fattigvården.
Ett annat skäl till anteckningen kan vara att man anser att den handikappade skulle behöva skickas till någon anstalt.

Ingela Martenius har tagit fram ett par exempel ur vanliga husförhörslängder. I Lerum 1813 dyker det plötsligt upp en ung flicka i en familj, utan några hänvisningar till varifrån hon kommer eller egentligen hör hemma.

-Det står om henne ”Nästan blind, födes av medlidande”, läser Ingela Martenius, och kommenterar:

-Det var alltså så anmärkningsvärt att hon blir omhändertagen i den här familjen, som förresten redan hade sju barn, att prästen tycker att det måste antecknas särskilt.

-Man måste komma ihåg att man vid den här tiden ansåg att det var de högre klassernas folk som stod för de ”finare känslorna” som till exempel medlidande, att en prästfru kunde känna medlidande och ge en blind person en allmosa, det kunde man förstå. Att en vanlig torparhustru skulle visa sådan förfining var anmärkningsvärt 1813.

Den unga, synskadade flickan, försvinner efter några år ur kyrkböckerna och faktum är att handikappade personer kan vara ganska svåra att följa i folkbokföringen.

-Jag tror inte att det beror på att man medvetet gömde undan dem, säger Ingela Martenius, det är snarare så att de flyttas kring. De är ofta kvar i föräldrahemmet så länge föräldrarna lever, och har de tur så kan de senare följa med något syskon.

Men om det inte gick så hamnade de oftast i fattigvården, inte sällan på så kallad rotegång, där de fick bo ett litet tag i socknens alla gårdar.

Den här gruppen förblev ofta ogifta och utan barn, vilket betyder att de sällan ligger överst på listan över personer som intresserar släktforskare.

-Så den här gruppen var inte bara bortglömda av sin samtid, de är dessvärre ganska bortglömda också av oss som lever idag, konstaterar Martenius.

Hon tar fram ytterligare ett exempel ur husförhörslängderna. Det gäller en kvinna som heter Karin Andersdotter och som är född 1767. Första gången det står något av henne betecknas hon som ”dumb”.

-Dumb betyder absolut inte ”dum”, utan det står för stum, förklarar Martenius, och jämför med engelskans ”Death and Dumb”. Hon var sannolikt vad som senare kom att kallas dövstum.

Lite längre fram i tiden får denna kvinna epiteten ”fånig” och ”vansinnig”, i kyrkböckerna.

-Sanolikt var det så att Karin gjorde konstiga ljud som inte prästen kunde tolka, tror Martenius.

”Fånig” betydde inte larvig, utan springer ur ordet ”fåne”. Den fånige ansågs inte tillräknelig, men sannolikt ofarlig.

Också ordet ”lam” dyker ofta upp. Det står för långt fler diagnoser än dagens ”förlamad”.

-Det kan betyda allt från att vara totalförlamad till att man hade ett lättare problem med att gå eller röra sig. Idag är vi så noga med detaljerna, men det var man inte förr.

Ett handikapp betydde inte alltid att man blev bortglömd eller undanskuffad av samhället.

-Vissa yrken var vanliga för folk med lättare handikapp, som till exempel sockenskomakare, eller sockenskräddare, avslutar Ingela Martenius.