Brytningspunkt: Vi bryter vårt kontrakt med framtida generationer

Vi rör oss mot en tid där dystopin inte längre är en varning utan en framtid utan framtid. Idéhistorikern Julia Nordblad reflekterar över klimathotet och vår relation till de som ännu inte fötts.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i november 2018.

Omslaget till den norska författaren Maja Lundes roman ”Blå” visar en människa som sjunker i ett havsblått djup. Uppe vid vattenytan glittrar solljuset, men läsaren är redan under ytan, omsluten av vatten. Munnen känns som sandpapper bara jag ser det där omslaget. För Lunde har låtit mig uppleva hur törst smakar, hur hetta kan pressa mot skallbenet, hur det känns när det var flera år sen det regnade sist. I flera dagar efter att jag läst ut boken spänns kroppen varje gång jag vrider på kranen, och när vattnet, alldeles klart, rinner ur den kommer en påtaglig lättnad.

En dag är den demokratiskt styrda rättsstaten slutgiltigt borta; inget meddelande gick ut till allmänheten först.

Dessa rent fysiska reaktioner framkallas av Lundes skildring av ett klimatförändrat Sydeuropa på 2040-talet. Tillsammans med sin lilla dotter Lou irrar huvudpersonen David genom ett förvridet sydfranskt landskap, sökande efter någonstans att sova där det finns vatten att dricka – och efter resten av sin familj, som försvann i den senaste branden.

Lundes framtidsskildring vilar på insikten om att också teknologiska och vetenskapliga framsteg villkoras av att regnen faller, att insekterna pollinerar, att inte staten vittrar sönder under trycket från alltför många samtidiga kriser. En dag har det gått fem år sedan det regnade sist, en dag är det tomt på butikens hyllor, brandbilarna kommer inte längre och internetuppkopplingen blir alltmer sporadisk. Livet präglas av ovisshet och väntan. Oroande tecken hopas, beskeden är få. En dag är den demokratiskt styrda rättsstaten slutgiltigt borta; inget meddelande gick ut till allmänheten först.

När samhällskontraktet är brutet blir tidshorisonten andlöst kort. Idag är den dag som ska överlevas. Lundes roman ställer oss inför en av denna nya vardags akuta moraliska frågor. Hur är man egentligen en anständig förälder när omgivningen alltmer börjar likna Thomas Hobbes lakoniska beskrivning av livet utan stat: ”ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort”.

Romanen innehåller en parallell historia som utspelar sig tjugofyra år tidigare, år 2017. Här är det norska Signe som fortfarande mot slutet av sitt liv slits itu mellan insikten om att allt är på väg åt fel håll och kärleken till en man som inte delar den insikten. Han som, efter att ha skakat av sig ungdomens radikalism, blir kommunalråd i det lilla samhället på fjällsidan, och är den som mot slutet av 2010-talet ger klartecken för utvinning och export av den krympande glaciären. Med små, mycket rena motorsågar bryts den kvarvarande isen, isoleras och fraktas till kunder i oljestaterna. Blir en kub exklusivt vitt guld i drinken.

I sitt livs konflikt valde Signe glaciären, havet, lojaliteten mot framtiden. Och det valet har skoningslöst mätt ut avståndet till andra, gjort henne ohjälpligt ensam. Som en törstig har hon gått genom livet.

Det vi är skyldiga framtida generationer är helt enkelt en öppen framtid.

Klimatförändringen river i det vi bryr oss allra mest om. Vildsint sliter den i banden mellan älskande, och i banden mellan generationer. Den allra mest brännande relationen i Lundes roman är den som uppstår mellan de två tidsplanen. Mellan generationer som är främlingar för varandra, men som delar på samma vatten. Lunde frammanar en av klimatkrisens verkligt stora frågor: vilken är egentligen vår relation till framtida generationer?

Framtida människor är okända för oss, men åberopas tillräckligt ofta i politiken för att vi ska misstänka att vi på något sätt tillhör samma politiska gemenskap. Men vad innebär detta för oss i politisk, eller rentav demokratisk, mening?

Den spanske filosofen Daniel Innerarity skriver i sin bok ”Framtiden och dess fiender: Till det politiska hoppets försvar” att eftersom de framtida generationerna inte är här ännu så kan inte samhällskontraktet mellan oss och dem vara ömsesidigt. Det måste istället utgå från överlämnandets logik. Frågan är vad det är som ska överlämnas.

I klimatförändringens tid är de nu levandes påverkan på framtida generationers liv enormt, ja, avgörande. Genom klimatet styr vår tids människor de kommandes tillvaro, själva har de inget att säga till om i fråga om de mest grundläggande förutsättningarna för sina liv. Om vi på allvar tog hänsyn till framtida generationers intressen i den politiska processen så skulle det antagligen förbättra deras situation. Det vore med största säkerhet ett bättre sätt att styra över dem – men likafullt ett styrande över dem utan deras godkännande. Knappast en demokratisk relation med andra ord. Att varje generation måste få styra sig själv, vara suverän, det visste redan Thomas Jefferson. Hur ska det gå ihop? Inneraritys svar är att det vi är skyldiga att lämna över till framtida människor är själva möjligheten för dem att styra sig själva. Och för att kunna göra det behöver de alternativ att välja mellan. Det vi är skyldiga framtida generationer är helt enkelt en öppen framtid.

Men det är precis denna öppenhet som den globala uppvärmningen hotar. Förändringarna i klimatsystemet kan nå trösklar och loopar, de kan fördröjas för att sedan komma abrupt. Vid en viss punkt börjar klimatsystemet självt förstärka den redan påbörjade uppvärmningsprocessen. Då hjälper inga utsläppsminskningar i världen längre, Grönlandsisen smälter ändå. Politikers, folkrörelsers och internationella överenskommelsers handlingar blir utan effekt. Demokratins öppna framtid övergår i tragedins tidsstruktur. Avgörandet har då redan skett, det som återstår är ett obönhörligt utrullande av dess konsekvenser. Så är det i Maja Lundes 2040-tal. Där har regnen redan slutat komma, bränderna blivit alldeles för många, samhällskontraktet vittrat bort. Klimatförändringen rullar vidare. Där finns inte längre någon öppen framtid i politisk mening.

För varje ton koldioxid vi släpper ut närmar vi oss den där tröskeln då förändringarna inte längre går att stoppa, då den öppna framtiden tar slut. Kärnan i vår politiska relation till framtida generationer är att deras öppna framtid ligger i vår generations händer.

Den öppna framtiden är på så vis en ändlig resurs.

Du skruvar kanske på dig nu? Denna pinsamma överspändhet i klimatfrågan. Har inte människor i alla tider tyckt sig leva i de yttersta tiderna? Trott att just deras historiska ögonblick varit avgörande? Säkert, men också de yttersta tiderna måste till syvende och sist vara en empirisk fråga. Och på sätt och vis är det den empiriska frågan klimatvetenskapen försöker ge svar på. Hur mycket koldioxid till tål den öppna framtiden?

Dystopier har alltid kunnat läsas som en framtid som går att undvika, en varning. Mellan mig, läsaren, och Maja Lundes framtid utan framtid öppnar sig möjligheten att styra undan. Det svindlande med att läsa romanen ”Blå” i vår tid är att det är själva denna möjlighet att styra undan som är hotad. Den dystopiska litteraturens resonanslåda slås sönder.

Snart kan det vara för sent för varningar, snart kan alternativens tid vara förbi. Det är vår generation som äger en tidsbegränsad möjlighet att begränsa klimatförändringen. Det är vi som lever i den vibrerande tid grekerna kallade kairos, den tid då handling är möjlig, då tillfället finns att gripa. När koldioxiden i atmosfären nått en viss koncentration har den tiden runnit ut. Den öppna framtiden är på så vis en ändlig resurs. Liksom vattnet, delar vi den med alla kommande generationer.

Julia Nordblad, idéhistoriker