Varför måste en patient känna tacksamhet?

Som medborgare har vi rättigheter. Men ibland har vi svårare att hävda dem. Varför då? Det frågar sig Elena Namli i den här essän.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Sårbarheten har, tills nyligen, inte varit något populärt ämne för filosofisk reflektion. Medan skönlitterära klassiker utforskar människan när hennes sårbarhet är som störst brukar filosoferna intressera sig för den rationella människa som söker – om inte kontroll över tillvaron – så i alla fall oberoende i förhållande till både naturen och samhället. Särskilt moderniteten har präglats av just sårbarhetens glömska och inte sällan svaghetsförakt.

I mitt eget filosoferande intresserar jag mig helst för människan vars sårbarhet inte kan elimineras. Precis som andra djur är människor dödliga och både vår kropp och vår själ utsätts för smärta och ångest. Kanske därför läser jag om och om igen gamla klassiker som Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann. De är ständiga samtalspartner i mina böcker. Jag låter också dessa gamla män följa med mig i olika vardagssituationer och reflektera över min egen sårbarhet men också över hur vi i vårt samhälle ska förhålla oss till varandra.

På senare tid har jag haft problem med hälsan. Då har Bröderna Karamazov och Doktor Faustus fått följa med mig till olika avdelningar och mottagningar inom vården – ja, här i Sverige med dess fantastiska och mycket avancerade vård. Det finns något plikttroget i att beskriva den svenska vården som fantastisk. Men hur ärlig är jag?

Vad händer med mig när jag är sjuk och behöver hjälp? Hur går det för mina kära när de ligger i sina sjukhussängar och reduceras till ett förnamn och en diagnos? Varför blir stämningen så dålig när jag klagar? Varför måste jag inleda berättelser om likgiltighet, diskriminering och till och med övergrepp med att först intyga att jag egentligen är tacksam för den svenska vården?

Ingen förväntar sig att jag ska visa samma djupa tacksamhet när jag möter människor med andra yrken. När jag som är morgonpigg anländer till mitt kontor på universitetet i Engelska parken i Uppsala är städpersonalen redan där. Är jag tillräckligt tacksam för det? Taxiföraren som kör mig till tåget och lokföraren som kör vidare – har jag visat att jag är tacksam? När tåget är sent och jag klagar – borde jag först intyga att jag på det stora hela älskar de svenska järnvägarna?

Antingen är jag i grunden en otacksam människa eller så är det någon skillnad mellan just vården och allt annat. Varför anser vi generellt att det är bra att medborgare ställer krav och uppfattar sin relation till det allmänna i termer av rättigheter men gör ett undantag för just vården? Hon som städar, kör, undervisar och flyger gör sitt jobb. Men vårdpersonal är hjältar i sin vardag. Varför?

Kanske för att det just i vården blir uppenbart för de flesta att vi faktiskt är beroende av varandra. Vi klarar oss inte om vi inte får hjälp av andra människor – många människor med olika slags kunskap, färdighet och därmed makt som vi själva saknar. Jag kan köra bil men jag kan inte laga den. Jag kan lägga om ett sår men jag kan inte operera bort min egen cancer. Jag behöver de andra människorna. När de finns för mig är jag tacksam – genuint tacksam. Men tacksamhet är en känsla som på många sätt inte passar in. I alla fall inte som en grundhållning inom ramen för en jämlikhets- och rättighetskultur.

Det finns många skäl till det men ett är just att utsatthet och beroende riskerar att leda till att människor behandlas mindre värdigt. När rättighetskultur är stark spelar det mindre, eller ingen roll alls, huruvida en myndighetsperson, en lärare eller en sjuksköterska tycker att medborgaren är sympatisk, till exempel tillräckligt tacksam. Den respekt för människans värdighet som hon i sitt agerande ska visa är en grundhållning som hör till jobbet.

Men detta betyder ju förstås att varje rättighet säkras av motsvarande plikter.

Blev det dålig stämning nu? Rättigheter vill vi ha, men låter inte ”plikt” gammaldags och tråkigt? Det må så vara, men det går inte att ha rättigheter utan att också ha plikter. Plikt behöver inte betyda att vi agerar utan engagemang. Ännu mindre betyder det att vi agerar under något slags tvång. Plikten betyder att den andres rättigheter är ramen för mitt agerande när jag är lärare, polis eller sjuksköterska.

En av de grundläggande poängerna med en rättighetskultur är att människan, när hennes rättigheter är erkända, förblir ett subjekt, en aktör. Ett alternativ till rättighetskultur är att människan behandlas som objekt. Hon blir då utlämnad åt andras omsorg men också godtycke.

Vad skulle en rättighetskultur betyda inom vården? Vad händer om vi som patienter får rättigheter istället för att tacksamt ta emot den vård som erbjuds? Är risken med rättighetsbaserad vård att vi som patienter blir otacksamma rättshaverister?

Jag tror inte det. Jag tror nämligen att vi ofta känner tacksamhet och visar tacksamhet för de människor som utför sina plikter professionellt och engagerat. Samtidigt är det skönt att våga tro att ingen ställer krav på motprestation för att vi ska få en bra behandling och bli värdigt bemötta när vi är svaga och beroende av andra. Redan idag finns det inslag av rättighetskultur i svensk vård – framför allt när det kommer till informerat samtycke som måste inhämtas i samband med vården. Samtycke är dock långt ifrån den enda rättighetsformen. När världshälsoorganisationen beskriver rättighetsbaserad vård poängteras till exempel vikten av att staten i sin lagstiftning garanterar jämlik tillgång till vård.

Mycket har ändrats inom medicinsk etik sedan Fjodor Dostojevskij och Thomas Mann skrev sina storslagna romaner. Den gudalike doktorn vars vetenskapliga övertygelser hindrade honom från att känna empati och därmed ge plågade människor smärtlindring är borta. Borta är också den fattigdom som gjorde att vården överhuvudtaget inte kom till de flesta människor. Nu har vi istället en bra vård för de flesta människor i vårt land. Samtidigt tycks samtalet om brister inom vården blivit tabu. Eller snarare har vi reducerat samtalet till frågan om ekonomiska resurser. Visst är resurstilldelning en viktig fråga, men det löser inte alla problem. Ovärdigt bemötande och kränkande behandling, liksom paternalism och diskriminering, är inte främst en resursfråga.

Att tala om diskriminering och teknokratism inom en vård som idag räddar liv som inte gått att rädda för bara några år sedan riskerar att skapa dålig stämning. Låt oss ta risken. Det som står på spel är nämligen vårt människovärde. Vårt människovärde den dag vi tvingas sätta på oss sjukhuskläder och ligga i en sjukhussäng.

Tyvärr är varken Fjodor Dostojevskij eller Thomas Mann med mig i detta ställningstagande – de trodde nämligen inte att ett humant samhälle kan byggas som en rättighetskultur. I Dostojevskij och Manns romaner prövas vår mänsklighet på ett personligt plan varje gång vi ställs inför vår egen och andras utsatthet. Detta har inte ändrats. Det som har ändrats är att vi också söker och finner sociala strategier för att säkerställa att sårbara människor i vårt samhälle inte förminskas i sin mänsklighet.

Elena Namli, professor i teologisk etik