Våldet är en central del av översättningens historia

Språk, men inga ord. Det skrev Tomas Tranströmer om redan 1983, långt innan han förlorade talet. Boel Gerell funderar över skillnaden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Var börjar det? Kanske i andningen, i luften som inte kommer att räcka hela vägen fram och redan när jag startar meningen ser jag ordet i slutet och vet att det kommer att bli svårt. Jag kommer att fastna där, i den där satans bokstaven och bli kvar tills syret tar slut och du ser bort av hänsyn och genans. Medan jag tystnar och drar efter andan djupt och vanmäktigt och börjar om igen, med ett nytt ord.Det har blivit bättre förstås. Exempelvis läser jag ju den här texten utan att beväras av stamningen – peppar, peppar. Jag har hittat strategier för att hantera mina problem och bryr mig också mindre om vad andra tycker, det underlättar. Ändå är jag fortfarande någonstans alltid kvar i den där vibrerande frustrationen som fyller det tysta rummet där ordet inte låter sig sägas. Ett oändligt ensamt rum, skilt från den övriga världen.Trots att mina besvär är jämförelsevis lindriga har de satt prägel på mitt liv. En ovilja till telefonsamtal, en oro för att framträda offentligt tills jag kom på att adrenalinet som rusar genom mig vid sådana tillfällen faktiskt hjälper mig att överbrygga glappet till orden jag vill åt. Säkerligen är problemet större för mig själv än för dem jag möter och även om det kan kännas så i stunden är jag inte ensam.Ungefär en procent av den vuxna befolkningen i Sverige stammar. Bland barn är det betydligt vanligare men besvären försvinner ofta med åren. Exakt vad stamning beror på vet man inte och jag kan bara gå till mig själv för att försöka förstå. I samtal med mina barn exempelvis, stammar jag inte alls. Trötthet försvårar symptomen och om jag av någon anledning känner mig låg eller obekväm i situationen blir det också värre.En stroke eller en hjärntumör kan också utlösa stamning – eller om skadan är särskilt svår – afasi där tillgången till språket helt eller delvis försvinner. Jag försöker föreställa mig tillvaron i det tomma rummet med de blanka väggarna, inte som en tillfällig förvisning utan som ett hem. Vad händer med den som förlorar möjligheten att nå ut med sin röst för alltid?I dikten ”April och tystnad” ur samlingen ”Sorgegondolen” från 1996 beskriver författaren Tomas Tranströmer förlusten av språket som ”silver, som glimmar utom räckhåll hos pantlånaren”.En sån ödets ironi att just han, som hade språket så totalt i sin hand skulle tappa det. Eller, inte alldeles. En fungerande arm hade han kvar efter stroken 1990 och med hjälp av den kunde han fortfarande spela piano. Med orden var det värre, få fraser återstod – ett ja och ett mycket bra och i övrigt gester och blickar som hans livskamrat Monica förstod att tolka och översätta till ett vardagligt samtal och dessutom till litteratur.Så tillkom inte bara ”Sorgegondolen” där hälften av dikterna skrevs efter stroken. Utan också samlingen ”Den stora gåtan” som till största delen bestod av haikudikter. Boken nominerades till Augustpriset med motiveringen att hans ”diktning genomgått oavbruten förtätning och utveckling.”Funktionshindret som initialt tycktes tysta honom hade alltså i praktiken lett till en utveckling eller precisering av hans litterära förmåga. Språket han finner på stranden efter stormen är renspolat från oväsentligheter. Dikterna är oftast bara tre rader och har karaktären av bilder med ord så exakta att de inte kan vara några andra.”Döden, skriver han, lutar sig / över mig, ett schackproblem. / Och har lösningen.På samma vis beskriver författaren Daniel Sjölin sitt medvetande som bilder när språket går förlorat också för honom i sviterna av en gåtfull hjärnsjukdom. För att slippa konfronteras med vidden av katastrofen tiger han sig genom dagarna eller använder de få ord han tror sig kunna leverera obehindrat: tack, tjena, supernajs. Samtidigt är han aldrig helt säker på vad han säger. Som en slumpgenerator väljer hans rådbråkade hjärna andra ord än de han tror och språket kommer ut oförutsägbart och utom kontroll.Just kontrollförlust har varit ett mål för Sjölin i hans tidigare litterära arbete. För att osäkra skrivprocessen har han medvetet skapat hinder för sitt flöde. Som i romanen ”Underskottet” där han liksom företrädarna för den litterära 60-talströrelsen Oulipo begränsar sitt alfabet och skriver halva boken utan bokstaven a. Nu är inte bara a utan hela alfabetet utom räckhåll och kontrollförlusten osäkrar hela hans existens.I det som senare kom att kallas Sapir-Whorf-hypotesen lade den amerikanske lingvisten Edward Sapir 1929 fram teorin att en människas förmåga att förstå världen i hög grad var beroende av det talade språket. Så kom det sig att två människor med skilda modersmål aldrig skulle komma att se saker och ting på samma vis. I orden låg möjligheterna och begränsningarna och som exempel användes hopi-indianerna som påstods sakna ord för tid och därför skulle vara omedvetna om hela tidsbegreppet.Så var det förstås inte och ändå har teorin bildat skola och skrämmer nu den tidigare lingvistikstudenten Sjölin där han ligger stum på sjukbädden. Vilket värde har han som människa – i sina egna och andras ögon – utan sin röst? Tron på språk som värdemätare och indikator på själslig förmåga genomsyrar hela den västerländska världsbilden och präglar inte bara vår syn på varandra utan också på våra medvarelser djuren. Sättet vi behandlar boskap på kan exempelvis bara basera sig på idén att den som saknar röst också saknar känslor, behov och rätt att finnas till. Detta trots att var och en som haft ett djur som vän, vet att det går att föra också mycket nyanserade diskussioner utan mänskligt tal. Själv har jag fört många och långa samtal med hundar och tack vare denna språkliga kompetens slutade jag för snart trettio år sedan att äta kött. I en film på teve fördes svin till slakteriet. Inget våld syntes i bilderna, men i svinens öron och ögon läste jag allt de redan visste om vad som skulle ske. Paniken som spred sig i leden när de tvingades framåt i den trånga passagen, lukten av blod och de avlägsna dödsskriken från vännerna.Det kunde ha varit min hund som berättade om fasorna, språket gick obehindrat att översätta. Det kunde ha varit någon jag känner, älskar och respekterar som föstes in i dödsfabriken. Det kunde ha varit jag. Tal eller skrift är inte enda vägen till djup förståelse varelser emellan, kanske är det inte ens bästa sättet att med precision kommunicera.Ta Tomas Tranströmer och hans vänstra hand, som långt efter att talet berövats honom fortsatte att förmedla hans innersta känslor med samma säkerhet som han tidigare skrev på papper. Själv ler jag lite åt mig själv och situationen när ordet fastnar, tar ett djupt andetag och börjar om igen och i leendet och andetaget möts vi och samtalet går vidare.Boel Gerellförfattare och kritiker LitteraturDaniel Heller-Roazen: Echolalia. Att glömma språk, Bokförlaget Faethon 2019Daniel Sjölin: Underskottet, Norstedts 2022Tomas Tranströmer: Sorgegondolen, Bonniers 1996Tomas Tranströmer: Den stora gåtan, Bonniers 2004

