”The kindest president”: Maria Persson Löfgren, Moskva

Utrikeskrönika 16 maj.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Moskva tisdag

Den här vill jag ha och den här och den här och den här ropar lillpojken och drar i de upphängda t-tröjorna på väggen. Hans mamma försöker uppenbart besvärad putta bort honom med: ”Det där är otäckt”.

Bilderna på t-tröjorna talar sitt tydliga språk. En Putin i judoutstyrsel, som sparkar en man i huvudet, som ser ut som en blandning av Biden och Obama och texten: Vårt svar på USA:s sanktioner. En annan har en soldat med texten: Jag är ryss och går till slutet. En Wagnersoldat mot brinnande fond meddelar Wagner, vi dödar bara odjur. Just den texten är på engelska liksom den med ”Power” där Putin poserar med Kinas Xi Jin Ping. På en annan rider Putin barbröstad på en björn med engelska texten ”Not gonna get us” . Men där finns också Putin kramandes en leopard och texten ”The kindest president” – den snällaste presidenten. Eller budskapet ”Victory or Oblivion” – Seger eller glömska – med Putin på en piedestal.

Kanske turister från Kina eller Indien tilltalas av det här eller är det för ryssar?

Ute i Moskvavåren doftar syrenerna extra mycket, solen sticker i ögonen och det känns alltmer övermäktigt att försöka förstå. För här ser allt så outhärdligt normalt ut, på ytan skulle det kunna vara vilken majdag som helst i Moskva.

Men det är det inte och det tar så emot att försöka ställa de där frågorna, som bör ställas: Vad tänker du om kriget? Hur ska kriget stoppas? Varför stoppas det inte? Jag är på väg flera gånger, men hejdas av en nedslagen blick, undflyende unga och ja hur ska jag kunna fråga dem, de är ju kvar här, de vågar inte säga något om de är emot, någon kan höra, det är politik, det pratar vi inte om, jag har bråttom hem och nej jag vill inte.

Kriget blir som den gamla stinkande gumman på metron, som sitter med mössan djupt neddragen till nästippen, med sina smutsiga sista paltor samlade i gammal dragkärra, tjock jacka som vore det vinter och en fruktansvärd stank av gamla blöjor runt henne. En efter en kommer in i vagnen och sätter sig nära, för att snart fly bort från henne – hon som stinker armod och kanske sjukdom. Hon syns, men ingen vill låtsas om henne, bara fly så långt bort som möjligt från stanken, det obehagliga, det ingen vill se eller höra talas om. Som kriget.

Ute igen, gatumusiker, en sångare försöker sig på en gammal Elvislåt på engelska: ”Take my hand, take my whole life too, for I cant help falling in love with you”. Ingen stannar och lyssnar, han står ensam i sin svarta hatt.

Och jag tänker på hyllningsbilderna på Putin här och motsatsen i Ukraina, Polen, Baltikum där blods besudlade svarta bilder av Putin idag pryds med texten ”krigsförbrytare”. En gigantisk sådan affisch hängdes på estniska Narvafästningen väl synlig för ryssarna på andra sidan gränsfloden i Ivanogorod.

Inte alla ser Putin som ”the kindest president”.

Maria Persson Löfgren, Moskva
maria.persson_lofgren@sr.se