Vete, pest och varför Stålmannen måste vara vit

Hur kom Västeuropa en historisk bakgård till Asien och medelhavsländerna att bli en global och dominerande makt? Biologen Farshid Jalalvand har läst tre böcker som ger olika svar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Kan Stålmannen gestaltas av en svart skådespelare? Det är en fråga jag brukar ställa, när samtal slirar in på samhällsnormer. Det är väl ett masochistiskt drag som gör att jag utsätter mig för sådana här diskussioner, men som jag ser det, finns det inget inneboende hos karaktären som gör att han tvunget måste gestaltas som vit.

När man ber någon beskriva vad som gör Superman till, Superman – hans utomjordiska styrka, hans flygförmåga, hans dolda identitet – är det ingen som tar upp hans hudfärg som ett viktigt karaktärsdrag. Men ändå är det många som inledningsvis har svårt att försonas med tanken av en svart Stålmannen. Varför? Jo, för detta är ett typexempel på vad som kallas – och må Gud förbarma sig över mig för användningen detta inneord – vithetsnormen. Det vill säga, när Stålmannen gestaltas som det som anses vara det mest självklara – som vit – bereds utrymme för alla hans andra egenskaper. Hans hudfärg blir en icke-faktor. Men så fort han skulle gestaltas som svart – eller som asiat för den delen – blir hans pigmentering en faktor, en ställningstagande, en egenskap.

Att klura ut de omedelbara anledningarna till vithetsnormen är inte särskilt svårt. Västeuropa dominerade resten av världen i 500 år ...

Vithetsnormen är rätt påtaglig för alla icke-vita, tro det eller ej. Stålmannen är ett exempel. Man kan även använda andra: tomten, James Bond, Lilla sjöjungfrun, Jesus. Karaktären är ovidkommande, det är fenomenet som är fascinerande. Att klura ut de omedelbara anledningarna till vithetsnormen är inte särskilt svårt. Västeuropa dominerade resten av världen i 500 år innan stafettpinnen gavs till ättlingarna i USA. Under denna period utvecklades tryckkosten, kameran, det moderna medielandskapet. Västs världsherravälde resulterade i vithetsnormen. Vad var det Xenofanes sa om gudarnas avbildning nu igen? Om hästar hade händer och kunde rita hade de avbildat gudarna som hästar.

Den mer intressanta frågan handlar då istället om hur Västeuropa, en historisk bakgård till imperierna runt Medelhavet och i Asien, överhuvudtaget kom att bli en global makt. Och det är en fråga som inte är lika enkel att besvara.

På senare år har flera akademiker antagit den djärva utmaningen att sammanfatta mänsklighetens historia i envolymsverk. Jared Diamond var pionjären med sin Pulitzerprisvinnande bok ”Vete, Vapen & Virus”. Därefter följde bästsäljaren ”Sapiens” av historieprofessorn Yuval Noah Harari. Den senaste i raden av dessa böcker är ”Sidenvägarna – En ny världshistoria” av Oxfordhistorikern Peter Frankopan.

I boken beskriver författaren hur handelsvaror som tyger och kryddor – tillsammans med makt och idéer – utbyttes längs de historiska handelsrutterna som kom att kallas sidenvägarna, och som knöt öst till väst, från Kinas Stilla havskust till Europas atlantiska stränder. Och med handeln som utgångspunkt reder Frankopan ut faktorerna som har format civilisationen från antiken till nutid.

När andra fick tillbringa den största delen av sin tid med att jaga och samla in föda kunde Eurasiens folk smida vapen, bygga skepp och skapa administration.

En inbyggd uppgift för de som försöker sammanfatta civilisationens historia är förklarandet av den rådande maktordningen. Så är också fallet för Diamond, Harari och Frankopan som alla försöker vetenskapligt tackla frågan om Västeuropas oväntade uppgång som världsmakt.

Diamond delar upp frågan. Västs framgång var direkt bundet till Eurasiens historiska försprång jämfört med andra kontinenter. Alltså måste man först förstå varför folken i Eurasien kom att bli teknologisk överlägsna de i Amerika, Oceanien och Afrika-söder-om-Sahara. Diamond påstår, baserad på tvärvetenskapliga studier, att dessa framgångar berodde på något så trivialt som, geografin. Hans tes är att den rika förekomsten av domisticerbara växter och djur i denna region gav dess befolkning ett försprång till jordbrukssamhället. Jordbrukssamhället i sin tur skapade överskott av mat som tillät befolkningsexplosioner att ske och specialistyrken att uppkomma. När andra fick tillbringa den största delen av sin tid med att jaga och samla in föda kunde Eurasiens folk smida vapen, bygga skepp och skapa administration. Förekomsten av vete i den bördiga halvmånen, och inte någon annanstans, var steg 1 mot den vita Stålmannen.

