Romerna kan inte vakna ur mardrömmen: Milan Djelevic, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, måndag den 24 oktober.

Jag tänker på det här med avfallsdeponier eller soptippar.

Dit vi alla åker någon gång om året för att bli av med skräp, ett gammalt kylskåp, en nersutten soffa eller något annat uttjänt.

Och avfallsdeponin, återbruket eller soptippen – kärt barn har många namn – som vi tar oss till ligger oftast en bit utanför stan, så brukar det vara.

När jag häromdan stod och blickade ut över tonvis med avfall, med tunga fordon cirkulerandes mellan högarna, skriande fågelflockar ackompanjerade av skällande hundar – så kunde jag konstatera att det finns olika former av skräp.

Jag befann mig några kilometer utanför Cluj, en av Rumäniens större städer.

Avfallsdeponin i Pata Rat, hyser även den dem där gamla tv-apparaterna, möblerna och allt möjligt annat demolerat och defekt...

Men... utöver det, har här också dumpats – människor.

Barn, åldringar, kvinnor, män... totalt 2000 själar lever på den här soptippen.

Den senaste bosättningen växte fram för bara tolv år sen. Kommunen placerade den bredvid platsen där ett sjukhus hade fått dumpa sina uttjänta produkter. Därför fick bosättningen smeknamnet Tjernobyl.

Att 76 romska familjer hamnat där, på soptippen är en självklarhet, sa Alex när vi träffades. Han är socialarbetare, driver romsk radio och är också aktivist, som driver romska frågor.

Han var en av dem som dumpades i ”Tjernobyl”.

För romer, konstaterade Alex, behandlas och ses som skräp. Även 2022. Och även inom EU, trots principer och vackra ord om minoriteter och deras rättigheter. Sen började han räkna upp städer i Rumänien, där romer bor på soptippen...

När jag stod där på tippen med Alex grep en stark obehagskänsla tag i mig. Tanken som slog mig: tänk om detta hade varit jag! Vi är ju ganska lika jag och Alex... i samma ålderspann, har fru och barn, jobbar med media...

Nu en tid efter mötet finns känslan kvar, obehaget skaver och rädslan i mitt huvud tar sig olika uttryck, på natten förvandlas den till bilder...

Ser mig själv – på en soptipp!

Våra barn, jag och min fru, det stinker, kackerlackor, råttor... vi ligger på skitiga madrasser på golvet i ett rum på 16 kvadrat, här finns också kylskåpet, och tv:n.

Det här är hela vårt hem.

Vad hände – jag hade jobb i stan, trerumslägenhet, barnen i skola och förskola, kände mig som en vanlig medborgare...

Det här är svårt att ta in, något måste vara fel, en mardröm...så jag försöker vakna, tvingar mig. Och lyckas ännu en gång.

För Alex och hans familj och alla andra i Tjernobyl finns inget att vakna ifrån.

De blir kvar på dem gulnande, skitiga madrasserna ikväll.

De blir kvar i den mardröm som fick Alex att tänka att han var död, när han såg var dom hade hamnat den där decemberdagen 2010.

Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent