Långessä: Min inhyrda Instagrampojkvän tar snygga bilder av mig och lajksen trillar in

Dan Jönsson reflekterar över Nobelpristagaren Peter Handkes estetik i ljuset av debatten om hans Nobelpris, där principerna riskerar att stå i vägen för både tänkandet och läsandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2019-10-31.I sin roman ”Långsam hemkomst” börjar Peter Handke med en lång panorering över ett floddelta i Alaska, sett genom huvudpersonen, geologen Valentin Sorgers ögon. Det flacka, storslagna arktiska landskapet verkar upphäva alla gränser och skillnader, det som är avlägset tycks nära, flodens vattenspeglar smälter samman med himlen och, tycks det, med betraktarens eget väsen: ”för ett ögonblick hade han inom sig känt kraften att skjuta ut sig själv som en helhet i den ljusa horisonten och där för alltid uppgå i omöjligheten att skilja himmel från jord”. Detta ”uppgående i omöjligheten” blir ett grundackord, en bild som får beskriva Sorgers hela livssituation där han, vilsen och tilltufsad av tillvaron, motvilligt reser hemåt mot Europa. Lite senare, i ett hus vid den amerikanska stillahavskusten, tycker han sig i en hastig bild ana ”en orsak till sin lamslagenhet”: hur han sitter ”långt borta i de låga, tomma ’kontinentsalarna’ och i ’århundradets natt’” men utan moralisk rätt att sörja historiens brott – han, skriver Handke, ”var kanske svag, men en ättling till handlingens män, och såg sig själv som handlingens man; och detta århundrades folkmördare som anherrar”.”Långsam hemkomst” gavs ut 1979 – i en annan tid, en tid när knappast någon kunde ana att nittonhundratalets folkmord fortfarande delvis låg i framtiden; en tid, också, när den tyskspråkiga litteraturen som bäst var i färd med att göra upp med det nazistiska förflutna. Handkes roman är – bland annat – en i denna rad av uppgörelser, om också mycket försiktig: men den existentiella hemlöshet som huvudpersonen upplever är alltså delvis en följd av den politiska historien. Som litteraturhistorikern Lothar Struck, författare till flera böcker om Handke, har skrivit är detta, alltså det postnazistiska skuldkomplexet, en betydande erfarenhet i Handkes texter, inte minst för hans sätt att hantera språket. Som många i sin generation tog han intryck av tidens diskussion om hur det tyska språket skulle överleva efter Tredje Riket, skarpt formulerad exempelvis i Victor Klemperers berömda analys av nazismens nyspråk, LTI, Lingua Tertii Imperii – men Handkes slutsatser skilde sig från andras genom att han vägrade se språket som korrumperat och vissa ord som för tid och evighet besmutsade – utan insisterade på att det måste vara möjligt att också i fortsättningen använda sig av ord som ”folk” och ”jord”. Istället skulle språket så att säga renas genom ett radikalt bejakande av dess mångtydighet, man skulle kunna säga just genom ett ”uppgående i omöjligheten” att fastslå och förkunna.I den häftiga debatt som bröt ut efter Handkes Nobelpris var det lätt att få intrycket att hans engagemang för den serbiska, eller restjugoslaviska sidan i Balkankrigen har något reflexartat, rentav tvångsmässigt provokativt över sig. Enligt Lothar Struck är det precis tvärtom – Handkes vurm för Jugoslavien är just en konsekvens av hans syn på det förflutna, på dem han beskriver som sina ”anherrar”, ”detta århundrades folkmördare”. I Handkes ögon stod Jugoslavien för det mångkulturella alternativet till nationalismens inskränkthet och våld, men också till efterkrigstidens polariserade världsordning, för ”ett annat Europa”, ”bortom väst och öst”, som han uttrycker det. Läser man den text som 1996 satte igång denna eviga debatt, och som vid tidningspubliceringen fick titeln ”Rättvisa för Serbien”, är det också svårt – tycker åtminstone jag – att inte se hur det rakt igenom den drar ett förtvivlat stråk: av sorg över det som gått förlorat, av vrede mot dem som lät det ske. Det är en för Handke väldigt svajig text, i oavbruten pendling mellan polemisk skärpa och poetisk vaghet, ofta med resultatet att polemiken blir just vag och glidande – men det är samtidigt i mina ögon en modig text, där författaren sätter sig själv på spel och, fullt medveten om riskerna, ändå envist hävdar vikten av att tränga ”bakom spegeln” som han skriver: kritisera det han ser som en ensidig rapportering, söka sammanhang, se sakerna från andra sidan.Handkes syn på historien bakom Jugoslaviens sönderfall kan förstås ifrågasättas. Liksom det vettiga i att (tio år senare) diskutera huruvida massakern i Srebrenica verkligen var ett folkmord – som den internationella juridiken slagit fast. Men man bör då också kunna se de nyanseringar han gett uttryck för i senare texter, som i den korta skriften om den serbiske TV-mannen Dragoljub Milanovic, från 2011, och hursomhelst: det jag tror är orsaken och grunden till hur han ändå hamnar där han hamnar handlar inte så mycket om de åsikter han egentligen ger uttryck för utan om hans sätt just att formulera sig med antydningar, frågesatser och naturbeskrivningar, något som i sin tur går tillbaka på hans insisterande om en poetisk sanning, väsensskild från och både djupare och högre än den politiska: föreställningen om att företräda det han själv kallar en ”ren litteratur” – en idé som också ekar genom hela den debatt han har gett upphov till. Denna estetiska idealism visar sig nämligen till slut även den vara en politisk hållning.Och Handke är knappast den förste att ge uttryck för den. Strax efter första världskriget utgav en annan Nobelpristagare, Thomas Mann, sitt sexhundrasidiga manifest ”En opolitisk mans betraktelser”. Boken, som lite efterklokt har kallats ”en nazistisk skrift före nazismen”, är en passionerad, konservativ stridsskrift mot det som Mann uppfattar som det nya århundradets ideologiska och politiserade kulturklimat. Han försvarar artonhundratalets realism mot nittonhundratalets utopism, kulturen mot civilisationen, musiken mot demokratin. I nittonhundratalets kulturradikalism ser han återkomsten för sjuttonhundratalets socialt frivola revolutionsromantik, och vill slå vakt om andens, estetikens motstånd mot det han kallar en tidsanda av ”tjänstvillighet inför det önskvärda”.Jag påstår förstås inte att Peter Handke ansluter sig till Thomas Manns program. Men samtidigt hajar jag till när Valentin Sorger i ”Långsam hemkomst” vid ett tillfälle utbrister: ”Jag tycker inte om det här århundradet”. Peter Handke har ju mycket riktigt kommit att ses som en portalgestalt för ett slags andligt sekelskifte, en rörelse bort från nittonhundratalets kulturradikala samhällsklimat, mot postmodernismens nyromantiska, mer inomestetiska språkvärldar. Konsekvenserna av denna, ska vi kalla det artonhundratalsvridning syns tydligt i den här debatten, och på båda flankerna: hos dem som, å ena sidan, hävdar vikten av att skilja mellan författaren och hans verk och, å den andra, de som fördömer varje diskussion med anklagelser om relativisering.På båda sidor blir principerna en ursäkt för att slippa tänka, slippa pröva sina ställningstaganden. Slippa läsa, rentav, i värsta fall. Thomas Mann fick ju med tiden grundligt ompröva sin hållning när han tvingades att fly undan den nazistiska terrorstaten. Nu, i detta andra artonhundratal, blir Peter Handkes förment opolitiska position lite ironiskt det som avslöjar motsägelserna, själva politiken, i den antipolitiska tidsandan. Själv är jag en typisk nittonhundratalsmänniska, fast i förvissningen om konstens grundläggande orenhet och djupt främmande för de moralistiska tabuföreställningar som kännetecknar dagens politiska metafysik. Jag lägger nu reaktionerna på det här Nobelpriset till den rad av tecken – klimatpanik och tiggeriförbud, gatuprotester och nynationalism – som dag för dag, undan för undan vidgar sprickorna i tidens mur.Dan Jönsson, författare och essäistEssän sändes ursprungligen 2019. 2025 utkom Handkes texter om Jugoslavien för första gången på svenska under titeln ”Frågor i tårar” (Karneval förlag) i översättning av Joachim Retzlaff och Daniel Pedersen.