10 Feb 10min

De är smarta och har kallats vår evolutionära spegelbild. Carl Magnus Juliusson håller ett försvarstal för papegojan och för upprepningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad är det för fel med att upprepa sig? Vad är det för fel med att upprepa sig? Vad är det för fel med att upprepa sig?När man upprepar sig är det som att man plötsligt får något omänskligt över sig. Man framstår som en robot, en hackig skivspelare – eller en papegoja. Det är som taget ur en tecknad film eller sci-fi-rulle. Huden lossnar och blottar en maskin.När man upprepar sig förskjuts också intresset från ordens innebörd till hur det sägs. Upprepning drar uppmärksamhet till sig. Man misstror den som talar. Hon tänker inte ”på riktigt”. Hon talar med någon annans ord. Någon annan talar genom henne.Bland roboten, skivspelaren och papegojan skiljer förstås den sistnämnda ut sig. Till skillnad från de andra är papegojan en levande varelse som du och jag.I litteraturhistorien har inget djur används lika mycket för att beteckna människor som själlöst repeterar, som talar utan att tänka. Som Lila i Elena Ferrantes Neapelkvartett utbrister apropå akademiker: ”De har inte en enda tanke i huvudet som är deras egen, som de har tänkt själva. De vet allt, men de vet ingenting”, säger hon. ”Om du hade varit där skulle du bara ha fått höra papegojor som tjattrade […]. Det gick inte att fatta ett ord av vad de sade och de fattade inte själva heller.”Det är bara ett av hudnratals, kanske tusentals exempel. Papegojan betecknar upprepning, tanklöshet. Det finns bara ett problem –papegojor är inte alls är korkade djur. De tros tvärtom vara näst smartast efter människan! Evolutionärbiologen Antone Martinho-Truswell menar att papegojan troligtvis var jordens mest intelligenta livsform under åtminstone 30 miljoner år innan människan kom in i bilden.Att fågeln används för att representera tanklöshet är ett missförstånd som kanske delvis kan förklaras av att myter är seglivade. Det var också relativt nyligen vetenskapen insåg hur intelligenta papegojor är – särskilt grå papegojor, aror och kakaduor. Och då har man ändå talat om papegojans kapacitet att imitera mänskligt tal i mer än 2000 år.Brytpunkten ägde rum på 1970-talet med en grå papegoja som hette Alex och en forskare som hette Irene Pepperberg. Hon sökte efter sätt att etablera kommunikation mellan människa och djur. Medan andra forskare tittade på chimpanser eller delfiner valde hon papegojor som de flesta var överens om var underlägsna däggdjur i intelligens och inte kapabla till mer än efterhärmning. Det slutade med att Irene Pepperberg studerade Alex i 30 år. Under den tiden lärde hon honom att med ord urskilja sju färger och fem former. Han lärde sig också begreppspar som samma-olika och större-mindre. Med andra ord kunde han alltså beskriva föremål i fråga om storlek, form och färg, samt på vilket sätt ett föremål skiljde sig från ett annat. Han visade klara tecken på att han också förstod innebörden av orden.Efter Pepperberg har papegojor varit föremål för betydligt mer forskning. Under 1980-talet visste man fortfarande nästan inget om papegojor i det vilda, som skiljer sig mycket från dem i fångenskap. Till exempel imiterar de inte. Det verkar tvärtom vara något de enbart gör för vår skull.Men visst är det imponerande hur många ord och stavelser en papegoja kan lära sig utan att själva förstå dem? Och vilket minne det förutsätter. Det finns även gott om experiment som visar att exempelvis kakaduor kan använda och tillverka verktyg. De har även ganska komplexa känsloliv. De kan hämnas om man slutar mata dem, de kan dansa, hålla takten (genomsnittligt lika bra som människan) och med en pinne slå på en trumma. Redan Darwin konstaterade att papegojor var musikaliska, hade känsla för melodi och kunde lära sig att vissla. Det är något de gör för sitt enkla nöjes skull – inte för att få någon belöning som exempelvis mat. Det är egenskaper som man inte kunnat se hos några andra djur, inte ens hos våra släktingar primaterna. I dag menar många forskare till och med att papegojor – trots att vi inte är nära släkt rent biologiskt – är mer lika oss människor än de flesta andra djur. Martinho-Truswell har kallat dem ”vår evolutionära spegelbild”. De lever länge – som vi. De är – vanligtvis – monogama. De är altriciala vilket betyder att nyfödda ungar är beroende av två föräldrar under en längre tid för mat, skydd och värme. Det är något som kännetecknar alla djur med mer komplexa hjärnor. Papegojor är med andra ord mycket intelligenta djur. Men de kan inte lära sig att tala som en människa. Deras intelligens manifesterar sig inte språkligt. Papegojor är intelligenta på ett annat sätt.Problemet med upprepning ligger med sagt inte hos dem – utan hos oss. Man kan fråga sig varför vi driver med papegojan, vad är det som känns så hotfullt? Vi har ju alla en gång utvecklats genom att efterapa vår omgivning – för att använda en annan djurliknelse. Vi har gjort det så ofta och effektivt att vi till slut börjat tänka själva. Eller är där oron sitter, att det vi uppfattar som självständiga tänkande subjekt i själva verket bara är komplexa nätverk av upprepningar? Allt vi säger och tänker bara omkastningar av sådant vi redan hört eller sett, men omarbetat till oigenkännlighet? Då blir papegojans eko en spöklik påminnelse som kan ge existentiell svindel. Försvarsmekanismerna träder in, skrattet, avfärdandet. Tjattrande papegojor… Men är det verkligen något att vara så rädd för? Upprepning är trots allt en stor del av all språklig kommunikation och imitation en förutsättning för vårt sociala liv. Och som Kierkegaard skriver är verklig upprepning samma slags rörelse som minne, men i motsatt riktning. Den riktar sig mot framtiden.Det varnas med rätta för att se på djuren med en antropomorf blick. Men som biologerna Catherine Toft och Timothy Wright påpekar syftar begreppet antropomorfism endast på när man felaktigt tillskriver andra arter mänskliga egenskaper. Och lika gravt och vanligt är antropocentrismen – att felaktigt lokalisera alla egenskaper vi betraktar som mänskliga till enbart människan. Forskningen har trots allt visat att papegojor är mest ”mänskliga” av alla fåglar. Och vem vet, kanske är människan det mest papegojlika av alla däggdjur. Men det är som framgått inte bara imitationen som gör oss lika. Och det är något vi borde vara stolta över. Vara stolta över. Vara stolta över…Carl Magnus Juliussonlitteraturvetare och kulturjournalist

