Nakba #47 - Claudette Habesh

1948 ”Vi hade ett mycket bra liv i Talbiya, i al-Quds. Min far var affärsman i tryckeribranschen. Familjens verksamhet gick tillbaka till 1920-talet. Vi hade ett vackert hus och en vacker trädgård med dahlior som växte högre än jag. I trädgården fanns det en damm med guldfiskar. Vi hade fester i trädgården, med en massa maträtter. Det var ett bra liv. Mina föräldrar och bröder hade åkt till Yafa på en kusins bröllop. Men eftersom jag hade mässlingen fick jag stanna hemma med mina morföräldrar. Jag var ensam och rädd och gick och la mig i mina för- äldrars säng. Då exploderade en bomb, rummets fönster krossades av tryckvågen och jag fick glassplittret över mig. Jag hamnade i chock. Som tur var kom min farbror, som bodde i närheten i Katamon, och tog hand om mig. Vi hade en judisk student som hyresgäst och Haganah hade snappat upp att han jobbade för deras konkurrent Irgun. Vårt hem låg nära den brittiska arméns högkvarter och för att väcka deras intresse hade Haganah sprängt en bomb i vår trädgård. När britterna kom upptäckte de att studenten hade sprängmedel under sin säng. Mina föräldrar återvände hem med en gång och de bestämde att vi skulle lämna al-Quds. Jag hade börjat skolan ett år tidigare. Vi åkte till vårt vinterhus i Ariha. Jag kommer inte ihåg om vi åkte bil eller buss. Vi skulle bara stanna ett par veckor. Lola, min älsklingsdocka i porslin som min far köpt i London, blev kvar hemma. Jag kunde inte förstå att han, familjens överhuvud, inte kunde åka tillbaka och hämta dockan till mig, trots att jag grät. Jag började i en ny skola i Ariha, som en kvinna hade öppnat i sitt hem. Där lärde jag mig läsa. Jag ville åka tillbaka till mitt hem, till min säng, till mina kläder, till mina leksaker. Jag saknade min kompis Ruti. Hennes föräldrar hyrde ett litet hus i hörnet av vår trädgård. De var palestinska judar och vi växte upp tillsammans, lekte tillsammans och åt tillsammans. Efter ett par månader återvände vi till al-Quds, min far åkte till ‘Amman för att söka jobb. Vi hyrde två rum av franciskanermunkarna på Casanova. Vi väntade och hoppades på att få återvända till vårt hus. Ingen trodde att det skulle bli på det här sättet. Till slut flyttade vi efter min far till ‘Amman, där han fått jobb. Jag och mina syskon började på en internatskola i al-Quds, eftersom skolorna i al-Urdunn var eftersatta, så att säga. På internatskolan var lärarna mycket stränga, de övervakade hur vi gick, hur vi hälsade, hur vi åt. Vi fick inte sitta med armbågarna på matbordet. Det var inte lätt, men mina studier gick bra. När jag var 16 började jag på college i Bayrut. Jag var den yngsta eleven och alla kallade mig för »bebin«. Men jag trivdes mycket bra, jag kände mig nästan vuxen. Efter examen återvände jag till ‘Amman. Jag fick ett stipendium för att åka och studera på ett universitet i USA. Men min mor tillät inte att jag åkte. 2022 ”Min barndomskompis Ruti bor fortfarande kvar i stugan, i hörnet av vår trädgård, som de hyrde av mina föräldrar. Hon har renoverat stället och byggt på en våning.” - Har ni fortfarande kontakt? ”(Suckar). Inte egentligen. Det här är mycket smärtsamt. Hon är i mitt hus, på min egendom. Och jag är på gatan. Varför? Jag skulle vilja veta varför. Vad har jag gjort? Ruti blev professor i antropologi och jobbade på Hebreiska universitet. En gång blev jag intervjuad av en journalist utanför vårt tidigare hem. Och hon kom ut och sa: »Å, det är den där Claudette igen.« Jag svarade henne: »Så länge jag inte fått tillbaka mina rättigheter kommer du att få se mig. Ruti, du och jag vet att stugan som du bor i tillhör min fars egendom.«