27 Des 11min

I juletid kan gemenskapen kännas starkare, men också ensamheten. I ljuset av skilsmässobarnets erfarenheter funderar Malena Forsare kring föräldraskap, vilsenhet och dörrar som öppnas mot det okända. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2024-12-23.Ljuslåga. Risgryn. Ugnslampa, i köksmörkret. Stearinpärla. Trasmattsfrans. De förbipasserande rösterna, på trottoaren. Kryddpeppar. Kopparkittel.Kvällen före julafton var inte som andra. Som skilsmässobarn levde jag i mer eller mindre ständig brist. Det var helt normalt och samtidigt en hemlös situation, som tidigt lärde mig något väsentligt om ensamhet. Det skiftade vem den förlorade föräldern var; oftast var det pappa. Men tidig kväll den tjugotredje december lämnades jag utanför hans port. Jag tog mig uppför de tre trapporna och ringde på hans dörr.Den tjugotredje december var min och pappas kväll. Den var samtidigt lång och kort; en vandring genom fallande ljus och skuggor. Vi brukade inleda i hans lilla vindsförråd, som nåddes inifrån lägenheten. Inte utan högtidlighet öppnades dörren och luften från det trånga utrymmet slog upp ett eget rum av förväntan. Pappa klättrade upp på en stege. Jag stod nedanför och tog emot. Skålen som skulle fyllas med apelsiner. Den äldsta tomten. En annan, hopplöst hängig tomte i pappas egen virkformation. Den sexkantiga stenkrukan med inskription från en psalm, som skulle få nya röda ljus.Det var förstås en rit vi föll tillbaka på – inneslutna i hemmets ateistiska livsåskådning var detta vad som fanns av liturgi: Att lyfta ner föremålen och fördela dem över lägenhetens tre små rum. Jag vill minnas att vi arbetade i tysthet. Vi kanske sa något som vi brukade säga. Men det var föremålen och våra sätt att röra sig runt dem, som spelade roll.“Lämna dörren öppen för det okända, dörren mot mörkret. Det är därifrån de viktigaste sakerna kommer, därifrån man själv kom och dit man är på väg.” Rebecca Solnit skriver i sin “Att gå vilse. En fälthandbok” om hur hon blev full för första gången under den judiska högtiden pesach. Enligt traditionen ska dörren hållas öppen om profeten Elia bestämmer sig för att komma. Författaren var barn men fick sitta vid vuxenbordet, och när ingen såg råkade hon blanda ihop bägaren som ställts fram till Elia, med sitt eget snapsglas. Så fick det lilla barnets kropp för första gången erfara en annorlunda tyngd i universum.Att barnet invigdes i de vuxnas ritualer och den här gången råkade få för mycket portvin, tillhör förstås slumpens omständigheter. Men jag tänker ändå att det har med den öppna dörren att göra. Ibland slås den upp på ett oväntat sätt, och en råkall vind slår emot oss i vårt eget hem. Det kan vara vackert och förvirrande. Kanske blir vi invigda i mönster som fram till just den stunden legat oupptäckta. Och det är inte alls säkert att vi omedelbart förstår betydelsen av det som sker.Erfarenheten av att gå vilse betyder hos Rebecca Solnit att öppna sig för det okända; att upptäcka det som ännu inte hittats. Konstnärer och vetenskapsmän har i detta samma uppgift: de måste ge sig ut på ett öppet hav och söka sig fram i vågorna för att finna sitt material. Skillnaden i deras arbetsmetoder är att vetenskapsmannen håvar in vad han hittar, medan konstnären tar oss med på sin resa, skriver Solnit. Men för att nå sitt mål måste båda göra sig blinda och samtidigt se: de måste våga gå vilse.En av de julberättelser som jag älskade mest som liten, och som jag fortsatte att läsa upp i vuxen ålder, är skriven av Astrid Lindgren. Madickens lillasyster Lisabet ska vänta utanför en affär, men vill göra som en förbipasserande jäntunge. Alltså tar hon ett språng från sin vaktplats, upp på medarna till en släde som startar med ett ryck. I rusigt huj far Lisabet genom staden utan att den berusade föraren bakom hästarna upptäcker sin passagerare. Han far längre och längre in i skogen, mellan byar av snö och mörka granar, alltmedan flickan på medarna förlorar sitt mod och sin kroppsvärme. Till slut dumpas hon av en okänslig vuxen och blir liggande snorig under himlens kalla valv.Berättelsen om barnet som till slut kommer hem till ett kök och en syster, handlar inte bara om att gå vilse, utan också om det motsatta: att hitta hem. Om betydelsen av att bli hel och varm, i ett kök där den vanliga muggen och nybakade pepparkakor blir till en egen nattvard, som bäst förstås genom närheten mellan två syskon.Ett år skulle pappa och jag medverka i ett julfirande för hemlösa i ortens församlingshem. Vi övade in ett program med dikt och musik. Jag hade mitt instrument, pappa sitt poetiska minne. Av själva händelsen minns jag inte mycket, mer än det osäkra i blickarna som följde oss på scenen i golvets mitt. Jag var inte säker på att de förstod, eller att jag själv begrep. “Stilla natt” är en bön som kan bli särskilt melankolisk på cello, men vad är Nils Ferlins “Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet”? Vad blir ett barfotabarn när det åldras, när det tvärtemot barnet i sagan inte hittar hem? Tanken gjorde ont.Efteråt har jag tänkt på händelsen som en öppen dörr. Inne i den rustade gemenskapen för hemlösa, som just den här kvällen ville slippa känna ekot av sin egen ensamhet, blev julen främmande. Det var en karg och lite klumpig tillställning, med julstjärnor som såg konstgjorda ut och lukten av gamla kläder. Jag tror att jag där och då lärde mig något om ensamhetens villkor.Engelskan har två ord för ensamhet som understryker tillståndets olika innebörd. Loneliness utgår från en känsla man inte valt. Solitude innebär en avskildhet som kan vara självvald. I psykologisk forskning om ensamstående mammor som blivit föräldrar på egen hand, nyttjas ibland den här distinktionen. Mammorna kallas för “solo mothers” – genom modern teknologi och med stöd av lagstiftning har de valt sitt föräldraskap, utan partner. Den anonyma donatorn förblir dold, samtidigt som den förstås i någon bemärkelse är namnlöst närvarande. Barnet har kommit genom en dörr som öppnats mot det okända. Ur ett mytiskt perspektiv är steget inte långt till Maria som födde sitt barn efter att ha blivit gåtfullt befruktad. Eller till Siddhartas mor som blev gravid genom ett möte med en vit elefant i en dröm.I köket hemma hos pappa tändes den rödmålade ljusstaken med tre vita ljus kvällen den tjugotredje december. Det fanns ingen religion som vi kunde luta oss mot, och inte någon närvarande mor. Men vi hade ljusstaken. Vi hade risgrynen, kaffedoften, kopparkitteln, som utformade en besvärjelse mot den ensamhet som vi båda levde med. I cirkeln av ljus som föll ner över köksbordet öppnade sig ett rum, som höll den kalla vinden som drar genom världen borta. Pappa skrev verser, jag provade att hålla lackstången själv. Musikradion stod på, utanför var det mörkt. Där och då var jag hans barn, i natten som är den längsta av nätter.Malena Forsarekulturjournalist och psykologProducent: Ann Lingebrandt

