Vandringsvägar: Stigen leder rakt in i mig själv

Stigen är en kär metafor för livet, men även meningsskapande i egen rätt. Eva-Lotta Hultén beger sig ut på en vandring genom årtusenden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Skogsstigen jag vandrar på blir allt svårare att följa. Det som nyss var ett tydligt spår i lingon- och blåbärsriset kan nu bara anas. Så blir det ofta när jag är ute och går. Jag ser en stig jag inte tänkt på förut och slår nyfiket in på den. Inte sällan visar det sig vara en djurstig och sådana leder ofta inte någon annanstans än till platser där rådjur och älgar hittar vatten, mat eller vila.

Det klokaste hade förstås varit att vända tillbaka när stigen löser upp sig men jag har svårt att backa när jag väl tagit ut en riktning. Det gör att jag hamnar i snårskogar, på små bergsplatåer och i våtmarker. Ganska ofta får jag fäkta mig fram genom granplanteringar. Ibland belönas jag med en vacker utsikt eller ett hav av trattkantareller. Andra gånger blir jag bara blöt om fötterna eller får håret fullt av barr.

Att stigen är en kär metafor för livet är inte underligt. Vi är varelser gjorda för att ströva. Både på livets stig och skogens drabbar oss oförutsedda möten, nedfallna stammar och klafsig lera efter ett häftigt regn. Stigen som metafor hjälper oss att se våra liv som sammanhängande och medvetet levda, oavsett om det är sant eller ej. Men stigen är inte bara intressant som metafor utan också i sin egen rätt. Inte sällan är den ett friluftsmuseum som kan ge oss vår historia och förklara hur vi har använt marken. Den berättar också för oss om nuvarande landskap och dem som bebor det.

Många stigar är opålitliga. Plötsligt har alla träd fällts och marken är full av maskinspår, grenar och ris som gör det svårt att komma fram. Någon annanstans har ett träd fallit och stigen fått flytta sig. Men många stigar består också under långa tider. Så gick till exempel i runt hundra år en kyrkstig från grannbyn till den lilla kyrkan i den jämtländska by där jag håller till delar av året. Men till sist vandrade ingen den längre och skogsbruket raderade ut de sista spåren. Kyrkstigen på Västkusten där jag normalt bor har i stället restaurerats och fått tydliga ledmarkeringar. Själva kyrkan är från 1100-talet och tanken på nära ett årtusendes fotspår under mina egna får det att svindla.

Förr ledde människors stigar till ett specifikt mål. Man skulle till kyrkan, fäboden, skolan, grannen, sjön, myren eller marknadsplatsen. Vi gick för att vi hade ett ärende och vi valde den närmsta eller lättaste vägen. De som fortfarande vandrar längs kyrkstigar för att ta sig till veckans gudstjänst är få. I stället går många av oss snarare för att vi tycker om att röra på oss och vara i naturen – och vi vill helst inte gå fram och tillbaka samma väg utan vandra rundslingor med vackra vyer.

I forskarantologin ”Pathways,” om stigar som kulturarv, gör redaktörerna Katarina Saltzman, Sverker Sörlin och Daniel Svensson en distinktion mellan stigar och leder. De förra uppstår och försvinner utifrån behov och bruk medan leder är resultat av någons planering och sköts och upprätthålls – som kyrkstigen där jag bor.

De moderna vandringslederna fick sin form av Claude Denecourt, berättar Susanne Österlund-Pötzsch, docent i nordisk folklore. Denecourt var en passionerad vandrare som på 1830-talet publicerade en guide till Fontainebleuskogen utanför Paris. Där hade han märkt ut leder i olika längd med färger. Vissa stenar och träd fick egna namn och på skyltar berättade han om platsernas historia genom anekdoter och legender. Ett sätt att utforma vandringsleder som vi känner igen fortfarande. Förhoppningsvis med den skillnaden att informationen som ges på skyltarna är sann. Fanns inget intressant att säga så hittade nämligen Denecourt på. Vandringen skulle vara en upplevelse med många dimensioner oavsett vad och hans slingor i Fontainebleu blev mycket populära.

Äventyr, andlighet, kulturarv och friluftsliv. För den moderna stigfinnaren finns ingen motsättning. I boken ”The old ways” kallar författaren och vandraren Robert MacFarlane alla som vandrar med ett högre mål än transport eller rekreation för pilgrimer. Pilgrimsvandringar av idag behöver inte ha med någon av de stora världsreligionerna att göra. Det handlar om turer till fots där resan ut också blir en resa in; ett sätt att ge mening och en transcendental dimension åt livet.

Precis som MacFarlanes och mina egna strövtåg längs gamla stigar sätter spår i oss så sätter vi spår i landskapet. Vi är inte bara besökare på stigen utan medskapare. Vandringen skapar minnen både i den som går och i marken som betrampas – och stigen löper genom båda: marken och människan.

Detta symbiotiska förhållande mellan stigarna och fötterna som trampar på dem har djupa rötter i människan. Aboriginernas skapelsemyter berättar om de totemvarelser som rörde sig över den australiska kontinenten under drömtiden. De sjöng ut namnen på allt som korsade deras väg: fåglar, djur, växter, klippor, vattenhål. Deras vandringar bildade de sånglinjer som ännu sjungs fram av dagens aboriginer.

När en gravid kvinna känner barnets första rörelser i magen och samtidigt befinner sig i närheten av en sånglinje ärver detta barn en bit av den och hör ihop med den. Landskapet och människan blir ett. Personen hör också ihop med den förfader som skapade linjen. De är ofta djur så om förfadern var vallabyvarelse så blir barnet en del av vallabyklanen. Alla som hör till vallabyklanen har ett särskilt ansvar för just sitt drömspår och för bevarandet av landskapet längs det men också för pungdjuret vallaby.

Sånglinjens melodi förblir densamma längs hela dess sträcka men landskapet sjungs fram på olika språk längs vägen. Varje plats som besjungs innehåller vatten, skydd eller en utsiktspunkt, ofta i en annars hård och karg terräng.

Aboriginernas sånglinjer gav dem allt de behövde för att förstå och bevara sin omvärld; tryggt röra sig igenom den och leva i fred med andra folk och med naturen.

Vi är kanske inte beroende av stigarna på samma rent fysiska sätt som tidigare, då de ledde oss till mat, vatten och social samvaro men de ger oss en livsförhöjande hemhörighet. När jag vandrar mina dagliga rundor rör jag mig både in i landskapet och in i mig själv. Mina medvandrare består av varelser på två ben såväl som fyra. Ibland välsignar mig stigen med mat i form av svamp eller bär och varje gång också med lite mer hemhörighet. Och när jag slagit in på en stig som försvinner och är för envis för att vända tillbaka kommer jag alltid förr eller senare fram till en ny. Såväl skogen som livet är fulla av dem.

Eva-Lotta Hultén
författare och journalist