Stanna upp ibland och ät lite jord – om människans djupa koppling till marken

Vergilius "Georgica" är en cirka 2050 år gammal guide till att bruka jorden. Dan Jönsson använder den för att utforska vår djupa relation till marken vi går på.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En bekant till mig brukar säga att det är nyttigt att få i sig lite jord ibland. Det ska vara bra för metabolismen och dessutom är det ju en känd sak att gravida kvinnor ofta blir sugna på just att äta jord. Faktum är att jag tror det finns ett djupare skäl till det där suget, något som inte bara har att göra med att kroppen signalerar brist på vissa mineraler utan bottnar i något långt mer primitivt, en urdrift. Njutningen i att ligga och rensa en rabatt eller ett trädgårdsland handlar ju bara delvis om att skapa ordning bland perenner och köksväxter – den består minst lika mycket i att släppa på den inpiskade rädslan för att smutsa ner sig, få känna leran kladda mellan fingrarna, jorden tränga in under naglarna och skiten torka in i hudens porer. Jag tänker att vad det i grunden handlar om är att överskrida den där gränsen som vi kommit överens om separerar kropp och värld, på nytt bli det lilla barnet som man var en gång, när gränsen fortfarande inte existerade, eller rättare sagt, när den var obegriplig, och man smakade på och körde fingrarna i allt. För att förstå.

Men förstå vad? Den romerske poeten Vergilius undrar i sin lärodikt om jordbruket, Georgica: ”Säg, varför/ skyr vi de mödor det innebär att plantera och odla?” Frågan ställs lite ut i det blå, mitt i ett prydligt redovisande avsnitt om skogsbruk och fruktodling, som om Vergilius plötsligt stannat upp i präntandet, kanske distraherad av en fluga, och kastat en blick genom fönstret när det slagit honom att detta arbete han beskriver i vår civilisation är något vi i själva verket helst vill undslippa och komma bort från – fast vi sällan erkänner det, ens för oss själva. Och mycket riktigt, redan i nästa strof är han tillbaka i arbetsetiken, lägger ut texten om de vilda trädens nyttofunktioner, beskriver hur man tar tillvara ved och byggmaterial från stormfällen. Jag får ett intryck av vad som i psykoanalysen brukar kallas sublimering: den präktiga arbetsbeskrivningen som undanmanöver, runt ett tomrum, en avgrund, av mörka, ociviliserade begär.

Eller kanske – en urskräck. När jag ligger där med fingrarna i myllan kommer jag att tänka på en hemsk passage i David Grossmans roman ”På flykt från ett sorgebud” där Avram, en av huvudpersonerna minns hur han under sin krigsfångenskap en gång tvingades utstå en tortyr som innebar att bli begravd levande. Grossman beskriver proceduren i detalj: ”den hårda stöten av en jordkoka som träffar honom mitt i ansiktet, svedan i ögonen, jordsmulorna som snabbt rinner ner bakom öronen” – därefter den förlamande dödsångesten, ”en ring av kall skräck slöt sig runt hans hjärta”, skriver Grossman och fortsätter den minutiösa beskrivningen; ”munnen stängdes för att hålla jorden ute, och munnen slets upp för att andas jord, och halsen är jord och lungorna jord och tårna sträcks för att andas in och ögonen tränger ut ur sina hålor –”

Åkern, graven. Mellan två sår i marken utspelar sig den civiliserade människans liv. Åkern och graven: jorden lånar oss av sin livskraft i utbyte mot att en gång få sluka och smälta oss. Det kan låta som ett hårt och grymt kontrakt – men utan det skulle civilisationen och kulturen inte vara möjlig. I ”Georgica” förklarar Vergilius hur bonden ska gå tillväga för att pröva om hans jord är lämpad för en viss gröda – nämligen genom att knåda och smaka på den: jord som inte går att odla säd i är omisskännlig, skriver han: ”den är besk, och alla som provar/ skall med en äcklad grimas förvrida strax sina munnar.” Mer än tvåtusen år har gått sedan dess, men när jag läser de raderna ser jag Vergilius bonde för mig alldeles livs levande, där han står med jord på tungan och grimaserar. Jag har svårt att tänka mig en mänskligare scen, något som skarpare får människan att avteckna sig mot sina grundvillkor: mitt i kretsloppet, mitt i livets grymma cirkel.

