Wittgensteinvariationer 1: Var fanns egentligen det judiska Wien?

I Allan Janik och Stephen Toulmin klassiska studie Wittgensteins Wien från 1973 var det judiska ljuset över staden ett bärande stråk. Kenneth Hermele funderar över Ludwig Wittgensteins familj och över judendomen som försvann.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det judiska Wien säger jag med längtan i rösten, och tänker på alla judar som verkade i den kreativa blandning som utgjorde förra sekelskiftets Wien: från politik till ekonomi, från musik till filosofi, från arkitektur till psykoanalys och litteratur. Wien har med rätta hyllats för att ha lockat till sig all denna förmåga, allt detta nytänkande, all denna judiska inspiration.

Men vänta ett tag, vad var det som var så judiskt med den grupp människor som verkade under Wiens storhetstid, från Mahler till Freud, från Klimt till Victor Adler och Theodor Herzl, från Arthur Schnitzler och Stefan Zweig till Ludwig Wittgenstein. Många av dem såg visserligen på sig själva som judar, men lika många hade lämnat den judiska traditionen och övergått till kristendomen, eller bara ställt sig utanför alla religiösa trossystem.

När konstnären och keramikern Edmund de Waal i boken ”Haren med bärnstensögon” försöker förstå sina anförvanter i den enormt välbeställda familjen Ephrussi är det den frågan han ställer sig: jag vet att de är judar, men jag vet inte vad de gör som judar, jag vet bara vad de inte gör, de går inte i synagogan, de håller inga judiska traditioner, de uppfostrar inte sina barn judiskt, de är inte sionister- På sin höjd bidrar de med pengar till den judiska församlingen och låter sig begravas på en judisk begravningsplats, det kanske räcker för att vara jude?

Ja, det gör det, i alla fall i den berättelse som Hugo Bettauer publicerar 1922, ”Die Stadt ohne Juden”, Staden utan judar. Bettauer, som var född jude men redan 18 år gammal övergick till kristendomen, låter oss spana in i framtiden när Österrikes kansler går judehatarna till mötes och får parlamentet att förbjuda judar att leva i landet, en judisk förälder räcker, lämna judendomen kan man inte. Österrike töms på judar och folket jublar, slut på rofferi och exploatering, äntligen ska riktiga österrikare få ta över ruljangsen. Där slutar första delen i Bauers bok, och så långt var hans framtidsspaning pricksäker, sexton år senare är det just det som sker när Nazityskland införlivar Österrike i sitt Rike.

Men i bokens andra del svänger berättelsen 180 grader: allt går dåligt för Österrike utan judar, valutan kraschar, ekonomin står still, folket svälter, oro på gatorna, uppror. För de fördrivna judarna går det däremot utmärkt, de välkomnas särskilt i Tyskland där de bidrar till den tyska ekonomins snabba återhämtning. Då ändrar sig förstås opinionen i Österrike, den judehatande kanslern tvingas bort och hans efterträdare bjuder judarna att återvända: Kom tillbaka, vi behöver er!

Slutet gott, allting gott, det som såg ut som en dystopi förvandlas medan jag läser till en sedelärande historia: utan judar står hjulen stilla, utan judar förblöder Österrike. Men en noggrannare läsning av Bettauers bok pekar ut en motsättning som nog även mången antisemit skulle gilla: det är skillnad på judar och judar. Närmare bestämt är det skillnad på de bildade, verksamma och uppfinningsrika affärsmän som funnits länge i Österrike och som i många fall övergått till kristendomen, å ena sidan, och de judar som särskilt efter dubbelmonarkins sammanbrott översvämmar Wien, så kallade Östjudar, fattiga gårdfarihandlare och hantverkare, religiösa fanatiker, våldsamma revolutionärer. Den judehatande kanslerns misstag var alltså inte att han ville bli av med judar, det var att han inte gjorde skillnad på goda och dåliga judar: behålla de goda och skicka iväg de andra.

Att detta skulle visa sig vara en illusion vet vi, i och med den rasistiska synen på judar är ju alla judar likadana och lika främmande för den tyska folkkroppen, alla ska bort, de rika såväl som de fattiga, de drivande och verksamma såväl som de parasitära. Och det slår både mot Ephrussi och Wittgenstein, men på olika sätt. Och här finner vi en paradox när vi jämför hur dessa två stenrika familjer drabbas av judehatet i Wiens trettiotal. Till skillnad från Ephrussi såg sig familjen Wittgenstein inte som judisk, och det var de väl strängt taget inte heller: två generationer innan vi stöter på barnen Wittgenstein, pianisten Paul, filosofen Ludwig, husbyggaren och mecenaten Margarete samt välgöraren Hermine, hade redan far- och morföräldrarna övergått till kristendomen. Så Wittgensteins hade ”räddats” om Bettauers avgränsning gällt, men sedan 1938 gällde Nürnberglagarna även i Österrike – och så långt i rasism kunde inte Bettauer föreställa sig att man skulle kunna gå.

Ett av de mer okända syskonen Wittgenstein, äldsta systern Hermine, skriver i sin dagbok om de diskussioner hon och hennes syskon har om judendomen. Det är en besynnerlig religion, säger hon, den går inte att bedriva vid sidan av utan den ingriper, till skillnad från alla andra som hon känner till, i vardagen, i snart sagt alla dagliga handlingar. Ingen av hennes bröder är särskilt imponerad av judendomen, pianisten Paul hävdar ”med den största häftighet” att man inte kan lita på judar, ”varje jude bär oärlighet som grund”. Och filosofen Ludwig menar, enligt sin syster, att judar blivit onaturliga väsen då de tvingats leva bland främmande människor, underkastade främmande lagar. Ingen större vilja att återknyta till ett judiskt arv således, inte bland dessa upplysta wienare.

Det är en bild som strider mot den dominerande berättelse om Wittgensteins judiska bakgrund och det judiska Wien som filosoferna Allan Janik och Stephen Toulmin spred 1973 i sin inflytelserika bok ”Wittgensteins Wien”, där just det judiska ljuset över Wien är ett av flera bärande stråk. De påstår till och med att nazisterna var beredda att se Wittgensteinbarna som icke-judar – men att en av döttrarna, Margarete, inte ville förneka sitt judiska ursprung, så genomsyrade ska Wittgensteinarna ha varit av ”judisk estetisk idealism”, vilket också ska förklara deras stora intresse för den samtida wienska konsten och musiken och deras stöd till de judar som utövade dessa konstarter.

Denna identifiering med något judiskt stämmer dock inte med vad vi idag vet. Tvärtom, använde barnen Wittgenstein en del av familjens förmögenhet för att förfalska en förfaders stamträd så att han förvandlades från en jude som övergått till kristendomen till ett oäkta barn till en kristen adelsman – vilket gjorde honom till icke-jude och hans barnbarn till Mischlinge enligt den nazistiska rasläran, det vill säga människor med blandad bakgrund, vilket skyddade dem ända till krigsslutet då de nu bara delvis sågs som judar.

Men så stark är bilden av det judiska Wien runt förra sekelskiftet som en gyllene epok inte bara i Österrikes utan även i Europas judiska historia, att fler än jag med glädje ser judar överallt, även där de inte finns.

Kenneth Hermele, ekonom och författare

Litteratur

Otto Bettauer (2016/1922): Die Stadt ohne Juden. Ein Roman von Übermorgen, Holzinger.

Margaret Greiner (2018): Margaret Stonborough-Wittgenstein. Grande Dame der Wiener Moderne, Kremayer & Scheriau.

Allan Janik och Stephen Toulmin: Wittgensteins Wien, översättning av Birger Hedén. Santérus, nyutgåva 2014.

Edmund de Waal: Haren med bärnstensögon. Översättare: Margareta Eklöf. Bonniers, 2012.