9 Feb 8min

Madame de Sévigné föddes den 5 februari 1626 och hennes klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-09-03.Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund.Är ett älskande människohjärta som solen?När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: ”Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara må.”Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: ”Jag glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste svart. Mitt för dig har en vacker färg.”Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt?Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris 1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och otrogen – dödades till slut i en duell om en älskarinna – och gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles kom i närheten av hennes beundran.hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin skilsmässa från henne med orden: ”Jag grät och det kändes som om jag skulle dö.” En månad senare skrev hon till dottern: ”Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i d’Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen.” Ett år senare, den 12 februari 1672, skrev hon: ”Tycker du inte att vi varit ifrån varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur många bedrövelser det än måtte medföra.”Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger. Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal. Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som älskar kvinnor.Det kan hända att Madames så kallade ”frigiditet” och kärlek till sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget porträtt av henne – Madames alla brev och kärleksförklaringar – låter henne egentligen aldrig framträda som person. Alla omdömen som Madame fäller om henne – som att hennes skrivkonst är ”gudomlig” och att hon är ”vackrare än en ängel” – är så idealiserade att de blir meningslösa.Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?I ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett ”hängivenhetens språk” som saknar alla biavsikter, och Madames brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter, älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen gjorde henne älskansvärd.”Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade mig lika mycket som jag älskar dig”, skriver hon den 6 april 1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames kärlek till sig själv.”Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog med sig själv”, skriver Simone de Beauvoir i ”Det andra könet” när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?Nej, att betrakta Madame som en människa blind för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne. Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något.Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon är: en kärlekens uppenbarelse.Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättareSamtliga citat ur breven är hämtade ur ”Madame de Sévignés brev” i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.

5 Feb 9min

Kan vi vända upp och ner på hierarkin gud människa djur? Och kan vi i så fall lära oss att leva som en ko? Lars Hermansson reflekterar över människans relation till lantbruksdjuren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från november 2019.I den amerikanska författaren Chris Kraus autofiktiva roman I love Dick finns en berättelse om hur författaren bestämmer sig för att bli vegetarian. Hon är på middag med sin franske konstteoretiker till man, tillsammans med två andra akademiska högdjur och deras tjugo år yngre, barnlösa fruar för att diskutera fram ytterligare en deltagare i ett seminarium de ska hålla tillsammans, männen alltså. Kraus föreslår den tyska författaren Christa Wolf. Det blir tyst i rummet, så säger en av hannarna: ”Men hon är ju inte intellektuell.” I samma ögonblick bärs steken in och ställs på bordet, och Kraus bestämmer sig för att aldrig mer äta kött. ”Vegetarianismen är en feminism”, skulle man kunna travestera Sartre. Eller socialism: en klassiker i djurrättsteoretiska sammanhang är den amerikanske historikern Jason Hribals essä: ”Animals are part of the working class”.Jag bor på landet. Så fort jag går ut ser jag hästar och kor. På morgonpromenaden passerar jag fåren och en liten hönsgård. Till skillnad från skogens djur slipper dessa djur leta efter mat, de behöver inte heller vara rädda för rovdjur. De är ett slags lyxslavar. Hästarna bär omkring på sina ägare ett par timmar i veckan, resten av tiden äter de och sover. Kossorna är så kallade EU-kor, anställda för att äta och hålla landskapet öppet och därmed främja biologisk mångfald. Ibland smiter kvigor och kalvar i en viss ålder, motsvarande tonåren skulle jag tro, ut mellan de strömförande men elastiska vajrarna i grinden, och driver omkring i landskapet ett tag innan de självmant återvänder hem.Lantbruksdjuren i min närmiljö är privilegierade, de ingår inte i den storskaliga köttproduktion där kossor pumpas fulla med antibiotika och tillväxthormoner så att de till slut inte orkar bära sin egen kropp. Men vi kan ha hur rymliga, rena och, ursäkta uttrycket, ”humana” djurfarmar som helst, vad allting kokar ned till är det där att vi att vi tar oss rätten att förkorta djurens liv och varufiera deras döda kroppar, trots att vi med dagens högteknologiska jordbruk och moderna transporter, till skillnad från exempelvis varg och lo, kan överleva utan att äta kött. Som icke-vegetarian måste jag erkänna att jag i praktiken, om inte i teorin, värderar en människas liv högre än ett djurs. Att jag någonstans inom mig, trots alla grymheter människan visat sig kapabel till genom historien, ser henne som, oh vidriga trop, ”skapelsens krona”.Den gubben ser man inte mycket av i Amelie Björcks bok. Eller rättare sagt: han finns där hela tiden som en ond skugga. Björck konstaterar att framställningen av lantbruksdjur i konst och litteratur från Vergilius till Kristina Lugn, nästan alltid varit antropocentrisk, alltså sett på djuren som till enbart för människan. Men det finns förstås undantag: dikter, romaner och konstverk som försöker förstå vad det är att vara till exempel gris, och ibland också till sin form försöker härma det upphovspersonen uppfattar som grisens existentiella varamodus och – språk? Som till exempel den australiensiske poeten Les Murrays korta dikt ”Pigs” som börjar ”Us all on sore cement was we”, en pidgindoftande sats som kanske kunde översättas med: ”Oss alla på rå cement var vi” och som utvecklar sig till en vision av ett grisparadis utan stängsel, med hejdlöst kopulerande – ”Us all fuckers then” – och ”gudagiven gegga”, som Björck benämner den ”god-shit” Murrays mindre vältaliga gris minns eller drömmer om, antagligen i slaktögonblicket. Skulle fler dikter som Les Murrays ”Pigs” eller romaner som Marlen Haushofers ”Väggen” vars långsamma, vegeterande tempo Björck menar härmar lantbruksdjurens, göra den läsande delen av mänskligheten mer djurempatisk? Det verkar som Björck menar det. Och vad skulle denna ökade empati i så fall kunna leda till?Det finns ett utopiskt drag i mycket av den djurrättsteoretiska diskurs som Björcks bok bygger på, och i somliga av verken hon analyserar. Nästan en barnatro, både på veganismens roll i en omställning av samhället i jämlikhetens tecken, och på lantbruksdjurens godhet. Det är nästan så man kommer att tänka på totemism. Så många mänskodrömmar som projiceras på de stackars djuren. Men den som har besökt en höns- eller hästgård kan inte ha undgått att lägga märke till att djuren där är minst lika grymma som människan: stenhårda hierarkier, mobbning, våld. Bara lite mindre kalkylerande än hos oss. En hackkyckling som försöker äta av fodret samtidigt som de andra hönsen skulle knappast straffas retroaktivt. Jag har också svårt att föreställa mig att våldet mellan flockledare och nykomling i en hästflock brukar delegeras.Om nu inte heller djuren är några änglar kan man undra varför just människan ska sätta sig på höga hästar och avstå från att äta andra djur och bete sig civiliserat. Kan det vara den gamla föreställningen om att vi trots allt är skapelsens krona som spökar?I sitt försök att platta till eller rent av vända upp och ned på hierarkin gud – människa – djur ägnar Björck ett intressant kapitel åt djurs tidsuppfattning. Hur mycket minns ett får? Kan ett får föreställa sig framtiden? Alla som stirrat djupt in en kos ögon måste ha känt det där egendomliga suget av evighet och akut presens på samma gång. För att närma sig gåtan föreslår Björck termen ”kairotisk”, från grekiskans ”kairos”, som syftar på ett större nu än vårt punktuella, inpressat som det är mellan nyss och sedan. Kairos är mer av ett svällande nu, en nästan evig glänta där en människas (eller ett djurs, vem vet) sanna väsen kan uppenbaras om hen är uppmärksam på rätt sätt. En jämlik relation mellan människa och djur i ett sådant kairos är den dröm som genomsyrar Björcks bok. Hon kämpar med frågan om drömmen är till för människan eller för djuren. Kanske är den bara en nödvändig mänsklig strategi – en dos vegeterande slow living – för att rädda den sönderstressade nutidsmänniskan och planeten undan den rovdriftskapitalism allt fler menar kommer att bli vår död.Det är förstås bekymmersamt att relationen människa – djur är så asymmetrisk, att djurens befrielserörelse till exempel måste ledas av människor. Det tycks också som människan har något att lära av djuren – mindfulness och getyoga till exempel – men vad kan djuren lära sig av oss? Bygga katedraler, kärnvapen, skriva poesi? Även den frågan är urbota antropocentrisk. Varför skulle en ko lära sig något av just människan, det finns väl andra djur. Häromdagen när jag var ute på morgonpromenad stötte jag på två ungtjurar och en kviga precis i skogbrynet, alltså på gränsen till ett annat rike, där vildsvinen och älgarna är kungar. Där kanske det finns något att lära för en ungtjur eller kviga – hur man letar mat, bökar bland rötterna, försvarar sig mot lo och varg. Och hur man njuter av att vara fri. Jagad, men fri.Lars Hermansson, författare och kritikerLitteraturAmelie Björck: Zooësis – kulturella gestaltningar av lantbruksdjurens tid och liv. Glänta produktion, 2019.