Och människan vore väl inte människa om hon inte genom hela sin historia hade försökt överlista jorden. Bryta cirkeln. Från mitten på 1800-talet, när jordbruket började mekaniseras, har de genomsnittliga skördarna i den rika världen tiodubblats, samtidigt som arbetsinsatsen per hektar har minskat till ungefär en trettiondel – från 150 timmar till 5. Säga vad man vill: det är en makalös utveckling, som har fört med sig att där nio tiondelar av Sveriges befolkning arbetade i jordbruket i slutet på 1800-talet, är den siffran idag nere på några enstaka procent. Nästan ingenting av det vi idag förstår som det moderna livet – av materiell trygghet och välfärd, men också av politisk frihet och ökad jämlikhet – hade varit möjligt utan den. I den meningen är cirkeln faktiskt bruten.

Men i och med det har vi istället påbörjat en ny. ”No man made the land”, skrev John Stuart Mill; det stämmer inte längre. Ingen annan naturkraft förflyttar idag så mycket jord-, sand- och stenmassor som människan. Redan Karl Marx talade om ”bortschackrandet av jorden”: tendensen att den levande jorden blir en ekonomisk resurs, att biologins processer begreppsmässigt blandas ihop med kapitalismens vinstprinciper. Näring som näring – gröda blir detsamma som avkastning, något som skapar föreställningen om en tillväxt utan gräns. Idag börjar vi se vart den har lett oss. Den så kallade Overshoot Day, dagen när jordens resurser för året anses förbrukade, firas numera i slutet av juli. Ännu så sent som på sjuttiotalet inföll den i mellandagarna mellan jul och nyår; hela vår ekologiska skuld har alltså byggts upp på bara något halvsekel. Och jorden svarar på människans kontraktsbrott – läcker tungmetaller, vägrar låta haven absorbera våra plastsopor, får öknarna att sprida sig och insekterna att försvinna.

Av allt detta anade förstås Vergilius ingenting. Men även i ”Georgica”, som i mycket annan antik litteratur, hörs alltså en underton av civilisationskritik. Subtil, men distinkt. Precis som i den bibliska historien, där odlandets vedermödor drabbar människan som Herrens straff för syndafallet, lever genom den klassiska kulturen myten om Guldåldern, ett fjärran förflutet när människorna under Saturnus milda regim levde i harmoni med sin omvärld och arbetet på fälten inte förde till ödeläggelse och krig. Som Vergilius skriver: ”ingen/ hade då ännu hört trumpeter mana till drabbning/ ingen dånet från hårda städ när man hamrade svärden”. Någonstans i vårt undermedvetna bär vi på det gemensamma minnet av Paradiset, Guldåldern. Kan det vara därför, kanske, som vi ”skyr odlandets mödor”?

Så onödigt, egentligen. Även om dagens jordbruk bara var hälften så effektivt – det vill säga, om det var helt och hållet ekologiskt – så hade den saturniska guldåldern kunnat vara återinförd för länge sedan. Istället sprider sig öknarna. Jag tror det är det här vi måste förstå, om en annan och bättre civilisation ska vara möjlig: den brutna cirkeln är en illusion, vår ekologiska skuld är inget annat än en gigantisk ekonomisk bubbla, alla bubblors moder, som när den brister kommer att låta kontraktet slå igen om oss med full kraft. Som filosofen Martin Heidegger undrade: ”Finns jorden i vårt huvud? Eller är jorden något vi står på?” Att svara på den frågan är att, konkret, ta ställning. Prova hur det känns när man rör vid marken. Kanske rentav se till att få lite jord i munnen då och då.

Dan Jönsson, författare och essäist

Litteratur

Vergilius: Georgica. Tolkad av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2019.