Lugnet i Kiev och maratonmöten i Kreml: Johanna Melén, Rysslandskorrespondent

Utrikeskrönika 22 februari 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

Det var en märklig känsla att landa i Kiev mitt i natten, den 16 februari.
För det var ju då, i de tidiga morgontimmarna, som anfallet skulle komma, möjligen från luften.
Det hade sagts via läckta underrättelserapporter.

Flygen hade börjat ställas in, eller ta omvägar runt det ukrainska luftrummet.
Kvällsflyget från Frankfurt sköts fram till morgonen därpå och istället fick jag ta vägen via Warszawa. Och landade till sist tryggt och säkert i Kievnatten. Och i Ukrainas huvudstad var allt som vanligt. Det kändes nästan lugnare att vara där än någon annanstans.
I allt det som händer, i alla varningar om krigets nära ankomst, håller ukrainarna som inga andra sina huvuden kalla. Luttrade efter åtta år sida vid sida med det ryska hotet.

Utanför hotellrummet skränade musik ur högtalarsystem, människor marscherade runt med flaggor i händerna. Jag sprang ut med min bandspelare, för det måste väl ha något med kriget att göra? Nej, det var bara småföretagare som demonstrerade mot regeringens ekonomiska politik.
Äsch, kriget, sa en kvinnlig demonstrant. Det här är mycket viktigare! Och om Ryssland skulle anfalla, då går vi ut och försvarar oss. Det kan vi nu, efter åtta år.

Det blev inget anfall natten den 16 februari. Istället blev det, igår, ett direktsänt maratonmöte i det ryska säkerhetsrådet, under ledning av ordförande, president Vladimir Putin. De skulle diskutera frågan om att erkänna de ukrainska så kallade folkrepublikerna Donetsks och Luhansks vädjan om att få bli erkända som självständiga.

”Jag kom hit med ett vitt papper”, sa Putin. För att inför mitt eget beslut höra er åsikt. Fast när Sergej Narysjkin, chefen för utlandsunderrättelsetjänsten, tog till orda blev det ändå fel. ”Tala ur skägget karl”, sa Putin, ska de erkännas eller inte? Ja, stammade Narysjkin, ”jag anser att DNR och LNR bör uppgå i Ryska federationen”. Är du dum i huvudet, sa inte Putin, men hans tonläge antydde att det var vad han tänkte. ”Vi talar om att erkänna deras självständighet”. Den arme Narysjkin upprepade lydigt.

Några timmar senare framträdde Vladimir Putin i rysk tv igen och höll ett timslångt tal där betraktaren efter en stund nästan började tro att den ryske presidenten skulle meddela att han tänkte inta hela Ukraina för att rädda människorna där från den bedrägliga, fientliga plats på jorden som landet, enligt Putin, förvandlats till. Istället kunde man nästan andas ut när det bara slutade med att Rysslands president beslutade erkänna utbrytarregionerna i östra Ukraina som självständiga stater.

Var det här allt? Är det över nu? Frågar sig världen och svaret är att ingen vet. Men jag ser fram emot att landa i Kiev snart igen för ingenstans som där finns känslan av att livet lever vidare, oavsett vad Putin säger.

Johanna Melén
johanna.melen@sverigesradio.se