Mellan hopp och förtvivlan: Richard Myrenberg Abidjan

Utrikeskrönikan 8 mars 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Abidjan onsdag.

Bara för några dagar sedan så återsåg jag en gammal vän i Burkina Faso. I det här fallet så är det verkligen en vän från förr i dess rätta bemärkelse. Vi hade inte setts på årtionden, det var sådär så att man var lite osäker på om man skulle känna igen varandra.

Min bäste vän från Burkina Faso, från detta fattiga land med ett folk som en gång gjorde så att jag fastande för Afrika. Och det var nog han och hans vänner som fick mig att utse burkinier till världens trevligaste folk. Välkomnande, avslappnade, prestigelösa, underbara. Och han mindes detaljer från vårt första möte som jag hade glömt.

Det var skratt och en glädje av att bara ses och sitta tillsammans igen vid ett utomhusfik i dammiga, heta Ouagadougou. Men det var också ett möte med en viss sorg. Han var sliten, haltade och var ganska nedgången. Men hela inramningen illustrerade också att det inte bara var han som hade förändrats, utan hela landet.

Och hos världens trevligaste folk så har det kommit in något vassare, en oro, en vaksamhet. Vilket inte är så konstigt. Förr, hade jag lätt kunnat bege mig till min väns by och besöka honom, idag är det helt omöjligt.

Islamistiska terrorgrupper kontrollerar allt större delar av landet, folk kidnappas och dödas överallt, även långt söderut, regeringsarmén har tappat kontrollen över 40 procent av landet. Det är illa. Riktigt illa. På det har vi återkommande rykten om att den nya militärledningen kommer anlita ryska Wagnergruppen, precis som i grannlandet Mali, ett exempel som avskräcker. Så när jag flög från detta land som jag rest så mycket i, och känner så mycket för, så var jag närmast nedstämd.

Men här i Afrika så bollas man mellan hopp och förtvivlan. Som ni hörde i början så befinner jag mig i Abidjan, Elfenbenskusten största stad. En tropisk gräddbakelse med energi och driv. Konstrasten från Ouagadougou kunde nästan inte vara större.

Jag har mött unga välutbildade fransk-ivorianer som hellre jobbar här än i Frankrike. Det är här det händer, som en sa. Det finns en härlig kosmopolitisk anda med en salig blandning av folk; staden påminner en del om Nairobi, fast fransktalande, och med en lite mer glamourös, tjusig sida.

Och med en högre funktionalitet, det är vackrare, gatubelysningen funkar, till skillnad från i Nairobi, strömavbrotten är få och ovanliga, till skillnad från i Sydafrika. De finns en struktur, det byggs överallt, ett jätteprojekt växer mitt i stan, ytterligare en bro över alla dessa laguner och vikar i den jäsande värmen, en av många förberedelser inför de afrikanska mästerskapen i fotboll som sparkar igång om mindre än ett år, vilket kommer bli kontinentens absolut största idrottsfest.

Flygresan Ouagadougou – Abidjan tar en timme och femtio minuter. Längre tid än så är det inte mellan hopp och förtvivlan.

Richard Myrenberg Abidjan