Damma dig fram till ett bättre liv

Trots mindfulnesstider så ser man inga Instagramkonton eller coffeetableböcker om konsten att rengöra en toalett. Författaren Elin Grelsson förklarar varför och slår ett slag för städandet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2018.

Pappersinsamlingen i köket väller över. Den har gjort det ett bra tag nu, det är säkert några veckor sedan som lådan för kasserade dagstidningar blev översvämmad. Nu börjar det alltmer likna en utmaning; hur länge kan jag fortsätta bygga på tornet av papperstidningar innan de välter ut i en hög på golvet. Att i stället samla ihop dem och gå till pappersinsamlingen skulle ta max en kvart av mitt liv. Ändå gör jag det inte, flyr in i essäskrivandet och tänker ”sedan” för att nästa gång jag passerar köket återigen titta på tidningstornet och suckande konstatera att jag verkligen måste göra någonting åt den där högen. Vad är det som får vuxna människor att bete sig på det sättet? Ett svar, som jag själv sällar mig till, är motståndet mot det repetitiva. När jag kommer tillbaka från pappersinsamlingen med en tom låda kommer den inom några veckor vara fylld igen. Lika uttråkad blir jag av att tvätta håret, det må vara rent nu men inom några dagar måste ritualen upprepas. Inför tandborstning blir jag som ett barn, kan skjuta upp bestyren inför natten i timmar bara för att slippa göra någonting som jag vet måste upprepas nästa morgon och kväll och pågå resten av livet utan ett mål.

Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt [...] Som bäst utförd ska städningen inte synas alls.

I socialantropologen Fanny Ambjörnssons bok ”Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik” som utkom hösten 2018 borrar hon ner sig i frågan varför städningen har så låg status, jämfört med mycket annat i vår vardag. Om inredning, bakning och matlagning blivit livsstilsglammiga hobbyer som både instagrammas och resulterar i snygga, bästsäljande böcker har städningen inte alls gått samma väg. I den mån städningen överhuvudtaget uppmärksammas i den samtida kulturen är det genom avskräckande tv-program där maniska samlare och lortgrisar får besök av professionella städkonsulter. Men konsten att rengöra en toalett som instagrambild eller coffetablebok lyser med sin frånvaro. Ambjörnsson kopplar denna låga status till städningens repetitiva form. Hemmet ska återställas till sin ursprungliga form – dammfritt och saker på rätt plats – och det är en syssla som du måste återkomma till gång på gång. Matlagning, bakning och inredning producerar någonting nytt; en måltid, bullar att bjuda på eller ett rum som förändras, men städningen erbjuder ingenting sådant. Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt: snarare än att skapa någonting återställer det endast det befintliga och karaktäriseras därför som cykliskt. Som bäst utförd ska städningen inte synas alls.

Vad är då egentligen problemet med det repetitiva? Ambjörnsson hänvisar här till den franska sociologen Henri Lefebvre som menade att vardagslivets eviga repetitiva sysslor står i kontrast till det moderna samhällets tro på utveckling och framsteg. Att regelbundet utföra en syssla innebär att den blir en vana, snarare än en ”överraskning”. Städningen bär helt enkelt på en annan temporalitet än vår linjära tidsuppfattning som ständigt blickar framåt och söker framsteg. Den är monoton, upprepande och leder ingen vart.

Således upplevs det repetitiva som meningslöst. Därför blir också pappersinsamlingen i mitt kök stående, trots att jag gladeligen lägger samma tid varje dag på att spela spel på min mobiltelefon. En ännu mer meningslös syssla men som, till skillnad från att tömma och fylla återvinningskärl, kommer med en omedelbar belöning i form av att klara nivåer och banor och därmed ger en känsla av resultat, hur fullständigt meningslöst resultatet än må vara. Inför städningen är vi många som blir rastlösa barn som väljer bort det tråkiga. I det moderna informationssamhället med hundratals distraktioner finns det ju ingen anledning att ha tråkigt. Varför dammsuga när du kan se ännu ett kattklipp på Youtube?

Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver?

Det verkar onekligen som vi blir alltfler som inte klarar av det där tråkiga repetitiva. Sektorn för hushållsnära tjänster har vuxit stort sedan RUT-avdraget infördes år 2007. Den som har råd betalar gärna någon annan för att hemmet ska upprätthålla sitt städade tillstånd. Förutom skattesubventionerad städning och liknande hushållstjänster har appar där den som har råd lejer ut tråkiga sysslor som att köra sopor till återvinningen vuxit.

Utifrån de intervjuer som Ambjörnsson har gjort med människor om hur de uppfattar städning som syssla drar hon slutsatsen att just städningens rutinartade och avgränsbara karaktär gör det mer rimligt för dem som har råd att köpa tjänsten utifrån. Detta kontrasteras mot exempelvis odling, matlagning och aktiviteter med barnen som fyller en annan utvecklande funktion. Samtidigt är det en fråga om vems tid som räknas. Vem kan unna sig lyxen att slippa göra det tråkiga utan betala någon annan för att göra det? I Ambjörnssons intervjumaterial visar det sig tydligt att många inte har ekonomisk möjlighet att leja ut vardagsstädning för pengar, i synnerhet inte de som själva arbetar med städning. Tid upplevs och värderas alltså olika beroende på exempelvis klass. Städerskan städar både sitt eget hem och andras, hur repetitivt det än är, medan den mer välbeställda frigör tid till annat. Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver?

För jämte utvecklingsidén har en annan stark rörelse vuxit fram i väst, som kretsar kring att fånga ögonblicket. Mindfulnesskulturen med appar, meditationer, yoga och övningar i att vara i nuet handlar om att släppa tankarna på både det som ska komma sedan och det som varit. Tankegångar som försöker öva den stressade nutidsmänniskan i väst att tänka mindre linjärt och ägna sig åt de sinnesförnimmelser hon upplever i stunden och att känna ro i att vara icke-producerande och inte låta sig distraheras av all information och lockelser som vi bombarderas med. Att öva sig i att ha tråkigt, helt enkelt. Här borde städningens monotona, återkommande form passa perfekt.

I en artikel i tidningen Vice förklarar antropologen Martin Lang att städning kan vara ett sätt reducera stress just på grund av dess välbekanta utförande. När andra delar av livet känns osäkra och oförutsägbara fungerar städningen som en ritual som tryggar oss. Likaså fungerar repetitiva, förutsägbara sysslor bra som kognitivt hjälpmedel i sig, genom att fokusera på de rörelser vi är vana vid släpper stressen. Så kanske finns här en väg för städningen att öka sin status, för såväl stressade manliga mellanchefer som kvinnor som bollar familjeliv med karriär? Känslan av en dammtrasa som långsamt sveps över en bokhylla, glas som omsorgsfullt diskas till genomskinlighet och gamla tidningar som en efter en faller mot återvinningscontainerns golv, likt stenar mot en sjöbotten. Att få uppleva denna nu-känsla en gång i veckan skulle kunna vara en respit, i stället för någonting som måste göras. Ta en paus från stressen, stäng av mobiltelefonen, ta fram dammsugaren och njut av att bara vara.

Elin Grelsson, författare

Källor

Fanny Ambjörnsson: Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik. Ordfront förlag, 2018.

Henri Lefevbre: Everyday Life in the Modern World. Transaction, 1984.

Julie Stewart: Why Cleaning Makes Some People Feel Less Anxious. Vice magasin 2018-10-03.