5 Feb 10min

Ett enskilt vilt djur i staden är en exotisk avvikelse. Men när hundratusentals rävar och råttor bosätter sig ibland oss blir de ett hot. Patricia Lorenzoni undersöker vad det är som stör. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.År 1964 besökte författaren Clarice Lispector Brasiliens nya huvudstad Brasilia, invigd under pompa och ståt fyra år tidigare. Byggandet av staden hade inletts 1956. Det var ett storslaget projekt att genom modernistisk arkitektur och stadsplanering civilisera det vidsträckta inlandet. Brasilia byggdes från scratch, och i Lispectors skildring reser sig staden på den savannliknande cerradon som en steril hemsökelse från framtiden. En stad, säger hon, byggd ”utan plats för råttor”. Enbart människornas värld har staden aldrig varit.Femtio år senare vandrar jag med min tvååriga dotter i de minutiöst välplanerade och behagligt gröna bostadskvarteren. Plötsligt skymtar vi en rörelse i rännstenen. Vi stannar till, väntar tysta. Fram smyger nos efter nos, gråbruna råttungar som nyfiket kilar in och ut genom hål och gångar. Ur dottern bubblar förtjust skratt. Från den dagen blir ett besök till a casa dos ratos, råttornas hus, del av vår dagliga rutin.Staden som byggdes utan plats för råttor invaderades genast av dem. Också Lispector konstaterar det, och de är, säger hon, mycket stora. Vare sig människor vill eller inte, skapar djuren sig sina egna liv i människornas rum. Råttornas Brasilia finns i gränslandet mellan ovan- och underjord. Och denna parallellvärld ställer på sin spets frågan vems staden egentligen är. Vem har hemortsrätt här?Enbart människornas värld har staden aldrig varit. En gång var närvaron av djur mycket påtaglig. I boken Beastly London: A History of Animals in the City, frammanar Hanna Velten en stad i vilken en kakofoni av djurläten blandar sig med människors röster och annat larm; fordonen dras av hästar, boskap förs genom centrala London till slakt vid marknaden i Smithfield, tuppar gal mellan husen. Under 1900-talet försvann djuren. Motorer ersatte dragdjur, övervakningsteknologi övertog vaktdjurens uppgifter. Inte ens katterna tas längre i bruk som råttjägare. Bara det loja sällskapsdjuret, instängt i det privata hemmet, har behållit sin plats.I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp.Dessa djur var bruksdjur, men Velten skriver också om de oinbjudna, de icke domesticerade; duvor, sparvar, rävar och råttor, för att nämna några. En del av dem, såsom råttorna, lever liv så sammanflätade med människans att det inte längre kan tänkas åtskilt från det. Andra förknippas snarare med landet, och ses som tillfälliga gäster i staden. Men likt människor, migrerar också djur från land till stad och blir bofasta i den senare. Sedan några decennier tillbaka har prärievargar slagit sig ner i New York Citys centrala parker. I Washington DC:s monumentpark National Mall tigger gråekorrarna sedan länge mat med samma närgångenhet som stadsduvor. I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp. Varje vår föder hararna i den hårt trafikerade rondellen nedanför mitt sovrumsfönster i Norrköping upp en ny kull ungar. Och enda gången jag ett kort ögonblick befunnit mig öga mot öga med en räv var när jag satt på ett tåg som sakta höll på att lämna London. Plötsligt stod den där, räven, alldeles nära spåret och såg på mig genom fönstret. Mager, lite skabbig, omisskännligt urban. Och likväl, vild. En färsk studie uppskattar antalet rödrävar i brittiska städer till hundrafemtio tusen.Vi kan se på de brittiska rävarnas urbanisering utifrån hur själva gränsen mellan natur och kultur dras. Till London började rävarna söka sig på 1940-talet. Där har de blivit föraktade gryningsjägare i stadens soptunnor, som ibland fångas på övervakningskameror när de åker tunnelbana eller besöker museer. Londons dåvarande borgmästare Boris Johnson kallade dem 2013 för "en farsot och ett hot", och manade instanser ansvariga för skadedjursbekämpning att ta tag i ett problem över vilket staden sades ha förlorat kontrollen. Räven, detta tidigare närmast rituella jaktbyte, hade blivit parasit.Just den gången hade det rapporterats om en räv som attackerat ett spädbarn och bitit av dess finger. Rävkännare påpekade att det var ett synnerligen atypiskt beteende för en räv, och att rävarna i London dessutom bidrar till att kontrollera den än mer hatade råttpopulationen. Men problemet med rävarna är kanske egentligen ett annat. När de självmant kommer in i staden överträder de en gräns.Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll.Distinktionen mellan natur och kultur har sedan tidigmodern tid varit fundamental för det moderna västerländska tänkandet. En av dess mest inflytelserika befästare, filosofen Francis Bacon, använde häxprocesserna som bild av hur vetenskapsmannen lade en kvinnligt kodad natur på tortyrbänken för att avtvinga henne hennes hemligheter. En annan, lika inflytelserik, 1600-talsfilosof, René Descartes, drog gränsen mellan djur och människa utifrån hävdandet att djuren saknade både självmedvetande och tänkande – de var ”automater”. Det följer att djuren heller inte kan ha någon historia.Staden är en historisk företeelse, den mänskliga artefakten par excellence. Naturens plats är här i den avgränsade och kontrollerade parken. När vilda djur oblygt träder in i staden, kan de kanske till en början ses som exotiska anomalier. Men när de verkligen blir del av stadens liv, ja, när de rent av till följd av föroreningar och dåligt balanserad kost börjar visa symptom på samma livsstilssjukdomar vi själva har, då möts de av förakt. Och detta förakt tycks bara godtyckligt relaterat till deras eventuella negativa påverkan på människornas stad.Därför spelar det liten roll om rävarna håller efter råttor, eller är att jämföra med dem. Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll. Vare sig vi vill eller inte, insisterar de på att höra staden till.Och om vi om räven fortfarande kan tänka att den egentligen hör hemma i skogen, har råttan sedan länge förlorat den kontakten. Sedan urminnes tider har råttorna levt som ovälkomna gäster i vår närhet, delat våra bord och förråd. Råttans historia är en kulturhistoria. Och till skillnad från hunden, har råttan skapat sin historia trots att vi människor aldrig upphört att försöka göra slut på den. I relation till råttans långa kulturhistoria är avlandet av den som försöksdjur, eller 1990-talets trend med sällskapsråttor, inte mer än parenteser.Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor.Det är därför ingen tillfällighet att just råttor var en av nazisternas favoritbilder för judar. Tysklands historia var intimt sammanvävd med judisk historia, i praktiken omöjlig att skilja från den. Enda sättet att avskilja judarna som främmande var att definiera dem som parasiter. Råttan blev den perfekta våldslegitimerande metaforen.Sociologen Zygmunt Bauman talade om den moderna staten som trädgårdsstaten, karaktäriserad av begäret efter ordning; ogräs och oinbjudna gäster måste rensas ut. Dragningen mot det totalitära, menade Bauman, var inbyggd i moderniteten själv. Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor. Råttorna skapar sig sina liv i mellanrummen. För att bli av med dem skulle vi bli tvungna att också skapa ett helt genomlysbart rum. Lispector var väl medveten om detta. Hon skrev: ”En väsentlig del av oss, den sämsta, den med råttskräck, finns det ingen plats för i Brasilia. Man har vägrat inse att människor är ynkliga varelser. Byggnader med beräknat utrymme för molnen. Helvetet har mera förståelse för mig.”Sedan det där året då min dotter var två, har jag inte sett råttor igen i just den rännstenen. Men varje gång jag är i Brasilia och passerar det som var a casa dos ratos, känner jag en tröst i att till och med i denna den mest modernistiska av utopier, gör djuren staden till sin.Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författareLitteratur Zygmunt Bauman, Modernity and Ambivalence, Polity Press 1993.Clarice Lispector, Fem dagar i Brasilia, översättning Marianne Eyre, Umbra Solis 1998.Hanna Velten, Beastly London: A History of Animals in the City, Reaktion Books 2016.

