”Hayat bitti”– livet slut: Johan Mathias Sommarström, Kahramanmaras

Måndag 13 februari

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kahramanmaras, måndag

Plötsligt ser jag något som slår till med sådan kraft.

Vi har vandrat i dagar i ett katastrofområde. Vandrat bland ruiner, söndersmulade hus som mer liknar högar av byggavfall.

Betraktat räddningsarbete, när levande räddas från ett fastklämt helvete i betongmassor, när döda varsamt läggs i liksäckar och värdigt förs i väg med förtvivlade anhöriga som följe.

Vi har lyssnat till chockade anhöriga, apatiska föräldrar vars barn ligger kvar under tonvis av bråte. En liten låga av hopp är allt de har kvar. En låga som oftast sakta pyr ut.

Det som i söndags var planer för framtiden, planer för i morgon, blev på två minuter ett liv i mörker. Hayat Bitti, säger de här - livet slut.

På mindre än två minuter krossades livsverk och drömmar. Familjer splittrades, liv förintades och för överlevande blir livet aldrig sig likt igen.

Kraften nästan overklig. Men när vi går där i ruinerna och tragedin är det som att det inte går att ta in.

Betonghögar där kvarlevor av människor fortfarande är kvar. Under ett hus en handfull döda, men i ett annat närmare hundra.

Ruinerna där grävskopors vassa tänder likt hajar biter sig igenom lager av betong och spretiga armeringsjärn.

Det är svårt att ta in. Omfattningen för stor. Vi småpratar, ler, min kollega och jag. Men när man tittar sig omkring ser man att här finns inga leenden kvar. Här har skratten dött.

Även det är svårt att ta in, trots att jag är mitt i det. Sedan ser jag det, det som slår till med kraft.

På bänken i en krossad busskur framför ett helt hoprasat 10-våningshus står ett fotografi. Skinande och oskatt. Det är en bröllopsbild.

Mannen i svart kostym, vit skjorta och röd slips. Han håller sin hustru i handen. Hon ler svagt. Båda tittar in i kameran. Hon med rosa klänning, stort släp, mycket tyll.

Jag tittar på bilden, allt blir så verkligt. En äldre man kommer fram och gråter.

Det går inte, det går inte, säger han mellan tårarna. Han tittar på bilden: ”De var så fina, de hälsade alltid, hjälpte mig att bära när jag behövde, nu är de döda, ligger här under betongen”.

Nu kan jag plötsligt ta på den, döden. Inte som de stela, dammtäckta kroppar med levrat blod som förs bort från rasmassor.

På bröllopsbilden är döden konkret. Plötsligt blir katastrofen mer än siffror som stiger för varje timme.

Siffror blir till ansikten, till människor.

Katastrofens omfattning sätter sig som en klump i bröstet, som en av de betongklumpar räddningspersonal timme efter timme rensar från rasmassorna för att nå nya kroppar.

Alla dessa människor, alla dessa liv - Hayat bitti! Livet slut.

Johan Mathias Sommarström
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se