Låt munkarna hjälpa dig att släppa telefonen

Många bollar i luften må göra oss flexibla i arbetslivet men det gör oss också splittrade. Joel Halldorf ber oss titta på klosterlivet i ett försök klistra ihop vår sönderdelade uppmärksamhet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

På 1870-talet reste Jules Vernes litterära hjälte Phileas Fogg jorden runt på endast 80 dagar. 2023 färdades youtubern Noel Phillips den sträckan på blott 80 timmar, med hjälp av lågprisflyg.

Det är inte bara resor som går fortare i dag, utan de flesta delar av livet accelererar: vi äter snabbmat, konsumerar allt kortare nyhetsklipp och forskare har visat att vi till och med pratar snabbare i dag än för några år sedan. Detta präglar också vår relation till texter: Även läsningen accelererar.

Förr läste man långsamt. Vi kan veta det, eftersom det inte går att läsa en riktigt gammal bok snabbt. Det beror på att den är skriven utan mellanrum mellan orden, i en löpande skrift utan vare sig punkter eller mellanslag. Det kallas scriptio continua, och var standard fram till medeltiden.

En text av det slaget bör man läsa högt och långsamt, för att förstå vad man läser. Det är nödvändigt att åtminstone mumla för att ”låta örat bringa klarhet i vad som för ögat ter sig som en fortlöpande rad tecken”, som författaren Alberto Manguel formulerat det. Det kan tyckas besynnerligt att det tar så lång tid innan mellanrummen införs, eftersom det är en enkel sak som verkligen underlättar läsningen. Men dröjsmålet beror på att man inte hade bråttom.

Under medeltiden skedde den mesta läsningen i klostren, av munkar som var ålagda att läsa två till tre timmar per dag. Deras läsning kallades lectio divina – den gudomliga läsningen. Det var en andlig läsning som involverade alla sinnen: Man såg orden med ögonen, smakade dem i sin mun och hörde dem med öronen. Munkarna, skriver en historiker, rullade orden i sin gom som en klunk vin innan de svalde.

Läsningen skulle vara en meditatio, en meditation över ordet. Man läste inte för att hinna igenom så många böcker som möjligt, utan för att själva läsandet gjorde något med läsaren: Böckerna förde munken till ett rum av inre stillhet, bort från vardagens distraktioner och närmare Gud. Att stressa igenom texten hade varit meningslöst, eftersom det skulle ha förstört meditationen.

På tusentalet infördes mellanrummen och nu blev det enklare att läsa tyst, enbart med ögonen och utan att behöva mumla. Erfarna läsare lärde sig att skanna en boksida med blicken, snabbt och effektivt. Det uppskattades särskilt av akademiker och byråkrater: För dem handlade läsningen inte främst om meditation, utan om att söka information.

Därmed är vi på väg mot vår tids läsning som oftast sker på skärmar, där vi hastigt hoppar från text till text. Om en sida tråkar ut oss finns en miljon alternativ ett klick bort. Att surfa är att röra sig på ytan av ett hav av texter, och sällan ta sig tid att dyka ner. Modern läsning är inte främst långsam och fokuserad, utan oftare hastig och distraherad.

Att även utbudet av texter accelererar gör vår tid fullpackad av intryck. Vi blir ständigt ”distraherade från våra distraktioner av distraktioner”, för att citera författaren TS Eliot. Men bristande koncentration var inte ett okänt fenomen ens för medeltidens munkar. Den långsamma läsningen var en rutin som de utvecklade för att bevara uppmärksamheten och hålla distraktionerna stången.

Asketen Johannes Cassianus skrev att det odelade hjärtat var munkens mål. Det ligger faktiskt i själva ordet: Munk kommer av grekiskans monachos som kan översättas enskild eller ”odelad”. Distraktioner betraktades som ett hot eftersom de splittrade uppmärksamheten. Nilos av Ankara beskrev problemet så här: ”Det är omöjligt för grumligt vatten att bli klart om det ständigt rörs upp, och det är omöjligt att bli en munk utan stillhet”

Det finns en hel del att lära av klostrens långa kamp mot distraktionerna. En dag i klostret saknar inte variation, utan den rymmer arbete, studier, måltider, samtal, gudstjänster och rekreation. Men allt är noga schemalagt, så att de olika aktiviteterna hålls isär. Munkarna avvisar alltså multitasking, utan gör en sak åt gången. Jag träffade en gång en erfaren munk som förklarade principen för mig: ”När du äter, bara ät. När du promenerar, bara gå”, sa han och fortsatte: ”Att försöka göra mer än en sak åt gången är högmod.”

Faktum är att varje aktivitet inte bara sker under en viss tid, utan också på en särskild plats. I ett kloster finns matsal, scriptorium, kapell och kapitelsal för måltider, studier, bön och samtal. En tid och en plats för varje aktivitet, således.

Hur annorlunda är inte detta mot det moderna livet? Vår tids skenande acceleration skapar en centrifugal effekt, som gör att allt snärjs samman. De smarta telefonerna, till exempel, rymmer ju vårt kontor samtidigt som vi använder dem för underhållning och för att hålla kontakt med familj och vänner. Det gör att arbete, fritid och relationer flyter samman i en sörja. Frånvaron av strukturer leder till en brist på konturer

På ett av USA:s mest prestigefyllda universitet startade för några år sedan en kurs som snabbt blev omåttligt populär. Studenterna kallar den för ”munkkursen”, eftersom den bygger på uråldrig klostervisdom. För att klara den behöver de anamma tre klosterinspirerade regler: Ge upp digitala verktyg, leva i tystnad och ägna sig åt endast en sak i taget. Målet är att de ska träna upp förmågan att fokusera, förklarar läraren Justin McDaniel, som menar att detta är nödvändigt för att kunna leva ett gott liv i en värld av distraktioner.

Vi lever i en uppmärksamhetsekonomi, där vår tids skarpaste hjärnor arbetar hårt för att hitta nya sätt att distrahera oss. För att undkomma detta räcker det inte med egen disciplin och viljestyrka, utan det krävs också goda vanor. Det är inte bara munkar som behöver öva sig i uppmärksamhet och finna strukturer som ger vardagen konturer. Vi behöver alla något av detta. Och som det heter i klostren: Bevara ordningen, så ska ordningen bevara dig.

När Noel Phillips kom hem efter att ha rest jorden runt på 80 timmar var han lätt euforisk över att ha klarat uppdraget. Samtidigt konstaterade han att han inte sett så mycket av världen.

Det en träffande bild av vad livet i en accelererande värld riskerar att reduceras till. Forskning visar att distraktioner försämrar vår uppmärksamhet, närvaro och förmåga att skapa minnen. Det handlar alltså inte bara om att vi blir mindre effektiva i arbetslivet, utan större värden står på spel: Distraktionerna berövar oss förmågan att vara närvarande i våra egna liv.

Ett liv som är fullt av distraktioner krymper. Det är som att resa jorden runt så fort att flygplatserna är det enda man minns när det är över.

Joel Halldorf kyrkohistoriker, författare och skribent