23 Des 9min

Hur undviker man att bli en icke-människa? Simon Sorgenfrei tar en tysk teolog, en persisk poet och en svensk baron till hjälp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 1920-talet satt baronen Eric Hermelin i Lund och översatte Omar Khayyams dikter till svenska. I decennier hade han då levt ett kringflackande liv, som äventyrare och rumlare, i USA och England, i Indien och i Australien. Nu hade han blivit omyndigförklarad av sin familj och var därför inspärrad på Sankt Lars hospital där han fördrev tiden med att översätta persisk poesi och muslimsk mystik.Under åren på drift hade Hermelin utvecklat en aversion mot moralväktare och att han nu fått sin bror, nykterhetsivraren Josef, som förmyndare bidrog inte till att ändra hans inställning. Att översätta Omar Khayyam fungerade däremot som ett balsam. I den persiske fritänkarens verser fann han en åskådning som på ett kanske paradoxalt sätt var samtidigt förlåtande och uppbygglig.”Vet du vad helvetet sannerligen är?” frågade Khayyam retoriskt i en av dikterna. ”Helvetet på jorden är umgänge med icke-människor.” De muslimska mystikernas texter skyddade Eric Hermelin från helvetet. De fungerade som manualer i människoblivandets konst.Drygt ett hundra år tidigare, runt sekelskiftet 1800, slog den tyske romantikern Friedrich Schleiermacher igenom som radikal teolog med boken Om religionen. Den var menad som ett försvarstal riktat mot såväl de filosofer som ville låsa religionen vid tron på mirakulösa myter, som mot de teologer som reducerade mysteriet till stränga moralismer. Religion, menade Schleiermacher, är varken metafysik eller moral, utan i stället en ”känsla och smak för det oändliga”. Och denna känsla, menade han, har sin rot i ett direkt åskådande av universum. Känslan väcks i den omedelbara upplevelsen av att vara en del av, och att stå i absolut beroende till denna oändlighet.Kanske är det aldrig enklare att uppleva sig som en obetydligt liten men ändå intensivt levande del av det oändliga än under midvinternatten. Då är mörkret som djupast och då gnistrar stjärnorna över oss i sin outgrundliga förutsägbarhet. Det är den mest ursprungliga och universella av utsikter. ”Tänk att samma måne som lyser över mig här, kan blicka ner över Illinois och hitta dig där”, som Tom Waits sjunger i Shore Leave, sången om sjömannen som under en permission i Singapore trånar efter sin älskade hemma i USA. Samma måne blickade också ner över Omar Khayyam och Eric Hermelin, över dig och mig.Att samtidigt känna sig levande och obetydlig under stjärnhimlen är en ödmjukande och sublim känsla. Ödmjukande eftersom upplevelsen blottlägger vår litenhet; sublim eftersom den låter oss känna evighetens svindel i bröstet. Kanske är det vad Schleiermacher menade med ”känsla och smak för det oändliga”. Det är ett erfarande – mer än en åskådning i intellektuell bemärkelse – ett erfarande av våra livsbetingelser.Att vara människa är sannerligen inte alltid lätt. Grannkatten Ruth påminner mig om det då hon i vintermörkret kommer tassande över det smutsiga snötäcket för att stryka sig mot mina ben. Vad en katt känner när hon tittar upp mot Orions jagande hundar vet jag förstås inte, men hon tycks vara i världen med en annan självklarhet än mig. En katt föds till katt med instinkterna på plats. Vi människor måste arbeta på att bli mänskliga.Några år efter genomslaget med boken Om religionen, publicerade Schleiermacher en novell med titeln Julfirandet. I denna ville han undersöka vad som utgör kärnan i de då framväxande borgerliga traditioner som vi idag förknippar med julen. Att Jesus inte föddes vid juletid det visste man redan då. Först på trehundratalet bestämdes hans födelsedag till vintersolståndet. Då var solen som ett nyfött barn menade romarna, ett efterlängtat barn av ljus och växande värme som firades under högtiden saturnalia.Schleiermacher ansåg heller inte att det var några historiska fakta som firades i den vänliga salong där hans novell utspelar sig. I stället såg han julen som själva människoblivandets högtid.I den kristna mytologin låter Gud sig födas som ett litet ofärdigt barn, som en människa med allt vad det innebär av oro, grubbel, sorg och smärta. Det är en myt om hur den kosmiska ordningen, logos, blir till kött – och om hur människan sedan måste utveckla logos inom sig för att förverkliga sin mänsklighet. Vi känner igen motivet från olika kultursfärer.Platon menade att själen slits mellan två hästar. En som drar nedåt, mot begärens mörker och kaos – och en annan som strävar uppåt, mot ordning och ljus. Senare skulle Jalaluddin Rumi, en annan av de muslimska mystiker som Eric Hermelin satt på Sankt Lars och översatte, likna oss människor vid åsnor försedda med änglavingar. Han anspelade då på berättelsen om att Jesus, det köttvordna ordet, red in i Jerusalem på just en åsna. ”Den som kysser åsnans arsle, får aldrig känna Jesus milda andedräkt”, menade Rumi.I den romerska filosofin betecknade termen humanus inte bara någon som tillhörde den biologiska arten ”människa”, utan även någon som tillgodogjort sig vissa dygdeideal, som arbetat på sin mänsklighet. Detta lever vidare i vår förståelse av begreppen humanism och humanitet. Mänsklig är den, enligt Svenska Akademiens Ordbok, som tillhör det mänskliga släktet, och med detta följer att vi är ofullständiga. ”Gudarna gav oss brister, för att göra oss till människor”, säger Shakespeare i Antonius och Kleopatra. Men vi har också potential att bättra oss. Att vara mänsklig innebär också att vara ”hygglig”, att ha ”medkänsla” med våra medmänniskor och överseende med deras brister. Att vara omänsklig däremot, att vara en icke-människa i Omar Khayyams vokabulär, innebär enligt ordboken att sakna barmhärtighet, att vara grym, bestialisk och känslolös.”Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt” lyder ett ordspråk som försöker fånga denna människoblivandets utvecklingsbana. Att vara mänsklig innebär att göra sig medveten om sina egna tillkortakommanden, samtidigt som man har överseende med andras.I midvinternatten omsluter det stora mörkret oss envar, som en påminnelse om den litenhet vi alla delar. Det erbjuder både känsla och smak för det oändliga perspektiv inför vilket både egna och andras brister och förtjänster bleknar bort. Just erfarenheten av att samma måne som ser ner på dig, ser ner på var och en av oss är kanske själva impulsen till människoblivande. ”Var inte en icke-människa” viskar den högt däruppifrån. ”Bidra inte till helvetet på jorden.”Simon Sorgenfreiprofessor i religionsvetenskapLitteraturFriedrich Schleiermacher: Julfirandet – ett samtal. Översättning: Ola Sigurdson. Bokförlaget Korpen, 2025.Friedrich Schleiermacher: Om religionen – fem tal. Översättning: Ola Sigurdson. Bokförlaget Korpen, 2025.Eric Hermelins tolkningar av Omar Khayyam finns i flera utgåvor från 1928 och framåt.MusikLåt: Shore LeaveKompositör & textförfattare: Tom WaitsÅr: 1982Skivbolag: IslandAlbum: Swordfishtrombones