Steg två, enligt Diamond, var geografin, återigen. Medan enorma landområden i exempelvis Kina kunde samlas under en härskare, skapade Europas oregelbundna landskap av bergskedjor, halvöar och stora floder en röra av politiska enheter som aldrig kom att enas under någon längre tid. Detta medförde att många konkurrerande politiska enheter befann sig inom ett relativt litet område där informations- och teknikutbyte kunde ske, men fred, aldrig råda. Resultatet var ständiga krig som drev på utvecklingen av militärteknik. Teknik som sedan användes för att kolonisera Amerika, Oceanien och Afrika, och lägga grunden till Västs uppgång.

Harari accepterar Diamonds analys i stort. Han har dock en enkel, men viktig, invändning. De persiska safaviderna, indiska mogulerna, ottomanerna och det kinesiska kejsardömet var samtida imperier som hade alla möjligheter att konkurrera med Väst om att kolonisera världen – men lät bli. Han avfärdar eventuella moraliska motiv bakom detta. Istället resonerar han att de asiatiska makterna, underbyggda av hundratals eller i vissa fall tusentals år av högkultur och rikedom, hade blivit förnöjda. Som en gammal boxningsmästare som fått smak för det goda livet och inte längre bemödade sig om att träna hårt. Västeuropa, utsvulten och i maktens periferi, kan i denna liknelse betraktas som den unga utmanaren som är redo att gå till extrema gränser för att vinna. Om det innebar att ta oerhörda risker och segla ut mot fullständigt okända destinationer, må så vara. Steg tre mot vithetsnormen var således hunger.

Frankopan understryker också i sin bok den politiska instabilitetens och geografins roll, inte minst för Storbritanniens del, som på grund av havets skydd kunde konkurrera ut sina grannar och bli den absolut dominerande makten i världen. Men han för in en ytterligare faktor: möjligheterna som föddes ur kaos. När pesten decimerade Europas befolkning fick de överlevande arbetarna i norr plötsligt ett förbättrat förhandlingsläge gentemot feodalherrarna. Detta resulterade i en slags proto-rättigheter för undersåtarna som i längden utvecklades till ett meritokratiskt system. Runt Medelhavet och längre österut var samhällsstrukturerna däremot så ingrodda att arbetarna hölls på mattan trots att deras förhandlingsläge egentligen var detsamma som deras motsvarigheter i norr. I öst blev det fortsatt arv och familjetitlar som premierades över militär och politisk kompetens. Så det är dels tack vare pesten, som jultomten blev vit.

Vithetsnormen är så genomsyrande att vissa inte ens kan föreställa sig viktiga svarta karaktärer i en fantasivärld som utspelar sig i en annan galax.

Men tiden har som bekant sin gång. Västeuropa föll som världsmakt under det förra seklet och på grund av politisk aktivism ifrågasätts vithetsnormen av allt fler i dagens globaliserade värld. Men den är långt ifrån död. I sociala medier fördes nyligen en infekterad diskussion i efterdyningarna av en av de nya Star Wars-filmerna där vissa högprofilerade debattörer tyckte att filmen innehöll alldeles för många icke-vita och kvinnliga rollfigurer – något som föraktfullt benämndes ”Disneyfieringen” av Star Wars. Vithetsnormen är så genomsyrande att vissa inte ens kan föreställa sig viktiga svarta karaktärer i en fantasivärld som utspelar sig i en annan galax. I sådana tider är det bra att påminna sig om vetets, krigets, hungerns och pestens roll i historien. För när man verkligen tänker på det, kunde både Luke Skywalker och Stålmannen varit mongoler.

Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi

Litteratur

Peter Frankopan: Sidenvägarna – en ny världshistoria. Översättning Peter Handberg. Albert Bonniers förlag, 2017.

Yuval Noah Harari: Sapiens – en kort historik över mänskligheten. Översättning Joachim Retzlaff. Natur & kultur, 2015.

Jared Diamond: Vete, vapen och virus – en kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13000 åren. Översättning: Inger Johansson. Norstedts, 2006.