4 Feb 9min

Att vara tonåring handlar inte sällan om att pröva gränser och pendla mellan myndigt och barnsligt beteende, med jämnåriga. Malin Krutmeijer ser hur människor och andra djur förenas i vuxenblivandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 19 februari 2020. På en tågresa hem från Tyskland slog sig en grupp ungdomar ner i fyrsätet bredvid mitt. De var tre tjejer och en kille, gissningsvis 18-19 år gamla. De kastade sig över ett paket chokladkex som hungriga vargar. Deras intensiva samtal varvade snabbt upp till tordönsnivå, avbrutet endast av våldsamma fnissattacker. En tjej löste upp sin hästsvans och slängde sin praktfulla hårman rätt över mittgången så att den, utan att hon märkte det, nuddade smörgåsen som jag med vuxen diskretion satt och mumsade på. Folk omkring började utbyta blickar och smacka ogillande med tungan. Sedan fick en annan av flickorna telefon, och då gav hon plötsligt direktiv i luren på ett oerhört professionellt sätt. Det lät som att det var någon från jobbet som ringde, och betraktade henne som en auktoritet. Efter telefonsamtalet började hon, skrikande och skrattande, skojbrottas med killen som satt bredvid henne. De var med andra ord fyra helt normala ungdomar i fasen mellan pubertet och vuxen. Inte bara det: om vi ska tro evolutionsbiologen Barbara Natterson-Horowitz och vetenskapsjournalisten Kathryn Bowers så var de väldigt lika de flesta djur i samma livsfas. Alltifrån pingviner till knölvalar, apor och människor går igenom denna mognadsperiod, då de framstår som ömsom yviga och våghalsiga, ömsom vuxna och balanserade, och väldigt orienterade mot andra jämnåriga. I sin bok ”Wildhood: an epic journey from adolescence to adulthood in humans and other animals” driver författarna tesen att ungdomstiden är artöverskridande och universell. Adolescensen definierar de som den sociala och mentala mognadsprocess som fortsätter i flera år efter puberteten. Boken dignar av exempel från djurriket, alla baserade på forskningsstudier. Författarnas jämförande infallsvinkel är inspirerad av antropologen Margaret Mead, särskilt hennes klassiker ”Coming of age in Samoa” från 1928. Men Natterson-Horowitz och Bowers tar alltså det komparativa perspektivet vidare, och inkluderar djurens värld. Det är smått revolutionerande, men mot fonden av annan forskning om djurs kommunikation, känsloliv och intellektuella förmågor så är det kanske inte så anmärkningsvärt ändå. De senaste årens populärvetenskapliga litteratur berättar saker som att grisar kan reflektera över sin individuella existens, och att bläckfiskar pratar med varandra genom komplicerade färgsignaler. Så varför skulle deras ungdom inte kunna dela många grundläggande drag med vår? Författarna identifierar fyra centrala färdigheter som ungdomar av alla arter behöver tillskansa sig. De måste hålla sig i säkerhet, kunna navigera i sociala hierarkier, lära sig att uttrycka sin sexualitet och förstå sexuella signaler, och klara av att lämna boet och försörja sig själv. För att träna på allt detta ger de sig ut på äventyr, helst ihop med andra i samma ålder. Och man kan säga att det var just dessa saker som ungdomarna bredvid mig på tåget höll på med. De var tyskar på väg till Danmark – ett litet äventyr en bit hemifrån. De reste i grupp, och var därför mycket tryggare än om de hade gett sig iväg var för sig. Om någon hotade dem skulle de till exempel kunna göra som unga laxar: vända sig om i en koordinerad formation och skrämma bort angriparen. Tjejen som fick telefon från jobbet försörjde kanske redan sig själv. Hon framstod också som en oomstridd ledargestalt i gruppen. Det var hon som pratade med tågkonduktören, och det var hon som tog initiativ till kortspel och chokladkexätande. Det var dessutom hon som skojbrottades med gruppens kille – och finns det något mer klassiskt beteende bland halvstora däggdjursvalpar än skojbrottning? Min egen hund strålade av lycka när han i ettårsåldern umgicks med en lika muskulös och brottningssugen tik i samma ålder. Så tränar, enligt ”Wildhood”, unga djur inför strid men också konflikthantering. De skapar starka band med varandra när de brottas. Man skulle kunna lägga till att det ibland också kan vara ett sätt att aningen klumpigt signalera sexuellt intresse. En annan sak som unga gör är något som Natterson-Horowitz och Bowers kallar ”predator inspection”, att undersöka rovdjur eller mer generellt faror. När fladdermöss i den här åldern hör ett varningsrop från en vuxen artfrände kan de reagera med att flyga rakt mot faran. De vill se vad det är. Själv tänker jag osökt på hur jag och mina kompisar i början av 80-talet ringde den så kallade ”Heta linjen”. Det var ett primitivt förstadium till sociala medier, där alla som ringde kunde prata samtidigt med varandra i telefon. Givetvis kryllade där av snuskiga gubbar, tyvärr just en typ av fara som flickor i tonåren behöver lära sig att identifiera. Vi inspekterade så att säga rovdjuren tillsammans, på avstånd och i trygg gemenskap. Den här tendensen att söka upp faror oroar vuxenvärlden, åtminstone den mänskliga. De vuxna kungspingviner som skildras i ”Wildhood” tittar däremot inte ens när deras avkomma kastar sig i havet som är fullt av pingvinätande sjöleoparder. Men den mänskliga adolescensen har traditionellt varit kringgärdad av kontrollinstanser. Det kan handla om alltifrån passageriter där ungdomarna möter olika utmaningar under kontrollerade former, till att tvinga väldigt unga flickor in i äktenskap. I samtida, uttalat moderna samhällen är balansgången delikat på ett annat sätt. Det finns en förväntan på ungdomar att de ska vara kreativa och rebelliska, men de får ju å andra sidan helst inte göra revolution eller bli helt depraverade. Minns utbrotten av så kallad moralpanik över dansbanorna, videovåldet, hårdrocken och dataspelen. Plötsligt känner sig vuxenvärlden alltför främmande för ungdomskulturen och drabbas av panik – i regel förgäves. Natterson-Horowitz och Bowers är för sin del mest oroade över internet och sociala medier. Där pågår, menar de, dag och natt en stenhård statuskamp bland unga, som de aldrig får vila ifrån. I djurens värld varierar det mellan arterna hur hierarkisk deras sociala värld är, men alla behöver lära sig hur man navigerar bland rangordningar och statusmarkörer. Den mest fantastiska historien i boken är den om hyenavalpen Shrinks klassresa. Hyenor lever i starkt hierarkiska flockar, och Shrink föddes på botten. Hans mamma var mycket ranglåg, och till råga på allt hade han en dominant tvillingsyster. Faktum var att Shrink låg illa till för att dö av svält. Men när han hamnade i ett slags ungdomslya, där hyenaföräldrar placerar sina valpar när de nått en viss ålder, började han omedelbart ta initiativ till så kallade vänskapspromenader. Att gå på tur ihop är ett viktigt sätt för hyenor att skapa sociala band, och Shrink blev en uppskattad promenadpartner bland sina jämnåriga. Efter ett tag lyckades han dessutom övertala flockens obestridliga ledare, ”hyenadrottningen” kallas hon i boken, om att han också skulle få dia jämte hennes egen valp. Shrink fick nu näringsrik mat och många vänner. Han kom att leva ett bekvämt liv någonstans i mitten av flockens hierarki. Vad ska vi då dra för slutsatser av allt det här? Att social kompetens i vissa lägen kan rädda ens liv. Att bakom ungdomars påfrestande stökighet döljs en avancerad mognadsprocess. Och att snart sagt varje ny forskningsstudie om djurs beteenden och förmågor för dem närmare oss människor. Malin Krutmeijer, kulturjournalist Litteratur Barbara Natterson-Horowitz och Kathryn Bowers: Wildhood – an epic journey from adolescence to adulthood in humans and other animals. Förlag: Scribner.