22 Des 10min

Att Bohuslän ser ut som det gör hänger delvis ihop med sillen. Eva-Lotta Hultén berättar historien om människor som simmar med marknadens ström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det dova mullret från ett fartyg som passerar känns först som vibrationer i kroppen. När ljudet blir tydligt vet jag att jag snart också kommer kunna ana metallkolossen genom trädridån mellan mig och sundet. Det är en välbekant syn efter trettio år på denna plats. Kanske är också själva platsen van vid skeppen? Farleden utanför ön har sett fraktfartyg åtminstone sedan medeltiden, då timmer, insaltad sill, tran och kalk från de många skalbankarna fördes till England, Holland, Danmark och Norge.På sin båtresa genom Fräknefjorden, som platsen heter, klagade Carl von Linné år 1746 över att alla bergen ”vore skallote”, alltså kala, och han tyckte att trakten var förfärligt ful. Men smaken varierar förstås. Bara några år tidigare hade hans lärjunge Pehr Kalm rest genom Bohuslän och beskrivit de trädlösa trakterna som mycket vackra.De flesta förknippar nog ännu idag Bohuslän med kala klippor men länge fanns det gott om skog. Det landskap vi uppfattar som naturligt är på många platser resultatet av mänskligt överutnyttjande. Och sillen har ofta haft en fena med i spelet.Åtminstone sedan 900-talet har sillperioder inträffat på Västkusten. Runt hundra år av magra fångster har följts av fisk i massor. Salterier byggdes i omgångar överallt längs kusten och Bohusläns bönder blev temporärt fiskare. Träd fälldes för att bli till tunnor och bränsle i kokerierna, där man framställde tran som användes i oljelampor, skinnberedning, såptillverkning och matlagning, och till sist för att måla hus med. Fartygen tog insaltad fisk och tran till hela Europa. När sillen tog slut övergavs fabrikerna och samhällena och växtligheten fick på många håll chans att krypa tillbaka, med början i skrevorna. Så har sillperiodernas cykler gestaltat sig på landbacken.Kanske var den bohuslänska naturens utarmning som värst under 1700- och 1800-talen? På holmarna fanns fiskehyttor ännu kvar sedan den senaste sillperioden på 1600-talet, berättade Linnélärjungen Pehr Kalm i sin bok. Men träd var det ännu ont om. Där jag idag ser skogar av tall, ek, asp, rönn och bok växte bara ljung och ormbunkar. Naturen hade alltså inte hunnit återhämta sig när en ny stor sillperiod tog sin början bara några år efter Kalms resa.Snart fyllde hundratals salterier och trankokerier åter Bohuslän och havet tycktes som ett ymnighetshorn. 1700-talets sillperiod ledde till en enorm industri – och en enorm miljökatastrof, konstaterar Stefan Edman och Tomas Andersson i boken ”Sill”. Fiskrenset dumpades i havet där det dödade vegetationen i vattnet, grundade upp hamnarna och förvandlade bottnarna till en lös gröt där ankare inte fick fäste. Stanken låg tung. Men folk fick finna sig. Sillen gav ju goda intäkter till staten.Till sist började ändå lotsdirektionen och sjömilitären bekymra sig – kanske riskerade man sämre fiske på sikt? Trankokeriägarna beordrades att flytta produktionen längre in på land, där det fanns mark att gräva ner avfallet i. Industriägarna protesterade. De mätte djup i hamnarna, tog bottenprover och ansåg sig kunna bevisa att grumset inte var skadligt för fisket. Sveriges första miljökonsekvensbeskrivning. Men långt ifrån neutral förstås. Fabrikörerna fick ändå dispens, mot att de stängde av lämpliga vikar som ”grumsdammar” – och Bohuslän fortsatte stinka. Ekonomin kom först, då som nu.Jag undrar ibland, när jag känner de mullrande vibrationerna i mitt hus och min kropp, vad fartygen som passerar genom farleden nuförtiden för hit, eller bort; och vilka marker och hav som fått ge av sitt innehåll för att fylla containrarna ombord. Får de tid att återhämta sig någon gång?I spåren av den intensiva industrins uppgång på 1700-talet kom många gästarbetare och med dem bordeller och bråk, inte minst för att delar av lönen utbetalades i sprit. Men så försvann den silverglänsande fisken. De många fabrikerna slog igen och anläggningarna togs ner; människorna flyttade, eller började gneta sig fram på magra jordbruk. Drygt 60 år förflöt.1871 skrev Marstrands-Posten plötsligt att man kunde plocka sill med bara händerna inne i hamnen. Året efter gick sillen till också i norra delen av Bohuslän och i Strömstads tidning klagade man över att samhällets sysslolösa befolkning inte fiskade mer. De hade blivit slöa av att få så mycket inkomster från badgästturismen under sommaren menade man. Hur slöa badgästerna kunde anses vara, och om inte också de kunde fiska sill, kom nog inte upp till diskussion.När sillen blev kvar slog sig trots allt lokalborna samman och skaffade utrustning och året efter stod sillen ”tjock som en vägg” i fjordarna. Att åka ut och titta på stimmen blev en turistattraktion och folk gick man ur huse för att skörda ur haven. Samhällen blomstrade, telefonlinjer drogs ut till öarna, järnväg började diskuteras. Och fångsten verkade inte kunna minska. Vad skulle man göra med allt? Att lämna fisken i havet var tydligen inte ett alternativ. Den håvades upp för att omvandlas till gödsel. Produkten kallades för ”åkersnus” eftersom den var brun och pulveraktig.När denna vår senaste sillperiod runt år 1906 tog slut tolkades sillens försvinnande, enligt Claes Krantz i boken ”Vinterland”, av många i det gammaltestamentligt religiösa Bohuslän som Guds straff. Människorna hade missbrukat hans välsignelse genom att fiska på söndagarna. Det borde kanske ha legat närmare till hands att tänka att man roffat åt sig mer än vad Gud, eller naturen, velat ge?På många platser har vi i århundraden återkommande utarmat våra omgivningar. Inte minst i Bohuslän. All skog har huggits ner, all fisk tagits upp, all jordbruksmark utarmats. Tider av återhämtning har följts av nytt överutnyttjande. Bohuslän har omvandlats om och om igen, både ovan och under havsytan. För varje gång vi gör så riskerar vi att få allt mindre mångfald och allt sämre motståndskraft i naturen. Och skövlingen fortgår.I sin Sill-bok berättar Stefan Edman och Tomas Andersson hur de stora bestånden i Västerhavet nu skördas långt ute till havs, och aldrig längre får möjlighet att växa sig så stora att sillstimmen väller in mot kusten. Gigantiska trålare från Västkusten håvar också in all den östra kustens sill, strömmingen, för att den ska bli till foder i laxodlingar.De hastigt uppblossade och storskaliga exploateringarna under sillperioderna får mig att tänka på vår tids motsvarigheter; hur vi på kort tid byggde enorma mängder padelbanor i Sverige, eller lät städerna översvämmas av sparkcyklar. Vi var säkert många som förstod att det inte var hållbart i längden men här fanns begär som skulle kapitaliseras på medan storvinster fanns att hämta. Spåren finns kvar i form av sparkcyklar i våra stadsnära vatten och gigantiska idrottshallar som i många fall nu måste hitta andra funktioner. Också detta påverkar vår natur, även om vi slipper stanken.Eva-Lotta Hulténjournalist och författareLitteraturStefan Edman och Tomas Andersson: Sill – berättelsen om havets silver. Carlsson, 2024.Claes Krantz: Vinterland. Wahlström & Widstrand, 1957.

