Ytan är avgörande även i konsten

Konst får vara hur obegriplig som helst, bara man begriper att man ser det man ser känner tillit. Det menar författaren Lars Hermansson efter ett möte med tiotusen blyertsstreck och kinesisk poesi.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

På Museo madre i Neapel såg jag nyligen en av den amerikanske konstnären Sol LeWitts många väggtäckningar med titeln ”10 000 lines”, som är just det, 10 000 linjer eller blyertsstreck av cirka en decimeters längd, kors och tvärs dragna på en, i det här fallet, cirkelformad vit väggyta cirka 1,5 meter i diameter. Jag plockade upp mobilen och tog ett foto av en detalj av målningen (som för ögat inte skulle gå att skilja från vilken som helst annan detalj) och bilden i displayen såg ut precis som en Perstorpsplatta, av typen virrvarr.

En Perstorpsplatta betyder ingenting skulle många säga, den är ett bruksföremål. Den går inte att se som tecken i ett teckensystem, avläsas som en bokstav i ett språk. Material och utförande berättar kanske något om vår tid, precis som all design av bilar, gitarrer och postlådor, men vi ser sällan designern som en konstnär och letar därför inte efter några djupare budskap i de formgivna objekten. Vi är nöjda om de funkar och är hyfsat snygga. Vi kanske till och med har mycket bestämda åsikter om vad som är snyggt, men det snygga behöver inte förstås.

att strecken är exakt 10 000 till antalet. Spelar det någon roll? Ja, det gör det, jag känner det, till och med starkt

Sol LeWitts ”10 000 lines” behöver inte heller förstås. Det är vad det är, 10 000 blyertsstreck mot en vit cirkelformad bakgrund, inte 9 999 eller 10 001. Det utgår jag ifrån. Jag skulle känna mig lurad annars. Jag ser ju när jag tittar noga, och jag har också läst det, att strecken inte är slumpvis ditritade, utan att det finns ett mönster. Jag ser också att alla streck är lika långa. Kanske är det denna stränga regelbundenhet som gör att jag tolkar verkets titel bokstavligt, att strecken är exakt 10 000 till antalet. Spelar det någon roll? Ja, det gör det, jag känner det, till och med starkt, men vad det betyder vet jag inte. Det skulle inte gå att räkna de där strecken, man skulle förlora sig efter bara några hundra. Man måste helt enkelt lita på att skylten säger som det är.

All tillägnelse av konst och litteratur förutsätter ju någon form av förförståelse av fenomenet. Ju längre från förförståelsen konstverket eller texten befinner sig, desto större risk att det framstår som obegripligt, banalt, dumt. Eller gåtfullt, dunkelt, spännande, beroende på läsarens eller betraktarens välvilja och humör. Sol LeWitts ”10 000 lines” kan möjligen framstå som banalt för den som inte har rätt förförståelse eller är på fel humör. ”10 000 blyertsstreck, jaha, och? Ser ju ut som en vanlig Perstorpsplatta.”

Jag läser den kinesiske poeten Yang Lian i svensk översättning av Erling Hoh i en bok med den lockande titeln ”Ett lyckligt spökes anteckningar”, och blir förbryllad. Jag väljer ordet ”förbryllad” framför ”provocerad”, kanske eftersom jag vill framstå som öppen till sinnet. En författare och litteraturkritiker som jag, ska helst inte låta sig provoceras av litteratur för att den är svårbegriplig. Det vore att ertappas med byxorna nere.

