Pessoa och poeterna i pedanternas herravälde

Är det verkligen konstnärerna som ska befria oss från det mätbaras maktfullkomlighet? Isabella Nilsson tar Fernando Pessoa till hjälp för att förstå författarnas roll i det pedantiska herraväldet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag vill inleda denna essä med något jag önskar att jag skrivit, men som är skrivet av någon annan.

Den mänskliga själens hela tillvaro är en vandring i halvdunkel. Vi lever i en medvetandets skymning och är aldrig säkra på vad vi är eller vad vi tror oss vara. Även de främsta bland oss är fåfänga på något sätt, och det finns ett misstag vars vidd vi inte känner till. Vi är någonting som utspelas i pausen under en teaterföreställning. Ibland skymtar vi flyktigt genom vissa dörrar något som kanske bara är en kuliss. Hela världen är lika otydlig och vag som röster i natten.

Dessa sidor, där jag för anteckningar som genomgående kännetecknas av klarhet, har jag just nu läst på nytt, och jag frågar mig: Vad är detta och vad tjänar det till? Vem är jag när jag känner? Vad dör i mig när jag lever?

Det är alltså inte jag som skrivit detta; citatet är hämtat ur den portugisiska poeten Fernando Pessoas sällsamma anteckningar i ”Oron bok”. Och erkänn: Visst är det något av det mest eleganta och insiktsfulla du hört, men samtidigt något djupt oroande?

På några få rader lyckas Pessoa ringa in inte bara vad det är att vara människa, utan också vad det innebär att vara en författare. Och författare är vi ju nästan allihop; nästan hela tiden är vi sysselsatta med att försöka sätta ord på våra tankar och känslor, och nästan hela tiden misslyckas vi. Det är i princip omöjligt, att transkribera sin inre värld till den yttre. Någonting går ohjälpligt förlorat i översättningen och även om vi någon gång ibland skulle lyckas uttrycka oss klart och redigt och överensstämmande, så är det ju ändå alltid bara detta vaga och otydliga snattrande inifrån själen som vi lyckats copypejsta in i verkligheten. Eftersom vi aldrig vågat oss så långt in att vi faktiskt hört vad som sagts.

Vad dör i mig när jag lever? Att välja är att samtidigt välja bort. När jag ägnar all min uppmärksamhet och tid åt kommunikation utåt, åt interagerande med verkligheten och dess avarter, – då finns det kanske något inom mig som lider brist, som förblir osett och försummat. Vore det kanske klokare att ge upp de misslyckade försöken att förverkliga sig? Vore det kanske en bättre idé att ge fan i verkligheten, släppa taget och blundande falla baklänges in i sig själv, försvinna ur sikte...

Pessoa, alla dagdrömmares skyddshelgon, verkar anbefalla detta. Om slaget är förlorat (och slaget är alltid förlorat, fråga Beckett, fråga Predikaren) – varför inte förlora sig i drömmar hellre än att förlora sig i realiteter?

Frågan om hur vi bör leva våra liv accentueras ständigt av de livsfientliga sätt vi ordnar våra samhällen på. I sin bok ”Det omätbaras renässans” gör filosofen Jonna Bornemark upp med det “pedanternas världsherravälde” som brukar kallas new public management. En samtidssjuka som med ledorden effektivisering, evidensbasering och kvalitetssäkring kommit att karaktäriseras av pappersexercis och eskalerande krav på dokumentation och mätbarhet. En strävan efter rättvisa kanske, men också kontroll och översikt, där allt av vikt sparas i dokument. Men eftersom den rörliga erfarenhetsvärlden inte låter sig enkelt förklaras och kvantifieras leder det till att pappersvärlden, med dess löfte om transparens och ordning, får allt högre status.

Som motvikt till denna förpappring av verkligheten slår Bornemark ett slag för konsten och filosofin.

