Fickparkering: Hur kan bilen inte få plats när hela världen är full av asfalt?

Varför fungerar det inte? Jan Henrik Swahn reflekterar över parkeringarnas expansion och över den enda gång han lyckades fickparkera.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Redan för tio år sedan satte min långe och kutryggige granne ord på problemet. Efter fem decennier och lika många restauranger hade han övertalats av sin fru att flytta hem till Samos igen med henne. På ön såg han till att trädgården cementerades och att en grind i gjutjärn monterades. Vi förstod ingenting. Gatan utanför huset var smal och brant. Hur skulle han ens kunna drömma om att köra in en bil där. Till slut måste polletten ha trillat ner för plötsligt utbrast han: ”Vad tusan ska man med ett hus till om man inte kan parkera sin bil utanför?”

Jag hade god lust att svara honom: ”Vad ska man med en bil till om man inte kan parkera?” Bara en enda gång i livet, under min första uppkörning, har jag lyckats med det, i en isig och brant uppförsbacke där min bilskollärare upptäckt en ledig parkeringsficka. Att jag lyckades få in bilen där gjorde mig så omskakad att jag körde över på fel sida av vägen, varvid dödstystnad rådde under återstoden av uppkörningen.

Händelsen har följt mig genom åren. En gång fick jag i uppdrag att köra hem en jättelik Citroën, en så kallad padda. Uppdraget skulle utmynna i en fickparkering, om jag inte hunnit krocka innan dess vill säga. Så skedde inte. Det hade annars räddat mig från fickparkeringen. Nu saktade jag ner vid den enda lediga rutan i hela den delen av stan och en snabb bedömning sade mig att det skulle gå men knappast på första försöket. Efter fyra misslyckade ansatser hade det bildats folksamling på båda trottoarerna.

Det här var före mobiltelefonernas tid, annars är jag övertygad om att samtliga församlade kring paddan skulle filma mig med sina små löjliga smarttelefoner och göra mig viral på sociala medier.

På något sätt måste jag ha tagit mig levande ur situationen men jag minns inte längre hur. Bara den krypande paniken i början. Var det den som folk luktade sig till eller var det storleken på rutan? När min fru letar parkering i Aten och hittar en ledig ruta är det alltid någon bilist som stannar precis bakom henne i hopp om att sno åt sig platsen om hon skulle misslyckas och åka därifrån. Vad det kan göra med en människa är lätt att förstå.

Men varför ska det behöva vara så? Varför kan man inte bara göra parkeringsrutorna större? Lite asfalt mer eller mindre spelar väl ingen roll.

För min granne på Samos fick bristen på yta stora konsekvenser. Som den amerikan han var blev han deprimerad och har sedan dess inte satt sin fot på ön. Han flyttade tillbaka till New York, satte på teven och parkerade sig själv i soffan. Därmed hade parkeringslobbyn på Manhattan förlorat en av sina varmaste förespråkare. Den är visserligen inte lika högröstad som på annat håll, närmast beskedlig jämfört med städer som Chicago eller Boston där filosofin varit att det måste finnas lika många parkeringsplatser som det finns människor. Enligt denna kan det finnas väldigt många människor på vissa platser vid vissa tidpunkter och då måste det finnas många parkeringsplatser tillgängliga, på en väldigt liten yta. Smärtgränsen för hur långt amerikaner kan tänkas stå ut med att promenera lär ha bestämts till tvåhundra meter. Det kan ha lett till att väldigt många hus som inte ansetts absolut nödvändiga har rivits här för att ge plats att bygga bilgarage på höjden.

Den svenska plan- och bygglagen rymmer ett antal förordningar gällande antalet parkeringsplatser som måste till för att ett bygglov ska beviljas. De verkar förnuftigt formulerade, ingenting att gå i taket över. Samtidigt har jag svårt att hitta uppgifter om vilka konsekvenserna skulle bli om man struntade i dem. Så jag prövar att jämföra lite med USA i stället.

I Henry Grabars bok ”Paved Paradise”, (”Det stensatta paradiset”) drivs tesen att det är filosofin om fri parkering åt alla som har kört landet i botten. Lagarna för nybyggnation är i USA precis som i Sverige skrivna så att för varje kvadratmeter boyta krävs en viss parkeringsyta. Vill man då bygga på en tomt som förefaller rimligt stor för ett trevåningshus måste man se till att huset förses med ett visst antal parkeringsplatser på själva tomten för att inte öka risken för att folk parkerar på gatan. Antalet parkeringsplatser riskerar bli så pass stort att byggkostnaderna framstår som orimligt höga och kräver arkitektoniska lösningar helt och hållet anpassade efter antalet inhysta bilar. En entreprenör som vill bygga lägenheter för lågavlönade kan inte kringgå villkoren för bygglov utan måste skapa lika mycket parkeringsyta som för all annan nybyggnation. Parkeringsplatser i två källarplan skulle motsvara kraven men då höjs priserna för bygget så mycket att de tilltänkta familjerna inte längre har råd att flytta in. Ingen av dem har för övrigt någon bil. Minimikraven på parkeringsutrymmen har av amerikanska kommuner helt frankt använts i rasdiskriminerande syfte. Genom att slaviskt följa förordningar som tillkommit för att skapa frihet åt alla amerikanska bilister har man kunnat säkerställa att inga billiga bostäder byggs någonstans i samhället. Med matematisk exakthet krävs en inomhusparkering för varje anställd, en för varje utsatt bord i en simhall, en för var fjärde sittplats i en teater, en för var sjätte sittplats i en religiös byggnad, tre parkeringsplatser för en bokhandel, två parkeringsplatser för tre anställda i en fabrik och så vidare. Är företagen tillräckligt stora blir det stipulerade antalet parkeringsplatser så pass högt att många kommer att ligga mer än de tidigare nämnda tvåhundra metrarna från huvudingången. En anställds befordringsgång kan då enkelt avläsas i avancemanget på parkeringsplatsen.

Den som funderar på att bosätta sig i en amerikansk förort bör känna till att garage ingår och har man garage bör man rimligtvis ställa en bil i det. Men att alla amerikaner har bil gäller inte längre. Enligt Grabar har tiotusentals garage illegalt gjorts om till bostäder i USA. Överkomliga hyror överväger behovet av plats för bilar man inte har råd med. Även i Sverige finns förstås problem med höga hyror och även här ser vi en mängd rättsfall rörande folk som utan lov gjort om sina garage till sovrum eller bostäder för uthyrning.

Att informera sig om denna värld av expanderande asfalt kan nog försätta läsaren i en lätt dystopisk stämning, men för den panikslagne fickparkeraren i mig väcks ett visst hopp. Grabar spår att självkörande elbilar snart kommer att släppa av oss utanför kontoret eller mataffären varefter de själva letar upp en parkeringsplats, tills det är dags att köra oss tillbaka hem. Det är nästan så att jag ser fram emot att sätta mig bakom ratten igen. En ledig ruta uppenbarar sig, min bil passerar just lagom långt, lägger i backen och sätter på blinkern. Med roat lugn tittar jag snett bakåt – och låter mig fickparkeras.

Jan Henrik Swahn
översättare och författare

Litteratur

Henry Grabar: Paved Paradise – How Parking Explains the World. Penguin books, 2024.