Nattsvart sorg i Myanmar: Peder Gustafsson, Yangon

Utrikeskrönika 27 juni 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Yangon, måndag.

Han tittar mig djupt i ögonen, hans egna svarta fylls av tårar när han berätta om dagarna när han åkte från sjukhus till sjukhus, fabrik till fabrik. ”Jag körde ned till hamnen för det gick ett rykte om att det kom ett fartyg med syrgas, men ingenting, ingenstans fanns det syrgas till oss”.

Vi sitter på ett bullrigt te-hus i Myanmars största stad Yangon, min lokala kompis och jag. Han har precis berättat i detalj hur han för ett år sedan förlorade sin mamma och bror i covid. Ingen av dom var till en början dödssjuka. När de fick svårare att andas försöket familjen skaffa syrgas. Men det gick inte eftersom militärjuntan som tog makten i februari förra året kontrollerade all tillverkning och beslagtagit alla gas och vägrade att dela med sig. Allt för att straffa och skrämma befolkningen till underkastelse.

Juntans plan lyckades inte. Ett och ett halvt år efter kuppen så är det folkliga motståndet i Myanmar starkt. Det syns inte på samma sätt som tidigare i städerna eftersom militären utan att tveka brutalt griper och ibland skjuter ihjäl de som demonstrerar. Det har gjort att motståndsrörelsen har ändra taktik och inte syns eller hörs. Men den finns där. Dagar innan jag kom till Yangon exploderade minst två sprängladdningar vid militärposteringar i stan och dödade flera i juntans säkerhetsstyrkor. På landsbygden är det en helt annan sak, där pågår regelrätta strider mellan militären och det väpnade civila styrkorna.

Många unga har lämnat städerna för att gå med i de olika civila arméer som finns runt om i landet. Dom är långt ifrån välutrustade och situationen är på många håll svår, till och med desperat berättar en 23-årig kille för mig.

Han kom tillbaka till Yangon bara dagar innan vi träffas. Han har de senaste nio månaderna tränats av och deltagit i strider med PDF, folkets försvarsarmé. Vi träffades första gången 2019, då var han en hoppfull dataprogrammerare som skrev raplåtar som han hoppades skulle göra honom till stor stjärna. Jag frågade honom om han träffar sin familj när han är i Yangon. Han skakade på huvudet och sa: ”Nej det är för farligt för dom. Jag finns med på juntans lista över efterlysta”. Han berättar: ”En månad efter att jag gick med i PDF kom polisen hem till vår lägenhet. Bara min mamma var hemma och de tog med henne till det ökända Insein fängelset i Yangon. Där förhörde säkerhetsstyrkorna henne i två dagar. Jag vet inte vad dom gjorde med henne, jag vill inte veta. Men vad de än gjorde var det hemskt och fel”.

Tidigt på morgonen, dagen efter vi träffades, återvände han till det hemliga lägret i djungeln.

Under mina dagar i Yangon träffar jag flera av mina gamla kompisar från den tid jag bodde i stan. När jag frågar första gången så säger de allra flesta att dom mår bra, men sedan kommer sanningen fram. Många mår riktigt dåligt. Det som drabbar mig är den avgrundsdjupa sorg människor känner för att ha förlorat sin framtid.

Flera gånger försökte jag få tag på en kvinnlig bekant. Jag vet att hon haft det extra svårt sedan kuppen. När jag till slut får tag på henne svarar hon att hon inte vågar eller orkar ses. Jag vill inte bli påmind om hur bra det var, för nu är det bara nattsvart. Hon avslutar sitt sms med ett svart krossat hjärta.

Peder Gustafsson, Sydostasienkorrespondent
peder.gustafsson@sverigesradio.se