Men alltså, jag vet inte. Jag misstänker att hon sätter allt för stora förhoppningar till konstnärerna i rollen som det rörliga intellektets försvarare gentemot de rigida, ratiostyrda pedanterna. De allra mest kreativa, känsliga och framstående intellekten i mänsklighetens historia – låt oss kalla dem Poeterna – har nämligen inte sällan funnit verkligheten så grovt tillyxad och tämligen banal att de helt enkelt inte kunnat uppbåda något genuint intresse för den. Hellre än att ödsla tid på att försöka bända loss den fysiska yttre verkligheten från pedanternas grepp, har Poeterna, som Pessoa, i alla tider tagit sin tillflykt till den inre verkligheten och ett liv i fantasin. Ja, man kan rentav hävda att pedanternas fäbless för tydliga direktiv och förhållningsregler i den fysiska gemensamhetsverkligheten snarast har tjänat Poeterna väldigt väl: ju mer förenklat, rationaliserat och schablonartat levandet i den yttre verkligheten är, desto mer tid och energi får Poeterna över till att odla sina själslivs trolska trädgårdar.

Vad Bornemark inte räknar med, när hon sätter sitt hopp till de konstnärliga praktikerna, är helt enkelt att dess mest frisinnade utövare är offer för – eller tillbedjare av – en mycket långtgående esteticism. Det vill säga: en instrumentell syn på verkligheten som är lika långtgående som new public management-pedanternas. För det är ju just filosofer och författare som genom tiderna har gjort sig kända för sina pedantiskt schemalagda, automatiserade och oflexibla vardags- och arbetsrutiner. Även om världen storsint har valt att med en romantisk omskrivning kalla detta för “excentricitet” snarare än pedanteri.

Tjusningen i ett regelbrott är regelbundenhetens verk. Pessoa tillbringade dagarna som det som i dag ofta kallas kontorsslav. Men för honom var ledan på kontoret inte någon leda i egentlig mening – nej, löneslaveriets särskilda leda var för honom en nåd, eftersom han förstod att ledan är dagdrömmens förutsättning. Monotonin är ett tillstånd som synliggör tillvarons subtila skiftningar, och vardagstristessen genererar i riklig mängd den fasa inför oändligheten som utgör motorn i det undermedvetnas produktion av bitterljuva sällsamheter. Till skillnad från vad som är fallet i många andra mjältsjuka författarskap är det vegetativa hos Pessoa ingen tillfällig omständighet, ingen transportsträcka, inget “i väntan på den stora inspirationen”. Tvärtom, en plötslig inspiration vore för honom högst ovälkommen. Något sådant som en sprudlande kreativitet skulle öka risken för att saker skulle börja hända. Och ett händelserikt liv är just vad alla oförbätterliga dagdrömmare hoppas slippa distraheras av. Den långtråkiga dvalan på kontoret är i varje bemärkelse Pessoas drömtillvaro. Han skriver:

Det enda jag har begärt av livet är att det skall glida förbi mig utan att jag märker det. Det enda jag har krävt av kärleken är att den aldrig skall upphöra att vara en avlägsen dröm.

Eller ja, om man ska vara noga så ligger dessa ord i munnen på Bernardo Soares, den person som sägs att ha utarbetat anteckningarna i ”Orons bok”. Namnet är en heteronym som bara delvis överensstämmer med den folkbokförde författaren Pessoa, men som du förstått vid det här laget så har vi inga starka skäl att kalla den ene mer verklig eller fiktiv än den andre.

Och om den återförtrollning av verkligheten som Bornemark efterlyser faktiskt skulle påbörjas, så är risken alltså överhängande att hon skulle få se oss Poeter göra aktivt eller passivt motstånd; att vi faktiskt skulle ge vårt tysta stöd till den rådande pedantiska ordningen. Vår nitiska präntarkärlek är verkligen inte väsensskild från new public management-kulturens dokumentationshysteri. Och även om det uppenbara släktskapet inte är smickrande för oss, bör det i rättvisans namn föras till protokollet, registreras och redovisas i en Powerpointpresentation.

Isabella Nilsson, författare