18 Des 10min

Vad är skillnaden på saker som hänt och sådant man drömt? På liv och litteratur? Maria Küchen ser gränserna upplösas hos Göran Tunström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns ingen skarp gräns mellan fantasi och verklighet. Bilderna jag har av mina närmaste är inga exakta avtryck av människorna de är – mina minnen och känslor lägger till och drar ifrån. Och varje roman är ett mikrokosmos där författaren väver ihop fantasi och erfarenhet tills det faktiskt blir ointressant vad som har ”hänt på riktigt” och inte.Det blir väldigt tydligt när man närmar sig författaren Göran Tunströms liv och verk. Många förknippar honom med romanen ”Juloratoriet” från 1983. Denna släktkrönika över tre generationer med en genialt hänförande blandning av fantasi och verklighet, vann hela svenska folkets hjärtan.Någon har kallat den ”den sista litterära lägerelden”. Sedan dess har knappast något skönlitterärt verk i Sverige samlat människor på samma sätt. Unga och gamla, rebeller och stofiler, kulturelit och kroppsarbetare – alla slog sig ner kring ”Juloratoriet”.När den kom var jag 22 år. Ett decennium senare, som färsk författare, blev jag krönikör i tidskriften Metallarbetaren. Det var även Göran Tunström. Vi möttes ett par gånger tack vare det, men jag vågade knappt säga ett ord till denna legendar. Och nu är det för sent.Tunström hade svagt hjärta och lungcancer efter decennier av kedjerökning. I januari år 2000, knappt 63 år gammal, på en middag med vänner, föll han ihop utan förvarning och dog helt stilla. Han blev nästan tio år äldre än sin pappa, vars svaga hjärta han hade ärvt. Förlusten av fadern i barndomen går sedan som ett mörkt stråk genom liv och verk. Den innebar också att han miste sitt hem.Pappa Hugo hade varit präst i värmländska Sunne. Efter hans död fick familjen inte stanna kvar i prästgården. Från att ha bott luftigt och vackert, hamnade änkan Rosa och hennes fyra barn i ett kyffe till lägenhet. Kanske skapade det en rotlöshet hos Göran Tunström som senare fick honom att resa och bo världen över – den grekiska ön Hydra, Latinamerika, Indien, New York. Men vem vet?Det är bara spekulationer. För att skriva någons biografi behöver man oundvikligen fläta ihop spekulationer och fakta. Det kräver ett särskilt handlag. Kanske behövs en skönlitterär författare – någon som kan skapa en levande berättelse, men utan att förvanska. Som Lars Andersson. Under 20 års tid närmade han sig systematiskt vännen och kollegan Tunströms liv och verk.Ur ett rikt och rörigt stoff förlöser han berättelsen om en människa han kände, men som ingen av oss kan lära känna helt. Den 800-sidiga biografin ”Försök med ett liv” gestaltar en verklig person som jag drömmer fram medan jag läser. Boken bygger bland annat på sexton fullskrivna anteckningsböcker som Lars Andersson hittade bland efterlämnat material. I dessa skrivhäften är det inte alltid tydligt om Tunström har noterat saker som hänt eller saker han drömt.Anteckningarnas trådar vävdes in i verket – ett trettiotal volymer med poesi och prosa, utgivna mellan 1958 och 2003. Göran Tunström var en litterär gigant. Första steget i raketen som lyfte honom mot stjärnorna var generationsromanen ”Maskrosbollen”. Den gavs ut 1962 när han var tjugofem. Hans jämnåriga älskade den. Fjorton år senare kom den självbiografiska ”Prästungen” – med den fick han en större publik. Innan ”Juloratoriet” kom och förändrade allt.Boken utspelar sig liksom flera av hans romaner i Sunne. Där bodde inte Göran Tunström som vuxen. När han inte var på resa höll han till i Stockholm och på ön Koster i Bohuslän. Men i Juloratoriet blev Sunne hans litterära hemmaplan, ett unikt landskap befolkat av människor ur både verkligheten och fantasin – ofta sammanflätade i samma gestalt.De påminner om något, dessa romanfigurer. Jag kommer att tänka på kändisar. Också de är fantasifoster, även om det finns en okänd människa av kött och blod någonstans bortom föreställningarna som mediernas berättelser skapar.Ibland blir kändisar folks låtsaskompisar eller förälskelser. Det kallas parasociala relationer, detta att fantisera fram en personlig gemenskap med människor som inte vet att man finns. Författare och artister flätas ofta in i parasociala förbindelser eftersom allmänheten har en så intim relation med deras verk. Och verket är förstås lika mycket släkt med sin författare som barn och föräldrar – men något pålitligt avtryck av upphovspersonen blir det aldrig. Det har ett eget liv.Göran Tunströms historia är för alltid sammanbunden med Leonard Cohens. Inte bara för att de var vänner som tillbringade viktiga perioder tillsammans på Hydra, utan också för att Cohen var så berömd. Även de mest distanserade av oss fascineras av det. Vän med världsstjärnan Cohen – wow! Det är rätt tramsigt, men de här männens kändisskap är åtminstone tätt förbundet med ett skapande av vikt.Cohens sånger har påverkat mig starkt, och Göran Tunströms böcker drog mig in mot litteraturen. Utan honom och en handfull andra förebilder hade jag kanske aldrig blivit en skrivande människa.Deras verk ger lite mer glans åt min vardag. Här sitter jag nu i en fåtölj med en kopp kaffe och datorn i knät och fantiserar om Tunström och Cohen, som på sextiotalet på Hydra delade skrivbord. Utsnittet ur deras gemensamma verklighet får ett heligt skimmer, Grekland är ju fantastiskt och skapande kan vara underbart.Dock inte alltid. Tunströms kamp med författandet var smärtsam ibland, och han hade perioder när han inte kunde skriva alls. När han kom ut ur en av dem, efter ”Juloratoriet”, blev det en nyhet på Rapport.Det var inte bara genom Cohen som Tunström trädde in i gränslandet mellan fantasi och verklighet i det allmänna medvetandet. På höjden av sin bana var han och konstnären Lena Cronquist verkligen kändisar – ett power couple i svenskt kulturliv. Hon skymtar i hans böcker, han avbildas i hennes målningar. Det är konst som liv och liv som konst, men den som fastnar i verklighetsbakgrunden missar det väsentliga: Kraften i verket som just någonting skapat. I det påhittade finns en autenticitet som vår tid tycks ha allt svårare att uppfatta.Verken är platser där dröm och verklighet möts fullt ut – precis som i var och en av oss, varje dag, hela tiden. Och ett konstnärligt verk, precis som livet, tillåter förklädnader. I ”Juloratoriet” smyger pojkarna Sidner och Splendid ut i natten och möter Selma Lagerlöf. Hon dyker upp ibland i Tunströms romaner, ännu en värmländsk litterär gigant, halvt verklig, halvt ihopdrömd. Hon kommer i vagn, och hon piskar sina hästar. ”Varför slår tant på hästarna så?” frågar pojkarna, och hon svarar: ”Det är för att ingen skall tro att det är jag.”Maria Küchenförfattare, kritiker och essäist Litteratur om Göran TunströmLars Andersson: ”Göran Tunström: Försök med ett liv”Birgitta Holm: ”Vår ljusaste tragiker. Göran Tunströms textvärld”Stina Hammar: ”Duets torg: Göran Tunström och tankekällorna”Kersti Skans Nilsson: ”Det förlorade paradiset – en studie i Göran Tunströms Sunneromaner”Anita Varga: ”Såsom i en spegel. En studie i Göran Tunströms Juloratoriet”

17 Des 10min

Jane Austens romaner rymmer långt mer än baler och lantlig idyll. Inte minst den sista, oavslutade romanen Sanditon speglar kolonialism, slavarbete och kapitalism, konstaterar Anna Lundvik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2023-08-23.Efter en tids sjukdom känner sig författaren Jane Austen bättre. Så pass bra att hon den 27 januari 1817 inleder en ny roman. Med vass penna arbetar hon på det som ska bli "Sanditon", en satir över ängsliga hypokondriker och ett England i oåterkallelig förvandling.I ett brev några år tidigare hade hon förklarat att det man behöver för en bra roman är tre eller fyra familjer på landet. Många förknippar också hennes verk med en pittoresk, lantlig överklassidyll med baler, vackra klänningar och nybadade friare.Vilket också är vad som gjort hennes fiktion till en så lyckad filmisk tillflyktsort. Mer som konsumenter än läsare kan vi idag försvinna in i ett ändlöst strömmande förflutet. Vi får just det vi vill ha: sagor som är frånkopplade världens oro, eller fyllda av feministisk och antirasistisk kraft.Men i själva verket tar sig den oroliga omvärlden, politiken och de ekonomiska realiteterna in även i den avlägsna landsbygd Austen porträtterar. För hon lever under en tid av krig och oroligheter. Två år tidigare, den 18 juni 1815, hade britterna triumferat i slaget vid Waterloo. Efter år av strider om maktbalansen i Europa var Napoleon äntligen besegrad och världens nionde största ö tog stolt på sig rollen som en ledande världsmakt.Många hade trott att freden med Frankrike skulle ge ökat välstånd, men istället väntade en ekonomisk depression. Skördarna slog fel och när den internationella handeln tog fart igen föll priset på grödor. Många bönder hade tagit lån för att investera i ny teknik, nu gick de i konkurs. Bankerna de hade lånat av följde strax deras exempel. Och året därpå blev ännu värre: ett vulkanutbrott i Indonesien gjorde att himlen förmörkades och sommaren uteblev. Människor dog i svält. De fattiga gjorde uppror.England befann sig i en identitetskris. Man var på väg från en lantbruksekonomi till en spekulations- och serviceekonomi. Samtidigt kom en stor del av landets inkomster från kolonierna, och de omänskliga förhållandena där väckte missnöje. Slavhandeln hade förbjudits 1807, men slavarbete pågick fortfarande. Allt detta avspeglas i "Sanditon". Och den begynnande kapitalismen framställs som både komisk och oroande. När berättelsen börjar har den optimistiska Mr Parker hyrt ut sitt vackert belägna lantgods som ägts i generationer. Med sin familj har han flyttat till kusten och hoppas kunna förvandla ett gammalt fiskeläge till en fashionabel kurort. Men det är ont om gäster.Det första som händer är att Mr och Mrs Parker letar efter en läkare att anställa, när deras vagn välter och Mr Parker stukar foten. Till deras undsättning kommer då den bakåtsträvande lantbrukaren Mr Heywood, som vänligt tar emot paret i sitt hem. Stukningen visar sig kunna lösas med hemgjort förband och vila.De två männens sinnelag framträder här som symboler för det gamla och det nya. Vid den stukade Mr Parkers sida verkar Mr Heywood rådig, och han varnar illavarslande för att det inte finns tillräckligt med förmögna gäster för nya kurorter. Men Mr Parker är lika ihärdigt, nästan rörande, förhoppningsfull i sin entreprenörsanda. För att locka turister vill han bygga ett trendigt halvmåneformat byggnadskomplex och ge det namnet Waterloo Crescent. För honom är fältslaget ett fenomen han kan sälja. Ja, Mr Parker är beredd att kapitalisera på precis allt: historien; naturen; havet; den friska havsluften; inte minst människors förhoppningar om att allt det här ska göra dem friska från sina mer eller mindre påhittade åkommor. Och Mr Parkers stilige bror, om han bara behagade komma dit, skulle kunna locka till sig familjer med ”söta döttrar” som är på jakt efter friare.Mr Parker och hans kompanjon Lady Denham väntar också på resenärer från ett annat håll: Västindien. För Mr Parker och Lady Denham, en kassastadd men snål änka som investerat i kurorten, är ”Västindien” en symbol för en enorm förmögenhet, som bara underförstått har tjänats ihop genom att exploatera slavarbetare. Lady Denham befarar att västindierna kommer att driva upp priserna. Men Mr Parker invänder: om det skulle hända kommer det vara de som tjänar på det.Jane Austen berör imperialismen i flera romaner, där en stor kärlek kan vara hjälte i Napoleonkrigen eller ett lantgods vara beroende av inkomster från plantager. Det är som en antydan om att alla, genom ekonomins kretslopp, är beroende av kolonierna, oavsett om man har en direkt koppling till dem eller inte.Så dyker resenären från andra sidan Atlanten upp och visar sig vara bara en ensam flicka, en sjuttonårig arvtagerska med klen hälsa vid namn Miss Lambe. Austen låter läsaren förstå att hon stammar från både kolonisatörer och slavar. Denna dubbelhet är viktig. Miss Lambe är på samma gång engelsk och främmande. Hon påminner om samhällets allra mest utsatta, samtidigt som hon befinner sig i det ekonomiska toppskiktet.Miss Lambe ger kropp åt både det gamla och det nya England, precis som flera av de andra personerna. För de kan inte placeras in i avgränsade kategorier. Bonden Mr Heywood åker exempelvis till London för att hämta ut vinsten på sina investeringar, medan entreprenören Mr Parker härstammar från ett lantgods. Och Lady Denham, vars bakgrund är ytterst komplex, intar en maktposition som kvinnor sällan hade. Nu ser hon Miss Lambe som ett lätt byte för den fattige unge man som ärvt hennes makes titel.Vad ville Jane Austen säga med detta? Var hon på väg mot en djupare kritik av slaveriet? Strax efter att Miss Lambe dykt upp i "Sanditon" och innan hon hunnit yttra ett ord tar romanfragmentet slut. Halvvägs in i kapitel tolv, den 18 mars 1817, var hon tvungen att avbryta arbetet. Hon dog den 18 juli, 41 år gammal. Många har ändå läst den kvarlämnade romaninledningen som ett förespråkande för den gamla tidens sätt. Mr Heywood framstår ju som en idealfigur vid sidan om den överilade Mr Parker. Men frågan är om det stämmer. Bönderna hade trots allt en avgörande roll i den ekonomiska krisen. Och Austen tycks ju noga med att inte skapa motsatser, utan tvärtom framhäva ambivalensen i romangestalternas positioner. I hennes föregående roman "Övertalning" blir hjältinnan dessutom lycklig just genom att ta avstånd från det förflutna.Jane Austen befinner sig på en ö, placerar handlingen vid dess rand, och vänder blicken utåt. Nationen, det vet hon, är inte isolerad. Och oavsett hur man tror eller önskar att romanen skulle ha slutat, tycks Miss Lambe vara Austens bevis på att idén om ett gammalt enkelt England inte längre är möjlig. Det brittiska imperiets brott är oåterkalleligt. Ett nytt England söker sin form – då som nu.Anna Lundvik, litteraturkritiker och redaktör för Lyrikvännen LitteraturJane Austen. Lady Susan, The Watsons and Sanditon. Oxford World's Classics. 2021.Emma J. Clery. ”Conversation on Political Economy in Sanditon”. Persuasions Vol. 38 No. 2. 2018. James M. Morris. ”Austen's Cosmopolitanism: Women and the World in Austen's Fiction” Women's Writing 27. 2020 p. 234-252. Nancy Marck Cantwell. ”Fleecing Miss Lambe: Exploitation, Tourism and the New National Narrative in Sanditon” Persuasions Vol 41 No 2. 2021. Sarah Salih. ”The Silence of Miss Lambe: Sanditon and Contextual Fictions of ”Race” in the Abolition Era” Eighteenth Century Fiction Vol 18 No 3. 2006. pp 329-353.

