Kulturarvets digitalisering

Varför lyckas Spotify tillgängliggöra miljontals låtar och musikalbum i ett användbart format på internet - samtidigt som vi inom arkiv, bibliotek och museer inte är i närheten av samma digitala tillgänglighet - trots att vi årligen satsat hundratals miljoner?

Min bild är att vi sitter fast i en gammal struktur, som inte fungerar i ett digitalt samhälle. Om vi inom kulturarvssektorn inte är tillräckligt attraktiva i användarnas ögon kommer vår verksamhet på sikt att ersättas av andra aktörer, som Google, Amazon eller Wikipedia. Kulturarvet skulle förlora fotfästet i de användargrupper där det är som viktigast, hos de unga som är först ut att använda de nya digitala verktygen.

Nu när samhället har blivit digitalt måste dessa frågor därför få högsta prioritet inom kulturarvssektorn. Men så ser inte situationen ut idag, snarare är digitaliseringsfrågorna fortfarande en sidofråga som betraktas som komplement till den traditionella verksamheten. Hur har det blivit så och varför går det så trögt att transformera kulturarvssektorn? Stora resurser satsas visserligen på att göra analoga objekt digitala, men de är svåra att hitta, svåra att förvalta, och svåra att använda.

20 år av stillastående inom digitaliseringen av kulturarvet har därför fått mig att istället se om lösningen på problemet finns utanför de nuvarande institutionerna. I den här boken beskriver jag hur man med den i sammanhanget väldigt ringa summan om 10–20 miljoner om året skulle kunna revolutionera användbarheten för det digitaliserade kulturarvet. Men det kräver nya uppdrag, nya organisationsformer och en annan syn på vad det digitala i grunden är, och hur det förändrar samhället.