Jag skulle ju åka från Bryssel – inte Burbank! Andreas Liljeheden, Strasbourg

Utrikeskrönikan 16 juli 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Strasbourg, tisdag.

I en av mina tidigare krönikor berättade jag om hur oerhört krångligt det var att fixa journalistvisum till USA som jag behövde för att kunna följa ett Natotoppmöte i Washington. Där jag efter många om och men fick visum via ett skumt industriområde i Vilvoorde, en bit utanför Bryssels flygplats.

Men det skulle visa sig att svårigheterna inte alls slutade vid visumet.

Det började med ett sms samma morgon som jag skulle åka. Flyget var inställt. Jag skulle ändå ut till flygplatsen för att vinka av mina barn så jag tog mina packade väskor i hopp om att komma med ett senare plan samma dag. Men icke.

Halva Bryssel skulle åka till Washington och efter tio minuters sökande gav kvinnan vid flygbolagets desk upp. Hon gav mig istället en QR-kod som skulle ta mig till bolagets call center, någonstans på andra sidan jorden.

Jag gick till ett av kaféerna, beställde en flygplatsdyr espresso och började ringa. På tredje försöket kom jag fram och fick prata med en riktigt person.

Efter en ganska lång stund sa han: ”Det finns ett flyg imorgon bitti. Via San Francisco”.

”Via San Francisco!”, utropade jag så det hördes över hela kaféet. ”Det är ju en omväg över hela landet!”

”Ja, det är det enda jag har”, sa han.

”Ok”, sa jag, svepte den sista delen av espresson och åkte hem.

Några timmar senare kom den stora chocken. Jag skrev ut den nya bokningen och såg till min fasa att mannen på andra sidan jorden hade blandat ihop flygplatsförkortningarna. Där stod inte BRU för Bryssel utan BUR för Burbank.

Jag satt alltså i Bryssel söndag eftermiddag med en biljett morgonen därpå från en stad i Kalifornien, därav mellanlandning i San Francisco.

Uppgiven ringde jag upp igen via QR-koden. ”Ojdå”, sa kollegan till mannen som bokat in mig från Burbank.

Han kunde faktiskt fixa en biljett från Bryssel till morgonen därpå, men via Edinburgh med bara en timmes byte.

”Räcker det verkligen?” frågade jag.

”Ja, det ska räcka”, sa han.

Räckte det?

Nej.

Planet landade tio minuter sent, ungefär samtidigt som de började boarda planet till Washington. Och jag skulle igenom både pass och säkerhetskontroll igen.

Jag sicksackade mig fram i trängseln, ursäktade mig förbi köerna för att gå före. Självklart skulle en av mina väskor kollas extra noga, min liveväska dessutom som ofta drar till sig uppmärksamhet om man öppnar den då den är en liten låda med en massa sladdar. Vakten tog god tid på sig och troligtvis bled det inte bättre av att jag stod och stampade nervöst vid sidan av.

Till slut var han klar.

Jag tokrusade iväg med mina två väskor. Samtidigt som jag sprang förbi en skylt där det stod att min gate låg sju minuter bort ropade de ut i högtalarna: Last call for Washington.

Två minuter senare kom jag fram. Flåsande och svettig fepplade jag upp mitt boardingkort. Maskinen lyste rött. Nu är det kört, tänkte jag.

Men mannen vid kontrollapparaten sa glatt: ”Det är för att du sitter vid en nödutgång. Är det ok?”

Herregud, jag kan sitta på muggen i åtta timmar om det ska vara så tänkte jag. Men svarade: ”Visst, inga problem”.

Dörrarna öppnades. Jag kom med. Sen att min resväska inte kom fram, ja, det är en annan historia.

Andreas Liljeheden, tillbaka i Europa från Washington.
andreas.liljeheden@sverigesradio.se