3 Feb 10min

Ska människan skydda bytesdjur och mata tigrar med vegbiffar? Ann-Helen Meyer von Bremen söker balansen mellan djurens rätt och fel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje vår fylls stallet och kohagen av nya liv. Då föder våra fem kor sina kalvar. Det är intensiva veckor med vaknätter, stark glädje och ibland dramatik när anknytningen mellan ko och kalv inte fungerar direkt. Om något går fel, finns döden där alldeles runt hörnet. Går allt bra, får döden vänta till hösten. Då ska ungefär lika många liv som har fötts på våren, avslutas.Att driva ett lantbruk är en mycket handfast lektion i planetens gränser. Det finns en gräns för hur många mular som vår gård kan mätta. De växande gräsen och örterna ska inte bara räcka för sommarens betande, utan även som vinterns hö. Platsen har sina begränsningar, precis som det finns gränser för hur mycket mineraler, timmer, bränsle, olja och allt annat som vi människor kan plocka ut, utan att det inkräktar på övriga liv och på framtiden. Ändå lever vi i den här delen av världen som om allt vore gränslöst.Lika glädjefyllt som det är när kalvarna föds, lika tungt är det att senare skicka dem till slakt. Jag försöker rättfärdiga mitt dödande med att djuren har haft rika liv medan de levde. Men hur är det med kalvarna, där några av dem bara hann leva dryga halvåret? Finns det något försvar för det? Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum skulle med stor säkerhet säga ett bestämt nej. Hon hör visserligen inte till det mest radikala lägret av djurrättsförespråkare som anser att alla former av djurhållande är slaveri. Tvärtom anser hon att tamdjuren bara frodas i ett partnerskap med människor, men det förutsätter att djuren inte behandlas som egendom utan som ”aktiva beroende medborgare, med sina egna liv att leva”, som hon skriver i sin bok Rättvisa åt djuren, där hon vänder och vrider på människans förhållande till andra arter. Martha Nussbaum kan då tänka sig sällskapsdjur och till och med vissa lantbruksdjur, där människan får ta en del av deras mjölk och ägg. Däremot är hon i princip emot allt dödande av djur, framför allt av unga djur, som mina kalvar, därför att de då inte får ”blomstra” och utvecklas till sin fulla potential, vilket hon anser är vad djuren själva strävar efter.Jag förstår precis vad hon menar, för jag har flera gånger sett den stora utvecklingen från tillvaron som bekymmerslös och lekande kalv i kalvflocken, följd av perioden som hunsad kviga som tvingas inordna sig i den stenhårda hierarkin, förvirringen och sedan den omvälvande upplevelsen när första kalven kommer och så efter ett antal år, äntligen hitta sin plats och sin roll i flocken. Så varför valde jag i år att skicka tre av kalvarna på slakt och inte den trettonåriga gammelkossan Borta? Av rent egoistiska skäl. Borta är en av våra allra första kor och dessutom en stor personlighet. Kalvar må vara gulliga, men deras persona utvecklas först efter ett antal år. Och här är jag helt enig med Nussbaum när hon menar att våra mänskliga liv blir så mycket fattigare utan djuren och att vi därför bör förändra våra liv så att vi i större utsträckning kan leva i samklang med djuren. Inte bara för deras skull utan för vår egen. Alla som delat sin tillvaro med minsta guppy eller hamster vet vad hon pratar om.Men det handlar inte bara om att jag har lärt känna Borta på ett djupare plan än hennes senaste kalv Brorsan. Precis som den svenske filosofen Pär Segerdahl resonerar har vi tillsammans med Borta och de andra vuxna korna, utvecklat en gårdskultur. Vi har lärt av varandra. Det går att forma en kultur tillsammans även om man tillhör olika kön, ålder, klass eller som i det här fallet, arter. Som äldsta ko är Borta viktig för den kulturen. Och det är därför som hon fortfarande lever.Jag är inte ensam om att försöka rättfärdiga mitt dödande och kanske blir dilemmat tydligast vid måltiden. Vissa drar gränsen vid en human djuruppfödning, andra äter bara ”djur som fått leva fritt” eller som ”inte har ögon”. En del blir veganer, andra blir utövare av den indiska religionen jainism och undviker då vegetabilier som kan innehålla insekter eller växer under jord, allt för att undvika att döda djur.Martha Nussbaum drar gränsen vid fisk. Hon anser att fisk, insekter, svampdjur och möjligen även kräftdjur, inte är lika medvetna som andra djur och därmed inte strävar efter att få utvecklas. Får en fisk leva ett bra fiskliv, så lider den inte av en smärtfri död. Jag tycker inte att hennes resonemang håller. Vi har under lång tid lärt oss att djur inte alls är de själlösa automater som Descartes en gång ansåg, utan tvärtom är betydligt mer komplexa varelser som gör det oförsvarbart att behandla dem så illa som exempelvis dagens djurfabriker faktiskt gör. Och numera vet vi också att detta även gäller fiskar. Forskning visar att fiskar har minne, känslor, kan skapa relationer både med den egna och andra arter och anstränger sig för att undvika faror. Vissa av dem kan till och med förändra sitt utseende för att undvika att bli uppätna av andra, större fiskar, som rudor som blir betydligt högre om det finns gäddor i sjön. Nog verkar fiskar ha en stark strävan att fortsätta leva.Snarare tycker jag nog att Martha Nussbaum, precis som jag själv, ägnar sig åt att försvara sitt dödande. Uppfriskande nog så hycklar hon inte, hon vill äta fisk, till och med säger att hon behöver äta fisk för att må bra. Däremot verkar hon blunda för det faktum att hennes strävan efter en smärtfri fiskdöd, utan krok eller nät, innebär att fisken odlas i en nätkasse i havet eller inomhus i en plastbalja. För någon som bryr sig om hur djuren lever är det svårt att förstå hur man kan acceptera dessa oerhört torftiga djurmiljöer, inte minst när det gäller rovfiskar som lax, som vandrar långa sträckor i frihet.Nussbaum har dock stora problem med det vilda livet. Hon tycker det är en fruktansvärd tillvaro för djur, framför allt för bytesdjuren. Hon vill att människan går in och reglerar de vilda djurpopulationerna med hjälp av preventivmedel och utfodrar rovdjuren med labbodlat kött, vegetabiliska proteiner, ja till och med humant dödade djur är bättre än att vargen själv jagar sin hare. Människan som något slags ställföreträdande rovdjur, eller kanske snarare, den mänskliga ingenjören som styr upp även de sista fläckarna av vilt liv. Det är inte bara vår matproduktion som sker på andra varelsers bekostnad, utan även när vi bygger, borrar, gräver, hugger, avverkar och dämmer. Hela vår existens sker på bekostnad av andras liv. Precis som det finns gränser för hur många kor, kalvar och människor som kan födas på ett stycke mark, så finns det gränser för hur många gruvor, vattenkraftverk, vägar och köplador vi kan anlägga. Vore det inte bättre om vi tämjde vårt eget gränslösa begär, snarare än att försöka omskola vargarna till vegetarianer?Ann-Helen Meyer von Bremenjournalist, författare och deltidsbondeLitteraturMartha C. Nussbaum: Rättvisa åt djuren – vårt gemensamma ansvar. Översättare: Anders Hansson. Fri Tanke, 2024.