Första dikten heter ”Himmelsbegravning” och börjar så här:

När stenen drömmer om dessa namn

dör jag ännu en gång

stiger in i ett tyst rum

till den där snarkningen

en fågel utanför fönstret annorstädes rop

och morgonen som skyndar över marken

med en röd svallvåg i släp

Det kanske låter gåtfullt med en drömmande sten, men i poesisammanhang är det inte särskilt konstigt. En snarkande sten däremot, är så oväntat att det blir lustigt. De tvära kasten mellan gåtfullt och komiskt och högstämt – uttrycket ”annorstädes rop” till exempel – gör mig osäker och orolig. Och när morgonen sägs skynda över marken med en ”röd svallvåg i släp” blir jag irriterad. Jag fattar inte varför morgonen ska skynda och släpa sig fram i samma metafor. Det är ologiskt på ett sätt som inte känns genomtänkt. Jag litar inte på dikten. Vem som ska klandras för det kan förstås diskuteras. Det kan vara poeten som har slarvat, det kan vara översättaren eller så är det jag som brustit i uppmärksamhet. Det kan också vara en kombination.

Jag litar på att de där cirklarna, sfärerna, antydda blommorna och inskriptionerna är precis som de måste vara.

Men risken att kommunikationen störs är förstås större om man skriver eller gör konst i en tradition som jobbar mycket med dolda innebörder, yta och djup, symbolspråk. En rakt motsatt strategi alltså mot Sol LeWitts 10 000 lines där ingenting är dolt, ett verk som inte har någonting att säga, men säger det med en oändlig omsorg om hur strecken anbringas mot väggytan, deras längd, tjocklek, placering och så vidare. Jag kan inte låta bli att tänka på ett citat av Oscar Wilde som på svenska lyder: ”Det är bara ytliga människor som inte dömer efter utseendet. Tillvarons mysterium är det synliga, inte det osynliga.” Ett citat som tjänar som motto till Susan Sontags berömda essä ”Against interpretation” där hon tar parti för den synliga formen framför det dolda innehållet, och raljerar över uttolkare av konst som låter så här: ”Men ser du inte att X egentligen betyder A, och att Y egentligen är B, och Z C?”

Hilma af Klints numera världsberömda abstrakta målningar är vad jag förstår ett slags synliga meddelanden från en osynlig andevärld. Trots att man kan argumentera för att budskapet därmed ligger under ytan, så uppskattar jag dem mycket – eftersom det synliga i bilderna är så ovedersägligt och precist formulerat. Jag litar på att de där cirklarna, sfärerna, antydda blommorna och inskriptionerna är precis som de måste vara. Jag förstår kanske inte mer än vad jag förstår av Sol LeWitts tiotusen streck. Jag förstår kanske ingenting. Men jag förstår att jag ser det jag ser. Och att det känns bra.

Det låter kanske som jag förespråkar något slags feel-good konst, och på ett plan gör jag nog det, nämligen vad gäller känslan av tillit. Utan den är det svårt att motivera sig att stanna kvar framför ett verk och lyssna efter dess egenart och eventuellt dolda djup. Men om konstverkets form däremot inger förtroende, det vill säga är konsistent i förhållande till sitt väsen, utan att för den skull pråla med sin konstnärliga eller litterära metod, om den inte utger sig för att vara något den inte är, och om den ger alla en chans att närma sig verket, även den som kanske inte har rätt förförståelse, då kan innehållet få vara hur obegripligt, obehagligt eller rentav tråkigt som helst. Det finns ändå något rejält att hålla sig i.

Jag tänker att de två konstnärliga praktiker jag talat om här, den som jobbar med dolda innebörder och den som försöker undvika sådana, kan liknas vid två andra mänskliga praktiker nämligen meditation och drömmande. Den som någon gång mediterat vet att det handlar om att skala bort mening, tankar, reflexion, och bara sitta och andas. Medan drömmarna och tolkningarna av dem tvärtom ständigt alstrar ny mening, nya tolkningar, nya drömmar. Men jämförelsen haltar, vare sig drömmar eller meditation avsätter några synliga spår. De har ingen yttre form, bara innehåll. Raka motsatsen alltså till en Perstorpsplatta.

Lars Hermansson, författare och kritiker

Litteratur

Yan Lian: Ett lyckligt spökes anteckningar. Översättning Erling Hoe. Rámus förlag, 2019.