Vi kan krossa även mobilernas herravälde

Vibrationerna bränner i fickan, det behövs inte ens en avisering. Men även om samtidsmänniskan är i appkapitalets klor, så hittar vi alltid ett sätt att styra vår tillvaro, menar David Wästerfors.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Klockor, sa mannen, och lutade sig över bardisken, var jag än stöter på dem så handlar det om social kontroll.

Mannen kom från Schweiz men syftade inte på armbandsur – i alla fall inte först och främst – utan klockor av ett annat slag: ringklockor, tyskans Glocken. Som koskällor: klockor som hänger runt halsen på boskap som till exempel vallas på gräsbeklädda sluttningar i alperna.

Det ger ett trivsamt och rogivande ljud, med varierande klanger om boskapen ska vallas uppåt i alplandskapet, under våren, eller nedåt, under hösten. Kvigor, stutar, kor och getter har olika klockor som låter på olika sätt. Klangerna bildar en jämn och betydelsefull ljudmatta som håller ihop djuren och utövar stor makt över dem.

Mannen vid bardisken inskärpte: när det ringer i en klocka är det styrning i görningen. Människor – eller boskap – ska samlas och regleras, eller släppas ut och drivas bort. Vi ska avbryta det vi håller på med och underordna oss.

Mannen var nu inte vilken barfilosof som helst utan sociologen Christoph Maeder, som jag träffat på flera konferenser. Han har gjort sig känd för sitt intresse för ljud och ljudlandskap, soundscapes. Samhällsvetare tenderar att glömma hörselsinnet, menar han. Det etnografiska ögat och den sociologiska blicken talar man ofta om, mer sällan det etnografiska örat eller det sociologiska lyssnandet.

Kyrkklockan är ett historiskt exempel, uppfodrande manade den till samling och vördnad, men också väckarklockan och skolornas klockor, tätt förbundna med industrisamhällets plikter, liksom brandlarmet, förstås, förknippat med livsfara och hårt normerat utrymningsbeteende. En klockringning kan visserligen befria oss – skolbarnen rusar på rast när det ringer – men även det är en fråga om kontroll. När regimen ska ta paus är det den, och inte de befriade, som bestämmer frihetens ögonblick och varaktighet.

Exakt vad en klockas ljud ska betyda är en social överenskommelse. Även om styrning är ett envist tema styr klockorna egentligen genom den betydelsetillskrivning som människor i samspel med varandra är inbegripna i. Att klockan ringer är en sak, vad det står för en annan.

Men ringklockor, tänker du. Vårt samhälle präglas ju av helt andra krafter. Det kan väl vara pittoreskt med koskällor i alperna, men inte mer än så.

Dagens samhälle kan vara ganska tyst. Få klockor ringer, fabrikerna har tystnat, kyrkklockan på söndagen betyder nästan ingenting, de flesta uppfattar den knappt.

Men kallelserna finns ändå, inte minst under den förrädiskt harmlösa benämningen avisering.

Om vi har satt mobilen på ljudlöst är de liksom införlivade, nästan förkroppsligade. De ligger som ett inre soundscape eller kanske notescape i våra medvetanden. Vibrationerna bränner i fickan. Vi förväntas avbryta det vi håller på med eller vi sysselsätter oss i plattformsvänliga intervaller, ständigt redo.

Apparnas kallelser kräver underkastelse. Och hittar man ingen avisering letar man upp den.

Om kyrkklockan stod för bondesamhällets plikter och fabriksvisslan för industrisamhällets står aviseringarna för vår tids ansvar, med myriader av erbjudna och missade chanser i den sociala ekonomi där klick och följare har blivit både valuta och råvara.

När du öppnar din app och kollar vad som hänt säljer du uppmärksamhet, men du lämnar också ut dina brister, begär och önskningar. Du lägger ut framtida snaror för dig själv. En reel till, en till och en till, på samma eller snarlika teman. Minuterna och timmarna går. Man tuggar sitt digitala gräs och idisslar.

Uppfinnandet av koskällan gjorde det möjligt, skriver Maeder, att styra boskap på mer otillgänglig terräng och över stora avstånd. Ledar-djuret förses med en särskild klocka med lägre och långsammare ljud, vilket gör det behändigt för herdarna att rikta sig till det, varpå de andra djuren följer efter.

Vi kan väl inte dra alltför många paralleller, men överfört till aviseringarnas rike borde vi kunna säga att mobilen har gjort det möjligt att styra människor över stora avstånd och i alla möjliga terränger.

Den vardagliga kampen idag handlar i stor utsträckning om att inte låta sig vallas likt kvigor och getter på gräset vid alperna av de imaginära klockor som hänger runt våra halsar – eller rättare sagt ligger i våra fickor och handväskor eller vilar i handen under våra böjda nackar. I vilken mån orkar vi ignorera ”alla andras” larm och ekon, strunta i den digitala världens diskreta dån?

Det är en kamp om social kontroll. Man kan säga att kampen handlar om att inte bli kossor.

Christoph Maeder säger egentligen inte att klockorna kontrollerar. Han säger att klockor används – för kontroll, ordning och kommunikation. Herdarna på alplandskapets ängar – och deras hundar – drar nytta av klangerna för att lokalisera sina djur och driva på dem, på samma sätt som dagens företag drar nytta av våra digitala efterklanger.

Men även om företagen nog vill att vi ska bete oss som boskap på deras plattformar, vet vi från beteendevetenskaplig forskning att människor snarare är aktörer, innästlade i sina system och strukturer som inte bara omöjliggör handlande utan också möjliggör. Om vi fängslas av de system vi själva byggt upp och dagligen bidrar till visar det inte att aktörskapet upphört, utan att det antagit en annan form. Vi agerar inom och via systemen – eller lämnar över aktörskapet till dem.

Ibland ”drunknar” vi i instrumentet och verkar inte kunna slita oss. Ibland är vi inte ens uppkopplade och därmed, socialt sett, ”dummare” än de flinka och digitalt tränade, som om vi strövade fritt på egen hand i alplandskapets gömda gläntor.

Det låter väl mindre alarmerande och inte så rubrikvänligt, men sanningen är att vi samspelar med och förhåller oss till tekniken – och det finns mer än ett förhållningssätt.

Noga taget var saken likartad i industrisamhället och bondesamhället. På ytan och i fågelperspektiv verkar människor fösas runt av överheten, kyrkan, fabriken, skolan och militären, men går vi lite närmare ser vi ett samhälle befolkat av tolkande, resonerande och kritiska människor, ibland enskilda, ibland i grupp.

Dåtidens människor skapade dagens strukturer och monterade då ned sin tids ”aviseringar”: kyrkklockan, fabriksvisslan och så vidare. Jag tror att något liknande kommer att hända igen. Dagens kallelser kommer att förlora i betydelse, nya tar över.

Det förtar förstås inte känslan av lömsk fångenskap, här och nu. Aviseringarnas landskap är klangfullt och rogivande, säkert beroendeframkallande. Vi trivs i flocken och det kan vara skönt att vallas.

Jag föreställer mig nästa konferens: en yngre sociolog som rullar ihop sin yogamatta och säger ”aviseringar, var jag än träffar på dem så handlar det om social kontroll.” Jag kommer att nicka och instämma, men också skruva på mig. Kontroll, jo, men inte utan samspel, variation, motstånd.

Sen kollar jag mobilen.

David Wästerfors
sociolog och författare