Själarnas frändskap: Klein, Söderblom, Martin och jag

I ljuset av berömda förfäder funderar Selma Yousif Mesbah över en nära vänskap och över driften att vilja göra allt till Du.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Är det gudomliga egentligen ett språk? Det är den palestinsk-amerikanske poeten Fady Joudahs ord som väcker frågan inom mig, när han under ett författarsamtal i Malmö beskriver Gud som en översättare, som försökt nå ut med sitt budskap till oss genom olika alfabet och olika religioner. Men vi har inte förstått, hur många yttringar vi än fått ta del av fortsätter vi begå samma brott mot varandra, oss själva och andra livsformer. Gud försöker trots det enträget att nå fram till oss med sitt kärleksbudskap i det som Joudah kallar utplåningens tid, bland annat genom poesin. Jag knuffar min vän Martin i sidan och höjer menande på ögonbrynen.

En skrivande person behöver ibland lämna den plats där livets distraktioner råder för att kunna skriva och tänka fritt. Det var så jag träffade Martin. En gemensam vän tipsade om att Martin hade ett litet hus på sin tomt, där jag nog kunde få skrivro. Jag fick något mer än så. Det framkom snart att vi var själsfränder. Vi sökte båda efter ett alternativt sätt att leva, i närhet till naturen och bort från samtidens förtärande konsumism. Våra intressen kretsade kring konst, litteratur och existensen väsentligheter. Samtalen blev långa och innerliga och under ett av dem, en eftermiddag i juni ett år in i vår vänskap, fick vår starka koppling en oväntad klangbotten.

Martin berättade om sin farmors farfar. Han hette Gottlieb Klein och var rabbi vid Judiska församlingen i Stockholm vid sekelskiftet. Han var en progressiv reformist och övertygad antisionist och forskade om urkristendomens förhållande till judendomen, vilket ledde honom till religionsöverskridande samarbeten En gång läxade han upp en förmäten Strindberg, när denne fått för sig att han kunde lära sig hebreiska på endast två veckor.

Min mormors morfar var också aktiv på den tiden, svarade jag. Det låter faktiskt lite likt. Nathan Söderblom hette han, ärkebiskopen som fick Nobelpris för sitt engagemang i fredsfrågor och den ekumeniska rörelsen.

Martin tog upp sin mobil, sökte och läste högt:

”Bland Kleins nära vänner fanns Nathan Söderblom. De såg dialogen mellan religionerna som verktyg för fred och försoning. Genom den etiska universalismen…lyfte de fram det som förenar människor snarare än det som skiljer.”

Vi såg på varandra och skrattade till, så det var så det låg till? Där satt vi som av en slump, och så var det ingen slump utan kanske ödet?

Våra förfäders vänskap hade varit lika stark, de talade om ”själarnas frändskap i fromhet, vetenskapssyn och i optimistisk framtidstro”. I ett brev till Gottlieb uttrycker Nathan sin uppskattning för deras ”uppbyggande och uppvärmande” samtal under en middag som innehade ”mer religion än i hela samvaron dagen förut med biskoparna”.

Gottlieb föddes i en liten by i nuvarande Slovakien, Nathan i en by i Hälsingland, de sammanstrålade i de fina rummen i Uppsala och Stockholm, där de strävade efter andlig och intellektuell upphöjelse. Jag och Martin har självmant flyttat till landsbygden, drivna av en slags känslomässig gravitation, som drar oss mot jorden i en motsatsrörelse från våra förfäders klättrande på civilisationens trappa, mot ett andligt upphöjt tillstånd. Men det har alltid funnits en motkraft, en dragkamp mellan det jordnära och det upphöjda som slitit i oss, som skapat en inre splittring och osäkerhet i hur vi ska finnas till i världen. Det är förfäderna, tänker jag nu, som lever vidare inom oss med sina transcendentala ambitioner, de som gör det svårt för oss att förlika oss med en jordbunden och alltför enkel tillvaro där vi odlar våra trädgårdar, utan att lägga oss i vad som sker i den stora världen därute.

Våra samtal går ofta från det omöjliga i att leva ett fragmentariskt liv där jaget får stå tillbaka för ett tillstånd av ständig produktion och konsumtion, till en längtan efter en kollektiv och självklar samhörighet där enhet och helhet får bejakas. Det har aldrig varit tal om Gud i en strikt religiös mening, mer en känsla av hemhörighet i alltet, en känsla vi enklast uppnår i naturen, kanske i mindre utsträckning bland människor. De kan ju vara så mycket svårare att relatera till än träd. Ändå har viljan och utmaningarna med att förenas alltid funnits där, ett sökande efter en gränslös och alltomfattande gemenskap. Ett språk, kanske, som alla kan förstå, bara genom att förnimma det.

Nathan Söderbloms syn på Gud och tro påminner om Joudahs gudomliga översättare. För min förfader handlade det om uppenbarelser; Gud måste upplevas. Men det är inte bara genom en kristen praktik man möter Gud, vem som helst kan få en uppenbarelse, var som helst. Personligen ansåg han att kristendomen kommit närmast den rena uppenbarelsen, men att alla sorters gudsyttringar var lika legitima, en tro på naturens andar såväl som på ett evigt liv i reinkarnation. Ingen religion är en kulturprodukt, utan all religion beror på en uppenbarelse, menade han. Och Gottlieb Klein instämde: Det var det universella i judendomen som var det väsentliga, inte en etnisk gemenskap utifrån idén om Guds utvalda folk.

Klein var en av judendomens största tänkare, det tyckte i alla fall den judiska filosofen Martin Buber, vars bok ”Jag och Du” jag hittar på bordet framför brasan i Martins vardagsrum en kväll. Redan vid titeln känner jag ett magiskt pirr av igenkänning genom kroppen, en känsla av att allt hänger ihop. Buber angriper Guds uppenbarelse direkt via språket, han skriver att människan förhåller sig till världen genom två grundordpar, Jag-Du och Jag-Det. Genom att säga Jag-Du ingår man i en relation med ett subjekt, det kan vara en människa såväl som ett träd, men att säga Jag-Det är att erfara ett objekt utan att en relation uppstår. Anden, alltså Gud, visar sig när ordparet Jag-Du yttras, och det görs med hela väsendet. Det är i förhållande till Du, som Jag blir till.

Buber skriver om en drivkraft efter en all-relation som vi bär med oss in i livet, men som glöms vid födseln, en drift att göra allt till Du. Träden, människorna omkring oss, även de vi knappt vågar se i ögonen på grund av meningsskiljaktigheter. Det är den drift både jag och Martin känt, den vi alltid når fram till i våra samtal, i vilken ände de än börjar. Det finns alltså ett språk, precis som Joudah beskrev, som kan överskrida kategorier och nå fram till oss, bara vi lyssnar. Herrarna i denna essä kallar det språket för Gud, men understryker att det finns andra sätt att förmedla den alltomfattande kärlek som Gud ger uttryck för, genom poesi, filosofi eller bara ett samtal med ett Du.

Att reducera en människa till ett Det utesluter möjligheterna till en relation, det går inte att älska ett ting. Det går däremot att förinta utan att känna att man förintar sig själv. En villfarelse vi alltför sent känner igen som sådan, när skadan redan är skedd. I utplåningens tid.

Selma Yousif Mesbah
skrivpedagog och skribent

Litteratur

Martin Buber: Jag och Du. ÖVersättare: Andreas Ekvall. Polaris, 2024.

Jonas Jonson: Jag är bara Nathan Söderblom, satt i tjänst. Verbum, 2014.