Om avsnittet
”Om jag fortsätter att knarka och leva som jag har levt så kommer jag att dö” Vi träffar Peter Roth som är nykter alkoholist och narkoman sedan drygt 15 år. Peter är HIV-positiv och homosexuell och jobbar idag som bland annat alkohol- och drogterapeut. Vi pratar om att bada i 12-gradigt vatten, om njurstensanfall på babysim, om att växa upp med en alkoholiserad pappa, om att göra inbrott i källarförråd och stjäla hembränt vin, om att komma ut som homosexuell under AIDS-hysterin på 80-talet, om att bara testa droger en gång till och göra det jättemånga gånger, om att livet till slut började krascha, om att bli sprutnarkoman och få hjälp att sätta sprutan de första gångerna, om att få reda på att man är HIV-positiv efter att ha klarat hela 80- och 90-talet, om rädslan för hur andra ska bemöta ens homosexualitet, om det plågsamma sista året fyllt av misslyckanden och förtvivlan, om att befinna sig i ett korthus och någon rycker undan ett kort och allt faller ihop, om att bli hemlös och gå på sitt första möte, om att det inte finns några behandlingshem som tar emot hundar, om att hamna på ett arbetskooperativ och må fruktansvärt dåligt, om att gå den långa vägen tillbaka via stödboende, träningslägenhet och försökslägenhet, om att hitta hopp hos andra människor i gemenskapen, om att slutföra något för första gången i sitt vuxna liv, om att inte känna skuld och skam över att ha knarkat bort en lägenhet, om att berätta allt för sin sponsor i femte steget, om hemligheter som ligger och gror och blir gyttja, om att utbilda sig till alkohol- och drogterapeut, om dagliga rutiner, meditation och mindfulness, om att förändra livet på 30 dagar, om miraklet att inte behöva dricka längre, om boken Livet, Hivet, Döden som tar avstamp i när Peters dotter föddes och om kärleken till ett barn som får en att fortsätta kämpa. Vi avrundar samtalet med att konstatera att det aldrig är för sent och att det aldrig är hopplöst och att det bästa vi kan göra för oss själva är att slutföra det vi har påbörjat.