16 Des 9min

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017.Längst inne i mitt överfulla källarförråd har jag ett antal numera oåtkomliga flyttkartonger fyllda med brev. Alltså riktiga brev. Sådana där som lagts i kuvert som slickats igen, ett frimärke har letats fram, ett postnummer har plitats ner. Slutligen har någon tagit sig besväret att gå till brevlådan, smugit ner brevet där för att sedan gå vidare.Lyckligtvis är det bara brev skrivna till mig som ligger i de där lådorna. Jag har aldrig varit en sådan som tagit kopior på mina egna brev. Någonstans, i någon annans flyttlådor, ligger kanske alla de där breven jag skrev en gång. Brev som innehåller avgörande uppgörelser; vänskap och kärlek, göra slut, bli sams, ställa någon till svars eller bara uttrycka saknad. Men allra mest brev som innehåller vardag.Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken.En mycket stor del av de där breven i min källare är från min vän R. Under 40 års tid har vi skrivit till varandra på ett närmast grafomaniskt vis. Numera kommunicerar vi kortare och bara via diverse sociala medier men i de tidiga tonåren skrev vi säkert fem långa brev i veckan till varandra. Detta trots att vi bodde tre tunnelbanestationer ifrån varandra, pratade i telefon nästan dagligen och sågs väldigt ofta. Vad innehöll breven? Verkligen inte mycket, skulle nog en utomstående säga. Det var högst vardagliga observationer från våra respektive horisonter. Långa redogörelser för hur tråkigt vi hade, vad vi lyssnade på för musik medan vi skrev, kläder vi ville ha, fantasier om våra framtida liv med diverse popstjärnor. Lite längre fram blev det redogörelser om från våra arbetsplatser. Ganska ofta handlade det om människor som på olika sätt irriterade oss och deras respektive lyten. Nej, vi var nog inte särskilt snälla, men jag tror att vi ofta var ganska roliga. Och jag tänker ofta på den där maniska skrivklådan; hur avgörande den måste varit för vår språkliga utveckling. Glädjen i att hitta en formulering, och veta att det fanns en mottagare som skulle förstå den precis.Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Nu vill jag sannerligen inte jämföra mig själv med Jane Austen, men några gånger när jag läser Paulina Helgesons översättning av hennes bevarade brev går tankarna ändå till min och R:s juvenila brevväxling. Det är någonting med den där formuleringsglädjen, den självklara och närmast symbiotiska förståelsen mellan brevskrivare och mottagare som jag känner igen. Och förstås, vardagligheten.För det är vardagen som präglar Austens brev. Den och inte så mycket annat. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. Det är en småborgerlig och ganska begränsad värld som den brittiska 1800-talsförfattaren beskriver, en miljö som är väl bekant för läsare av hennes romaner. Men det är knappast en stillsam och odramatisk tillvaro; mellan alla otaliga klänningsbryderier, mer eller mindre tråkiga sociala samkväm, utflykter och trädgårdsbestyr finns ju också livets stora händelser: födslar, dödsfall, kärlek och sjukdom. Ofta behandlas dessa avgörande moment lite i förbifarten, och ibland i respektlösa, för att inte säga vanvördiga termer. ”Så fasansfullt med alla dessa döda!” utbrister Jane i ett brev till systern Cassandra från 1811. För att sedan tillägga: ”Och en sådan välsignelse att ingen av dem var någon som man tyckte om!”börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheterDet är över huvud taget inte någon särskilt ädel person som träder fram i dessa brev, snarare framstår hon rätt ofta som småsint och bitchig. Särskilt ungdomsbreven till systern har en skvallrig ton, ofta kryddad med diverse vällustigt elaka kommentarer om människors utseende: Lyssna till exempel på följande betraktelser från en bal: ”Där fanns få skönheter, & de som fanns var inte uppseendeväckande vackra. Miss Iremonger såg inte alls kry ut och mrs Blount var den enda som blev mycket beundrad. Hon tedde sig just som hon gjorde i september, med samma breda ansikte, diamantbandå, vita skor, rosaröda make & tjocka hals. /…/ Jag betraktade sir Thomas Champney & tänkte på stackars Rosalie; jag betraktade hans dotter & fann henne vara ett märkligt djur med vit hals. Jag nödgades tycka att mrs Warren var en mycket belevad ung dam, vilket jag beklagar. Hon har blivit av med en del av den vikt som återstod efter hennes havandeskap & dansade ytterst livligt, utan att se så väldigt stor ut. Hennes man är ful så det förslår, fulare till och med än hans kusin John, men han förefaller inte så hiskligt gammal.”Stycken som de här är förstås ytterligt roande att läsa, även om man ibland hickar till inför den skamlöst råa elakheten, som i dessa rader om en bekant som förlorat ett barn: ”Mrs Hall nedkom med ett dödfött barn igår, några veckor tidigare än beräknat, och det hela berodde på att hon blev skrämd. Jag antar att hon oförhappandes fick syn på sin make”.Fast börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter i egna brev och mejl under åren: rader som förhoppningsvis aldrig kommer att komma till någon allmänhets beskådande.För känslan av nyckelhålstittande dyker onekligen upp när man läser Austens brev. Inte för att de beskriver några utlämnande detaljer, men för att det är så tydligt att de aldrig skrivits för att läsas av någon utomstående. Det är stor skillnad mellan att läsa litterära brevväxlingar som inte skrivits för någon annan än mottagaren och sådana som alldeles uppenbart är skrivna för en läsande eftervärld. Den senare kategorin framstår ofta som alltför konstruerad för att vara riktigt intressant, hur storslagna tankar som än redovisas.Cassandra Austen brände en stor del av Janes brev efter hennes död; något som har gjort henne impopulär blad såväl litteraturvetare som hängivna Austen-fans. En vanlig uppfattning är att Cassandra har velat tillrättalägga bilden av systern; få henne att framstå som mer mild och helgonlik än hon var. Det där tror jag inte stämmer. Var och en som läst Jane Austen vet att hon snarare var en krass skildrare av det sociala spelet än den helromantiska författare som framstått i de ofta rätt sliskiga filmatiseringarna av hennes böcker och liv. Och även i de brev som Cassandra valt att bevara är det en ganska ocensurerad bild som framkommer.Cassandra gjorde nog bara vad vilken riktig vän som helst hade gjort: behållit det mest privata just privat. För handen på hjärtat, vad är det man helst vill undanhålla för en framtida omvärld, oavsett om det som i Austens fall består av en hel värld eller bara ens barn eller vänner? Inte i första hand, tror jag, de mest självutlämnande tankarna, inte livets dramer. Nej, det är banaliteterna, de små elaka kommentarerna, de dåliga skämten. De som bara är avsedda för en enda människa, den som förstår när det är allvar eller inte. Jag är glad att mina och R:s brev kommer att förbli hemliga oss emellan. För är det något som slår mig vid läsningen av Austens brev är det hur viktigt det är att ha en Cassandra. Någon som förstår och tolkar en rätt i alla tonlägen. Någon för vilken ingen vardagsdetalj är för trivial eller obetydlig.Annina RabelitteraturkritikerLitteraturJane Austens brev, översättning Paulina Helgeson, Albert Bonniers förlag, 2017.