2 Feb 10min

Militärtribunalen i Tokyo ställdes inför nya frågor om rätt och rättvisa. Ingemar Ottosson reflekterar över processens framgångar och misslyckanden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tokyotribunalen. Tjugoåtta män i grådaskiga kläder och med hörlurar sitter och lyssnar med uttryckslösa miner när en åklagare läser upp sin anklagelseakt. Scenen får oss att tänka tillbaka till en ond epok av anfallskrig och hänsynslös krigföring. Japan hade invaderat Kina för att fyra år senare genomföra en samordnad blixtattack mot tre av Asiens vita kolonialmakter, USA, Storbritannien och Nederländerna. Krigsfångar hade fått utstå grymheter, civilpersoner hade slaktats.1946 inkallades Tokyotribunalen, en parallell till Nürnbergrättegångarna i Europa. Nu efterlystes retributiv rättvisa, det vill säga en juridisk reaktion på brott genom lämplig bestraffning. Att hålla en offentlig process kändes tvunget. En rättegång är ett sätt att bearbeta ett traumatiskt skeende, och att den dömer skyldiga kan även verka förebyggande inför framtida krig.Ändå var man inne på ny mark. I gamla tider hade ingen ställts till svars för krig. När Sverige 1658 besegrade sitt västra grannland i det som varit ett danskt anfallskrig kom ingen på tanken att dra kung Fredrik III inför rätta. Däremot behöll Sverige några viktiga danska provinser. Nederlaget var en dom i sig.Kanske var Tokyotribunalen ett uttryck för att världen – som idealisterna tänkte – hade blivit mer organiserad och att det äntligen skapats ett regelverk för staters beteende. Det hade skrivits konventioner i Haag, och många stater (dock inte USA) hade högtidligt anslutit sig till Nationernas förbund i Genève. 1918 hade det funnits krav på att åtala den tyske kejsaren.Vägen framåt tycktes alltså relativt oproblematisk för domstolen, men i själva verket öppnade sig en aveny av problem och hinder. Först och främst ordet ”rättvisa”, ett notoriskt oklart och omstritt begrepp. Skall man eftersträva en högre, moralisk rättvisa gentemot människor som sitter på ”historiens åklagarbänk”? Eller måste man hålla till godo med existerande lagparagrafer i internationell rätt? Och rättvisa för vem? Ett oväldigt domslut acceptabelt för världssamfundet eller segrarnas rättvisa? Skulle det bli en upprepning av gallerhövdingen Brennus svar när han intog Rom år 387 före Kristus: Vae victis! (Ve de besegrade!)En elementär rättsregel säger att den som är part i ett mål är jävig och inte får döma i egen sak. En annan lika välkänd regel fastslår att man inte kan dömas för handlingar som inte ansågs brottsliga när de begicks, i detta fallet att starta krig. Den första punkten lämnades obeaktad – fast det säkert varit möjligt att inkalla kompetenta jurister från neutrala länder som Sverige, Schweiz och Irland. På den andra punkten påminde åklagarna om tidigare internationella avtal mot krig, framförallt den så kallade Kelloggpakten från 1928. Dokumentet säger dock inte uttryckligen att krig är ett brott eller att individer kan straffas. De tyska och japanska ledarna dömdes sålunda enligt retroaktiva lagar.Men var processen rättvis i så måtto att de åtalade via sina advokater fick möjlighet att framlägga sin sak? Ja. De hävdade att det inte fanns något utrymme inom rådande system för att förbättra situationen för en överbefolkad asiatisk nation med akut brist på mark och resurser. Rasistiska invandringslagar i USA och en del andra anglosachsiska länder hade sedan 1920-talet eliminerat möjligheten till japansk emigration. Anfallet på Pearl Harbor hade blivit oundvikligt på grund av amerikanska sanktioner med syfte att strypa landets råvaruförsörjning, hette det. Det hävdades också att man inte kan göra en distinktion mellan human och inhuman krigföring – all krigföring är inhuman.Men det var nog just på den punkten som domstolen gjorde störst nytta. Försvarets argument att krig alltid är grymma hade visserligen resonans, men det fanns konventioner som tydligt kriminaliserade dålig behandling av krigsfångar och övergrepp mot civila, så som hade hänt i Kinas dåvarande huvudstad Nanjing 1937.Gjorde domstolen rätt som nöjde sig med bara 28 åtalade? Var de inte snarare en sorts ställföreträdande syndabockar för ett mycket större antal skyldiga? Dåtida japansk press skrev ofta självkritiskt om allas delaktighet i krigsskulden. En sak som krig gör med människor är ju att de skapar en euforisk nationell solidaritet. I Japan hade de flesta låtit sig ryckas med. Soldater, bankkamrerer, läkare, rörmokare, servitriser, hemmafruar, skolpojkar och skolflickor. Så varför bara åtala ett fåtal för anfallskriget? Svaret är kanske ändå inte förvånande. Just dessa personer hade drivit den utveckling som ledde till kriget, och för det kunde man knappast lasta ”folket”.Men skulle krigets efterspel enbart styras av juridik? Det var otänkbart. Rättsväsendet existerar aldrig i ett vacuum, det är en del av samhället. Japan skulle från nu hållas ockuperat av de allierade, främst USA, och oddsen för en fredlig ockupation verkade inte höga. Juridik mötte politik. Frågan gällde om japanernas vördade kejsare skulle åtalas tillsammans med de militarister som agerat i hans namn. De allierades överbefälhavare, general MacArthur, kände till Abraham Lincolns yttrande på tal om de besegrade sydstaterna: “I have always found that mercy bears richer fruits than strict justice.” Nåd framför rättvisa alltså. MacArthur menade att bara statsmannaskap kan föda försoning mellan segrare och besegrade. Man måste låta minnet vara selektivt. I gengäld förväntades japanerna dra ett streck över atombombningarna, en punkt som aldrig fick dryftas vid tribunalen. Man kan hävda att generalen lyckades: Japan är än idag USA:s främste bundsförvant i Östasien.Alla 28 förklarades skyldiga. Av dem dömdes sju militärer och politiker till avrättning. Det skedde i en atmosfär av djup oenighet mellan de allierades domare. Det kalla kriget hade börjat och samtidigt blåste bildligt talat en tyfon över östra Asien. Mao och hans kommunister höll på att ta över Kina, kolonialmakterna var på god väg att tappa sina kolonier och i Nordkorea etablerades en stalinistisk regim. De allierades triumf tycktes plötsligt ha blivit en pyrrhusseger.Med tanke på allt detta, kom det något gott ur Tokyoprocessen? Ja, trots sina många brister bidrog den ändå till ett viktigt framsteg. Den var en del av den förändringsprocess som gjorde anfallskrig till ett otvetydigt brott mot folkrätten. Den fastslog även att individer kan ställas till svars för grym krigföring. Men den ledde knappast till att man kunde lägga det förflutna bakom sig. Och den förhindrade knappast några framtida anfallskrig. I vår tid finns en ständig internationell brottmålsdomstol i Haag. Den dömer inte någon till döden men den har klara riktlinjer och fasta procedurer. USA och Ryssland erkänner inte domstolens auktoritet, men kanske kommer den en dag att uppfylla det löfte som gavs i Tokyo på 1940-talet: löftet om en värld säkrad åt freden.Ingemar Ottossonhistoriker och professor vid Meijiuniversitetet i TokyoLitteraturGary J Bass: Judgement at Tokyo – World War II on Trial and the Making of Modern Asia. Alfred A. Knopf, 2024.

29 Jan 9min