Diagnos på distans: Är det rätt att kalla en galen president för psykiskt sjuk?

Behovet av psykologiska analyser av makthavare tycks outsinligt. Ulf Karl Olov Nilsson funderar i ljuset av en bortglömd psykobiografi.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hur mycket kan egentligen en enskild individ påverka världens gång? Ja, kan en enda människa agera ut sina inre konflikter på världsscenen, kan jordens öde vila i två ynka nyckfulla händer?

Frågan kan tyckas aktuell, ja rent av akut, med tanke på de märkliga personligheter som befinner sig i absoluta maktpositioner. En akut fråga kanske, men knappast ny.

I mars 1920 började många tro att amerikanske presidenten Woodrow Wilson förlorat förståndet. Wilson hade varit en centralgestalt för fredsförhandlingarna efter första världskriget och lanserat de 14 punkter för fred i den så kallade Wilsondoktrinen. Men nu hade han börjat uppföra sig irrationellt; han höll missriktade bibliskt salvelsefulla tal i kongressen och verkade vilja undergräva den amerikanska uppslutningen kring det Versaille-fördrag som han tidigare slagits så hårt för; ja, han spelade sina kort så uselt att han tycktes önska ett misslyckande. Vad hade hänt? De flesta hänförde presidentens märkligheter till hans hjärnblödning hösten 1919. Wilson hade svävat mellan liv och död i veckor och under isoleringen odlade han ett yvigt skägg, förmodligen för att dölja en delvis vänstersidig förlamning.

En man som arbetat nära Wilson under fredsförhandlingarna var stjärndiplomaten och senare USA:s förste ambassadör i Sovjetunionen, William Bullit. Han med många andra kom att hysa enorm besvikelse och ren aversion mot USA:s 28:e president. Några år in på 20-talet drabbades Bullit av en personlig kris och sökte upp en viss professor i Wien, närmare bestämt Sigmund Freud. Efter några månader på Freuds divan började de båda männen samtala på mer vänskaplig grund. Det visade det sig att de var rörande överens i sin frustration över Wilson. Freud skrev i ett brev: “om någon enskild individ kan hållas ansvarig för misären i denna del av världen så är det nog ändå han [Wilson]”. När Bullit berättade om sina planer att skriva en psykologisk biografi över den tidigare presidenten var Freud oväntat och obegripligt nog med på noterna.

Eller kanske var det inte så obegripligt. Som statsvetaren Patrick Weils visar i sin bok “The Madman in the Whitehouse” så var Bullit var ingen vanlig klient; han hade suttit i förhandlingar med Lenin och Stalin, Churchill, de Gaulle, Chiang Kai-shek och Göring. Bullit är förlagan till en av karaktärerna, närmare bestämt djävulsfiguren, i Michael Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”. Freud var smickrad, dessutom befann hans psykoanalytiska bokförlag sig på ruinens brant och en psykobiografi över en president kunde säkert komma till undsättning, inte minst när Bullits första och enda roman hade varit en veritabel kioskvältare, tryckt i häpnadsväckande 23 upplagor.

Något år senare, när Wilson avlidit, gav Freud Bullit i uppdrag att forska i Wilsons bakgrund och intervjua vänner och personer som arbetat med honom. Efter några år började ett manus ta form där båda männen stod som upphovsmän. Men utgivningen kom att dröja; Bullit var rädd att en kritisk biografi av demokraten Wilson skulle förstöra hans vidare karriärmöjligheter inom partiet. Och åren gick, Freud avled 1939, andra världskriget bröt ut; och så började Wilsons eftermäle påtagligt resa sig ur askan med nya biografier, pjäser och en påkostad spelfilm om hans liv 1944.

Bullit satt på det enda exemplaret av manuset vars status blev alltmer oklart. Psykoanalytiker som Ernest Jones reste till USA och läste texten men var måttligt imponerad. Anna Freud fick läsa och ogillade skarpt. Manuset var fullt av psykoanalytiska klichéer, tyckte man, och saknade Freuds förfining. Ve och fasa, hade verkligen Freud själv författat denna parodi på freudianskt mumbo-jumbo!

Men Bullit menade att de båda männen visst hade skrivit manuset tillsammans; Freud skrev själv utkastet till förordet, Bullit resterande delar. ”Vi kämpade ibland om varenda rad”, menade Bullit, även om han själv mestadels hållit i pennan. Men sedan hade Freud gjort ändringar, och Bullit hade sedan själv, långt efter Freuds död, ändrat i ändringarna.

Men 1966 var det – äntligen eller kanske snarare tyvärr – dags för publicering; president Wilsons änka hade precis dött och Bullit själv låg för döden och fick aldrig läsa de nedslående recensionerna. Biografin uppehåller sig mycket vid vad Bullit och Freud menar är presidentens faderskomplex. Fadern var präst och Wilson hade sett sig som guds son, menade författarna; hans politiska karriär var ett slags messiansk dröm. Boken visar också upp flagranta exempel på vad psykoanalytikern och framgångsrike psykobiografikern Erik Homburger Erikson kallade ”originology”, alltså att låta pyttesmå detaljer i studieföremålets barndom förklara betydelsefulla historiska händelser.

Men ännu värre, var inte Freuds och Bullits projekt problematiskt redan till sin utgångspunkt: att skriva en psykobiografi över någon som man djupt ogillar.

Risken är ju – vilket boken om Wilson dessvärre är ett exempel på – att en persons lidande framhålls som klandervärt, och att man olyckligt tolkar en människas neuroser eller vanföreställningar som vore de moraliska brister.

Idag argumenterar psykologiska och psykiatriska institutioner, exempelvis American Psychiatric Association, för att yrkeskårens kodex bör vara att en psykolog eller psykiater aldrig ska sätta en diagnos på en levande offentlig person man aldrig träffat. Ändå görs övertramp dagligen och samtidens behov av psykologiska studier, inte minst förklenande, över politiska ledare tycks outsinligt.

Nå, historien är givetvis inte endast en produkt av idéer, ideologi och materiella förutsättningar utan också enskilda individers val och handlingar. I tider av maktkoncentration, personfixering och tilltagande demokratiskt underskott finns det kanske ett större behov än någonsin att förstå makthavares drivkrafter och omedvetna konflikter. Ja, det är kanske en fråga för framtida psykobiografier: hur ska demokrati kunna försvaras när medborgarna själva väljer ledare som vill undergräva demokratin?

Ulf Karl Olov NIlsson
författare, psykoanalytiker och översättare


Litteratur
Patrick Weil: The madman in the White house – Sigmund Freud, ambassador Bullitt, and the lost psychobiography of Woodrow Wilson. Harvard University Press, 2023.