16 Des 9min

Varför fungerar det inte? Jan Henrik Swahn reflekterar över parkeringarnas expansion och över den enda gång han lyckades fickparkera. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Redan för tio år sedan satte min långe och kutryggige granne ord på problemet. Efter fem decennier och lika många restauranger hade han övertalats av sin fru att flytta hem till Samos igen med henne. På ön såg han till att trädgården cementerades och att en grind i gjutjärn monterades. Vi förstod ingenting. Gatan utanför huset var smal och brant. Hur skulle han ens kunna drömma om att köra in en bil där. Till slut måste polletten ha trillat ner för plötsligt utbrast han: ”Vad tusan ska man med ett hus till om man inte kan parkera sin bil utanför?”Jag hade god lust att svara honom: ”Vad ska man med en bil till om man inte kan parkera?” Bara en enda gång i livet, under min första uppkörning, har jag lyckats med det, i en isig och brant uppförsbacke där min bilskollärare upptäckt en ledig parkeringsficka. Att jag lyckades få in bilen där gjorde mig så omskakad att jag körde över på fel sida av vägen, varvid dödstystnad rådde under återstoden av uppkörningen.Händelsen har följt mig genom åren. En gång fick jag i uppdrag att köra hem en jättelik Citroën, en så kallad padda. Uppdraget skulle utmynna i en fickparkering, om jag inte hunnit krocka innan dess vill säga. Så skedde inte. Det hade annars räddat mig från fickparkeringen. Nu saktade jag ner vid den enda lediga rutan i hela den delen av stan och en snabb bedömning sade mig att det skulle gå men knappast på första försöket. Efter fyra misslyckade ansatser hade det bildats folksamling på båda trottoarerna.Det här var före mobiltelefonernas tid, annars är jag övertygad om att samtliga församlade kring paddan skulle filma mig med sina små löjliga smarttelefoner och göra mig viral på sociala medier.På något sätt måste jag ha tagit mig levande ur situationen men jag minns inte längre hur. Bara den krypande paniken i början. Var det den som folk luktade sig till eller var det storleken på rutan? När min fru letar parkering i Aten och hittar en ledig ruta är det alltid någon bilist som stannar precis bakom henne i hopp om att sno åt sig platsen om hon skulle misslyckas och åka därifrån. Vad det kan göra med en människa är lätt att förstå.Men varför ska det behöva vara så? Varför kan man inte bara göra parkeringsrutorna större? Lite asfalt mer eller mindre spelar väl ingen roll.För min granne på Samos fick bristen på yta stora konsekvenser. Som den amerikan han var blev han deprimerad och har sedan dess inte satt sin fot på ön. Han flyttade tillbaka till New York, satte på teven och parkerade sig själv i soffan. Därmed hade parkeringslobbyn på Manhattan förlorat en av sina varmaste förespråkare. Den är visserligen inte lika högröstad som på annat håll, närmast beskedlig jämfört med städer som Chicago eller Boston där filosofin varit att det måste finnas lika många parkeringsplatser som det finns människor. Enligt denna kan det finnas väldigt många människor på vissa platser vid vissa tidpunkter och då måste det finnas många parkeringsplatser tillgängliga, på en väldigt liten yta. Smärtgränsen för hur långt amerikaner kan tänkas stå ut med att promenera lär ha bestämts till tvåhundra meter. Det kan ha lett till att väldigt många hus som inte ansetts absolut nödvändiga har rivits här för att ge plats att bygga bilgarage på höjden.Den svenska plan- och bygglagen rymmer ett antal förordningar gällande antalet parkeringsplatser som måste till för att ett bygglov ska beviljas. De verkar förnuftigt formulerade, ingenting att gå i taket över. Samtidigt har jag svårt att hitta uppgifter om vilka konsekvenserna skulle bli om man struntade i dem. Så jag prövar att jämföra lite med USA i stället. I Henry Grabars bok ”Paved Paradise”, (”Det stensatta paradiset”) drivs tesen att det är filosofin om fri parkering åt alla som har kört landet i botten. Lagarna för nybyggnation är i USA precis som i Sverige skrivna så att för varje kvadratmeter boyta krävs en viss parkeringsyta. Vill man då bygga på en tomt som förefaller rimligt stor för ett trevåningshus måste man se till att huset förses med ett visst antal parkeringsplatser på själva tomten för att inte öka risken för att folk parkerar på gatan. Antalet parkeringsplatser riskerar bli så pass stort att byggkostnaderna framstår som orimligt höga och kräver arkitektoniska lösningar helt och hållet anpassade efter antalet inhysta bilar. En entreprenör som vill bygga lägenheter för lågavlönade kan inte kringgå villkoren för bygglov utan måste skapa lika mycket parkeringsyta som för all annan nybyggnation. Parkeringsplatser i två källarplan skulle motsvara kraven men då höjs priserna för bygget så mycket att de tilltänkta familjerna inte längre har råd att flytta in. Ingen av dem har för övrigt någon bil. Minimikraven på parkeringsutrymmen har av amerikanska kommuner helt frankt använts i rasdiskriminerande syfte. Genom att slaviskt följa förordningar som tillkommit för att skapa frihet åt alla amerikanska bilister har man kunnat säkerställa att inga billiga bostäder byggs någonstans i samhället. Med matematisk exakthet krävs en inomhusparkering för varje anställd, en för varje utsatt bord i en simhall, en för var fjärde sittplats i en teater, en för var sjätte sittplats i en religiös byggnad, tre parkeringsplatser för en bokhandel, två parkeringsplatser för tre anställda i en fabrik och så vidare. Är företagen tillräckligt stora blir det stipulerade antalet parkeringsplatser så pass högt att många kommer att ligga mer än de tidigare nämnda tvåhundra metrarna från huvudingången. En anställds befordringsgång kan då enkelt avläsas i avancemanget på parkeringsplatsen.Den som funderar på att bosätta sig i en amerikansk förort bör känna till att garage ingår och har man garage bör man rimligtvis ställa en bil i det. Men att alla amerikaner har bil gäller inte längre. Enligt Grabar har tiotusentals garage illegalt gjorts om till bostäder i USA. Överkomliga hyror överväger behovet av plats för bilar man inte har råd med. Även i Sverige finns förstås problem med höga hyror och även här ser vi en mängd rättsfall rörande folk som utan lov gjort om sina garage till sovrum eller bostäder för uthyrning.Att informera sig om denna värld av expanderande asfalt kan nog försätta läsaren i en lätt dystopisk stämning, men för den panikslagne fickparkeraren i mig väcks ett visst hopp. Grabar spår att självkörande elbilar snart kommer att släppa av oss utanför kontoret eller mataffären varefter de själva letar upp en parkeringsplats, tills det är dags att köra oss tillbaka hem. Det är nästan så att jag ser fram emot att sätta mig bakom ratten igen. En ledig ruta uppenbarar sig, min bil passerar just lagom långt, lägger i backen och sätter på blinkern. Med roat lugn tittar jag snett bakåt – och låter mig fickparkeras.Jan Henrik Swahnöversättare och författareLitteraturHenry Grabar: Paved Paradise – How Parking Explains the World. Penguin books, 2024.

15 Des 10min