Alla dessa yrken – inte visste jag att de var livet

Har jobbet enbart blivit ett medel till någonting annat? Eva-Lotta Hultén reflekterar över arbetets oväntade betydelse i ett liv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Mitt första arbete var som städerska på min pappas kontor sommaren när jag var sexton. Jag tömde papperskorgar, svabbade golv och försökte störa människorna vid skrivborden så lite som möjligt. De flesta var vänliga och flyttade på fötterna så jag skulle komma åt. Ett par gånger fick jag sliriga kommentarer av en man men jag sa inget om dem till min far. Varför gjorde jag inte det? Tänkte jag att det är sånt man får tåla som städerska? Var jag kanske på sätt och vis lika föraktfull som han som fällde de snaskiga kommentarerna?

En ung tjej som just gått ut gymnasiet började i arbetslaget samtidigt som jag och jag utgick från att hon liksom jag bara skulle sommarjobba. En dag frågade jag vad hon skulle göra sedan. Hon såg oförstående på mig och sa att hon fått fast jobb. Min språngbräda till en skidresa var hennes alldeles vanliga golv och hon var glad över det och tyckte om att städa. Till skillnad från kontorsmannen hade jag vett på att skämmas över mina ogenomtänkta ord.

Efter kontorsstädningen följde en lång rad extrajobb; inom hemtjänst, som hotellstäderska, servitris, vårdbiträde på demensboende, lärarvikarie och telemarketingoperatör. I hemtjänsten fick jag fick gå och handla med gamla damer, konversera åldringar som var övertygade om att Palmemordet skett utanför deras fönster och lämna mat till människor som aldrig gick utanför sina lägenheter. Jag lärde mig om misär, omsorg och åldrande kroppar; om värdighet och ensamhet och hur man tröstar någon som brutit lårbenshalsen och väntat på hjälp på sitt vardagsrumsgolv i ett helt dygn.

Men under 90-talet kom neddragningarna. De gamla blev till tidsblock i tajta scheman. Det fanns inte längre utrymme för att baka eller gå och handla med någon. På demensboendet skulle allt mindre personal ta hand om allt mer skröpliga äldre. En natt fick en av mina kollegor ensam hantera att två av åtta åldringar dog.

Det sägs ibland att det finns i ett ointresse för arbetarklassen i medie- och kultursfären, men inom litteraturen är ändå arbetartemat levande. Litteraturprofessorn Åsa Arping formulerar i boken ”Att göra klass” en intressant analys av några moderna romaner om tillfälliga jobb i typiska arbetaryrken. I Måns Wadensjös ”Monopolet” tar den högutbildade Alice i väntan på rätt erbjudande jobb på Systembolaget. Arping skriver att det finns något storögt över Alices möte med butiken och skriver: ”Hon noterar fascinerat hur kroppen förändras av arbetet och alltmer börjar likna en fantastisk maskin, en samling kroppsdelar som hon skulle kunna använda till nästan vad som helst.” Det är en alienation som jag kan känna igen från de jobb som jag tyckt varit tråkiga. Som städerska och telefonförsäljare blev jag en automat.

I Jack Hildéns ”Vi, vi vaktmästare” vill Eskil spara ihop pengar till en långresa och i Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här”; får den unga Moa som vill bli skådespelare, arbete i hemtjänsten. Åsa Arping konstaterar att karaktärerna i de tre romanerna delar en inledande distans till arbetet men vårdbiträdet Moa går från att betrakta de äldre som lite motbjudande och kollegorna som losers, till att känna stolthet över sitt arbete. Det är detta jag tycker så mycket om med Beischers bok; Moa lär sig se sitt arbete som viktigt. Berättelser om den här typen av erfarenheter filtreras inte sällan genom människor som egentligen vill göra något annat – som att skriva romaner. Äcklet inför jobbet, eller föraktet för dem som leder eller utför det, skiner igenom.

Men Åsa Arping hittar också en gemensam lärdom för de tre huvudkaraktärerna: att arbetet är betydligt mer än själva uppgifterna. Det kräver en emotionell investering och en vilja att skapa fungerande relationer: till kunder, omsorgsmottagare och arbetskamrater.

Mina vårdjobb är, tillsammans med lärarvikariaten, de som allra starkast gett mig en känsla av mening; någon behövde hjälp och jag hade förmånen att få ge den.

Men stämmer det, som Mats Ekdahl hävdar i boken ”Jobbet” att unga människor inte längre ser arbete som en möjlig väg till självförverkligande och lycka? Jag vet inte, men konsumtionsforskaren Katarina Graffman menar att det är fel att prata om dagens unga som en generation Greta; alltså en generation av klimatengagerade samhällsförbättrare, och att vi snarare har en generation Bianca; unga vars drömmar handlar om konsumtion och om att genom entreprenörskap snabbt bli rika. Alltså mål som inte alls handlar om arbetet självt utan om vad det kan ge i form av pengar och status.

Sådana drömmar riskerar att leda till många sorters krascher: för miljön med överkonsumtion; för samhället med låg status för viktiga yrken och för individen när orealistiska mål inte kan nås. Att låtsas att alla kan bli vad de vill är att ställa för höga krav på unga människor, menar Mats Ekdahl. Han föreslår att de i stället ska uppmuntras att pröva sig fram och se var de hamnar. Med självinsikt kan de se till att deras begåvning kommer till sin rätt, vilket skänker både en känsla av kompetens och av att bidra till det större system som den mänskliga gemenskapen utgör.

Mina extrajobb inom vård och skola fick mig att förstå vad samhället gick ut på och gav mig stolthet och känsla av sammanhang och mening. Till och med det arbete jag tyckte allra sämst om, som telemarketingoperatör med uppdrag att boka in besök av transportsäljare på olika företag, gav mig kunskaper och insikter jag haft glädje av. Till exempel förstod jag hur destruktivt det kan vara för en grupp att försätta människor i tävling mot varandra; och hur själsdödande det är att utföra arbetsuppgifter som man upplever helt saknar värde, både för en själv och ur ett samhällsperspektiv. I valet mellan höga inkomster och sysselsättning som känns viktig har jag efter det jobbet alltid valt det senare och jag önskar att alla hade den möjligheten.

Jag gjorde mina jobb som ung och jag tjänade pengarna jag längtade efter men jobben gjorde också mig. Relationer förändrar vår syn på oss själva och på världen; de ger oss nya normer och värderingar. Det var vad som hände mig som ung. Då tänkte jag att det var resorna som jag gjorde för pengarna som skulle ge mig minnen för livet. Jobben var bara ett nödvändigt ont. Det är först i efterhand som det blivit tydligt hur oerhört mycket dessa arbeten format mig och mina senare val i olika sammanhang. Relationerna de erbjöd fick mig att förstå att detta att vara mänsklig är att ha omsorg om varandra. För det är jag ytterst tacksam. Utan dem hade jag delvis blivit en annan och troligen sämre version av mig själv.

Eva-Lotta Hultén
författare och journalist