Barnens kistor är små, så små: Johan-Mathias Sommarström och Lubna El-Shanti
Utrikeskrönikan31 Mar 2022

Barnens kistor är små, så små: Johan-Mathias Sommarström och Lubna El-Shanti

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ukraina, torsdag.

Hans spinkiga ben stack fram under betongklumpar. Kroppen slarvigt gömd under en färgglad filt med Disneymotiv.

Han har för mig blivit bilden av det obegripliga.

Inte som de diffusa ljuden från de dova explosionerna som mullrar avlägset.

Ett ljud, en bomb. Någon dör.

Ljudet av död.

Varje dag är det nya begravningar här.

Kistor klädda i den ukrainska flaggans blågula färger.

Sörjande familjer och vänner.

Det spelar ingen roll om det är en civil eller en soldat, smärtan för de anhöriga är lika stor. Ingen vet hur många som dött. Hur många som dött i ett krig ingen här bett om.

Några kistor är mindre än andra.

Barnens.

Det var Stepans kropp som gömdes under en färgglad filt med Disneymotiv. Hans spinkiga ben och blöja som stack fram under filten. Kroppen låg på krossad betong.

Stepan är bara ett av de alldeles för många barn dödats i Ukraina.

Hittills.

Barn som på familjefoton ses le mot fotografen, en förälder eller ett syskon.

Barn som för bara drygt en månad sedan lekte sina lekar som barn ska göra, tjatade om godis, kramade sina föräldrar. Barn som fick sagor lästa för sig, som svettades i hårfästet av vilda lekar. Barn som var barn

Barn som skulle ha ett helt liv framför sig, men vars liv istället släcktes av ett ondskans meningslösa raseri.

Barnens kistor är små, så små.

Svärtan och lidandet så stort.

Att förlora ett barn är att förlora sig själv. Att förlora sitt allt.

Hur går man vidare.

Någon har dödat ditt barn, går tanken ens att hantera.

Det skulle vara precisionsbomber sades det, militära mål, civila skulle skyddas.

Undrar om Stepans föräldrar håller med. Eller om några av de andra barnens föräldrar håller med.

Eller om mannen till den nyförlösta kvinnan i Mariupol - hon som var en av dom som bombades i ett BB och dog, ja, hennes barn dog också - undrar om hennes man, pappan håller med.

Att ett barn dör, att ett enda barn dör är en tragedi större än livet själv. Här sker det varje dag. Som det tidigare skett i Irak, Syrien och andra krig.

Att barn dör får aldrig bli slentrian, aldrig bli normalt.

Krig är helvete, krig är sorg, krig är mörker och än en gång får våra tårar förenas i det meningslösa, för även om tårar inte löser några kriser, är det tårar, ilska och någonstans ett litet hopp om en bättre framtid som får människor att härda ut och orka gå framåt.

Johan-Mathias Sommarström och Lubna El-Shanti för P1-morgon i Ukraina
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se
lubna.el-shanti@sverigesradio.se

Populært innen Politikk og nyheter

giver-og-gjengen-vg
aftenpodden
forklart
aftenpodden-usa
popradet
stopp-verden
fotballpodden-2
dine-penger-pengeradet
det-store-bildet
nokon-ma-ga
frokostshowet-pa-p5
bt-dokumentar-2
rss-dannet-uten-piano
aftenbla-bla
e24-podden
rss-ness
rss-penger-polser-og-politikk
rss-borsmorgen-okonominyhetene
rss-gukild-johaug
rss-garne-damer