Två revben i nacken

... och 22 skruvar, två metallstag, benmassa och en massa ståltråd. Allt detta ryms i min nacke. Jag har så mycket metall i min nacke att jag fick en lista av neurokirurgen där allt står uppskrivet. Precis som en plocklista på Byggmax. Ifall det skulle pipa om mig i säkerhetskontrollen på flygplatser någon gång.

Det första jag frågade neurokirurgen i Barcelona innan operationen var om jag skulle kunna paddla kajak igen. Jag är nämligen en väldigt aktiv tjej som har idrottat i hela mitt liv, som gillar att röra på mig och testa nya saker. Varför just jag? Varför kan ingen som gillar att ligga i soffan och äta praliner drabbas istället?

Jag fick säga upp mig från mitt drömjobb. Jag gick från att vara en av de starkaste tjejerna i gymmet till att sen bli en av de svagaste. Det tog hela 44 år tills jag fick min rätta diagnos, trots att det är en sjukdom som faktiskt är medfödd. Kampen och vägen dit blev väldigt lång. Så onödigt lång. Jag har fått förklara mig och försvara mig oändligt mycket. Jag såg ju för fräsch, pigg och vältränad ut för att ha problem och smärta. 

Men det hela slutade med en väldigt lång, riskfylld och avancerad steloperation i utlandet. Från min skallbas, genom hela nacken och ända ner i bröstryggen. Från Kiruna ner till Haparanda som en av mina favoritfysioterapeuter brukar kalla den. Jag gick från att ha ett huvud som satt löst, till ett huvud som resten av livet skulle vara 100% orörligt åt alla håll. En vårdflykting blev till en Krigarprinsessa. Och ja talesättet "man måste vara frisk för att orka vara sjuk" stämmer tyvärr väldigt bra.