Livet blir inte enklare efter döden

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död”, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori – det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och på så sätt uppleva det till fullo.

Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den.

I ett av den antika grekiskans ord för öde – moira – möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur mycket hon än försöker. Sakta men säkert – eller abrupt och brutalt – drar tiden människan mot en destination som tvärtom sätter stopp för henne.

Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev om Julius Caesar: ”Vi må vara hans slavar, men han är tidens slav.”

Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig och tom.

Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den.

Den rumänske författaren Emil Cioran är på många sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande Intet är både ett gift och ett botemedel. ”Ingen tanke”, skriver han, ”är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken på döden.”

Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra – och omintetgöra – all känsla av mening.

Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen – i någon bemärkelse – redan varit döda i miljarder år (och det var ju inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en annan gestaltning.

Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser.

På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade lustar.

”Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv efter detta”, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. ”Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden, nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen med det hela.”

Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden. Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser.

Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem.

Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle kan arta sig i deras tal och förtal.

De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden.

Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey – han som brändes på bål år 1512 för att ha bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet – om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på hans älskade ö.

En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia.

”Människan”, skriver Milan Kundera, ”kan göra slut på sitt liv. Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet.”

Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia.

Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet – kanske kommer det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1 svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår – för då kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog mästarens liv redan vid 35 års ålder.

Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting oförglömligt – och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat varandra.

Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria