De nötbruna ögonen slocknade: Johan-Mathias Sommarström, Stockholm

Utrikeskrönikan fredag 29 april 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, fredag.

Kareem är död.

Han blev fyra år.

Kareem dog för att vuxna män inte kunde komma överens.

Han dog för att stolthet inte låter sig tummas på.

Jag kommer ihåg Kareems stora nötbruna ögon, slangarna in i hans kropp.

Hur han drog i mitt skägg med sina små fingrar.

Han bodde 15 minuter från sjukhuset men eftersom krigande män kontrollerar olika delar av staden han bodde i och inte kunde komma överens om ens lättnader för vanliga civila, var han tvungen att göra en resa på sju timmar för att komma till sjukhuset han nästan kunde se från sitt fönster.

Hans lilla kropp orkade inte.

De nötbruna ögonen har slocknat, fingrarna stelnat.

För Kareems familj är sorgen oändlig.

Saknaden avgrundsdjup.

Kareem blev ett av krigets offer i Jemen.

Men han dog inte av bomber eller kulor, han dog av en annan sorts hänsynslöshet och avsaknad av respekt för mänskligt lidande, mänsklig värdighet.

Det är ingen tom klyscha att de mest skyddslösa drabbas värst i krig.

Inte bara de som dör i strider, också barn som förlorar sina föräldrar, sina syskon, sin framtid.

Jag glömmer aldrig det lilla spädbarnet under Gazakriget 2014. Hela familjen hade dödats i ett bombanfall men den livlösa lilla kroppen kunde inte föras till ett bårhus utan förvarades i en glassfrys i väntan på begravning.

Kontrasterna så brutala.

Den färgglada glassfrysen vars bilder på läckerheter utlovade löften om njutning – men däri – under det genomskinliga locket – ett släckt liv. Ett barn, en framtid som aldrig blev.

Eller pojken i Aleppo, jag minns honom så väl.

Tunga tårar föll nerför hans dammiga kinder.

Hela hans familj hade dödats i ett helikopteranfall. 11-åringen var helt ensam, utlämnad, ett lätt byte för illasinnade.

Många av de barn jag sett fått betala krigets pris vill jag egentligen bara glömma.

Vill inte påminnas om den ondska eller om det är likgiltighet som fått deras söndertrasade lemmar eller livlösa kroppar att etsas fast i mitt minnes mörker.

Nu sker det igen.

Utanför ett bombat bostadshus i Odessa ligger en hög av blommor. I mitten två rosa nallar. En i form av en sagohäst med garn som man. Nallar för att hedra en tremånaders bebis som tillsammans med sin unga mamma dödades av robotar avfyrade av mänskliga fingrar. Kalla fingrar.

Men längre österut hedras ingen med nallar.

I Mariupol trycker barn och mammor i ett stålverks källare utan att se dagens ljus. De försöker överleva och vet att varje explosion de hör, varje tryckande smäll som vibrerar i bröstet kan ha varit ytterligare liv som släcktes.

Så även om de överlever, även om de lyckas fly kommer minnet av rädslan och de ångestbringande dödliga ljuden aldrig att försvinna.

Men varför attackeras barn? Varför attackeras civila?

Tja, det sägs att man vill bryta ner kampviljan. Men är det verkligen så?

Skulle någon attackera mina barn skulle jag snarare explodera i raseri och kampvilja, för när det verkligen gäller, finns det inget som är så viktigt som våra barn – och kanske är det just därför de utsätts.

Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent
johan.mathias.sommarstrom@sverigesradio.se