Kistamannen - rättegångarna som ställdes in

I snart ett års tid har EU-migranter i Stockholm varit rädda för den så kallade Kistamannen. Några har vågat polisanmäla misshandel och hot, men han är fortfarande på fri fot.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Geta Iorgu från Rumänien som hotats av den i medier så kallade Kistamannen säger att hon är jätterädd när hon är ensam. Hon är rädd för att bli misshandlad, han kan göra vad som helst, säger hon.

Vi är på Stockholm central en grå februaridag. I tunnelbanenedgången från Plattan rör det sig som vanligt mycket folk. Många av de EU-migranter som jag möter här i dag tillsammans med en tolk, pratar om just rädslan för den här mannen som vi i reportaget kallar för Kistamannen.

Vi har många gånger hört om våld mot personer som tigger - och att få av dem anmäler brott till polisen. Men i Kaliber i dag ska vi berätta om en polisutredning där flera EU-migranter i Kista faktiskt HAR anmält brott OCH låtit sig förhöras av polisen.

Men rättegångarna har ställts in. Varför har EU-migranterna inte fått sin sak prövad?

Ur Ekot

"En man i 25-års åldern döms till skyddstillsyn för att ha dödshotat en grupp romer i Kista, rapporterar P4 Stockholm. Mannen hällde brännbar vätska på gruppens tillhörigheter och återvände senare och skrek att han skulle döda dem och gjorde gester som om han höll ett skjutvapen. Mannen döms för olaga hot och egenmäktigt förfarande."

Det här var i maj förra året. Men skyddstillsynen innebar att mannen var på fri fot och det dröjde inte länge innan nya polisanmälningar mot honom kom igen.

Ur Stocksholmsnytt:

"En man i 25-års åldern som för bara några veckor sedan dömdes till skyddstillsyn efter att ha hällt tändvätska på och hotat EU-migranter har nu anhållits igen, misstänkt för nya överfall på EU-migranter i Kista..."

En av de närpoliser som var med och grep Kistamannen vid flera tillfällen och såg hur oron spred sig bland EU-migranter i Kista var Martin Marmgren:

–Han var ju tydlig i sin avsikt att driva bort dem ifrån Kista.

Men trots flera polisanmälningar och kortare tider in och ut ur häkte under sommaren och hösten så har flera fall av misshandel och hot ännu inte tagits upp i en rättegång. Gång på gång har förhandlingar ställts in.

Polis och tingsrätt säger att de drabbade varit svåra att få tag i. Men är de så svåra att hitta? Det ska vi ta reda på.

Från tunnelbanan i Kista kommer man direkt in i den stora Gallerian. Utanför en av ingångarna breder ett torg ut sig.Trots att det bara är några minusgrader sprider sig en råkyla snart genom skosulorna upp i kroppen från asfalten. Det var här i april förra året som Kistamannen hällde tändvätska på tillhörigheter och med hot jagade bort en stor grupp romer sent på kvällen.

Var hände det här, på torget?

–Ja, där borta

En av dem som var där är Geta Iorgu. Hon berättar att Kistamannen redan den eftermiddagen hade kommit fram till henne och hennes bror i Kista. Hon säger att Kistamannen sa att han inte kan tåla zigenare här och att om de inte stack härifrån så skulle han döda dem.

Och på kvällen kom han tillbaka och hällde bensin på deras tillhörigheter, säger hon.

Geta Iorgu och flera andra har berättat att han jagade dem med en pistol i handen. Men om det verkligen var en pistol är oklart i domen, men de upplevde det hur som helst så, blev livrädda och sprang därifrån.

De flydde till en närbelägen bensinstation. Gamla kvinnor 60 till 80 år sprang barfota. Och Kistamannen jagade dem, berättar hon. Men boende i området som såg vad som hände ringde polisen.

Efter rättegång dömdes Kistamannen den 4 maj förra året till skyddstillsyn. Det innebar att han skulle ha möten med en kontaktperson men i övrigt släpptes han ut på fri fot.

Och bara några veckor senare så anmäldes han alltså på nytt för att ha hotat och misshandlat EU-migranter och för hot mot en polis. Och den följande månaden kom flera nya anmälningar mot honom. Varje gång satt han några dagar i häkte, men släpptes alltid ut igen. Vid ett tillfälle kom nya anmälningar om hot och misshandel bara en dag efter att han kommit ut från häktet.

Och så här fortsatte det under den tidiga hösten. Kistamannen misstänktes också för andra brott, såsom narkotikabrott, och dömdes under hösten och vintern för några av brotten till dagsböter och fortsatt förlängd skyddstillsyn.

Men hoten och misshandel av just EU-migranterna behandlades aldrig i tingsrätten. Vi ska återkomma till det. Men först ska vi tillbaka till Martin Marmgren som vid den här tiden var närpolis i Kista. Han berättar att han och hans kollegor upplevde den här tiden som väldigt frustrerande.

–Vi försökte agera, ändå lyckades inte vi få stopp på det utan det som i slutändan gjorde att brotten upphörde var ju att de här människorna inte vågade vara kvar. Så det klart att det är en stor frustration. Det går ju inte att se på ett annat sätt än ett misslyckande för hela rättssamhället att en person med hot och våld kan driva bort en grupp människor som har samma rätt att befinna sig på den platsen som alla andra.

Resultatet blev alltså att de drabbade i flera fall lämnade Sverige.

I oktober skulle fallen där EU-migranter anmält hot och misshandel upp i Stockholms tingsrätt. Men det blev inställt. De drabbade var inte på plats. De blev aldrig kallade.

Jag söker upp Marianne Merdal som är domstolshandläggare på tingsrätten. Det var hon som hade i uppgift att skicka kallelse till de målsägande, alltså EU-migranterna.

En kallelse skickas normalt med post och när den som kallas svarar så är personen delgiven. Men delgivningen kan också ske per mail, telefon eller via direkt kontakt.

–När vi fick åtalet av åklagaren så fick vi ju bara namnen på målsäganden, inga adresser eller något. Så vi hade inga möjligheter att kalla dem, i vart fall inte på någon adress.

Tingsrätten ringde då till Socialen för att se om de kunde hjälpa till, och fick kontakt med en man som kände en släkting till några av de målsägande. På så sätt fick de uppgift om att i alla fall en av de drabbade var på en begravning i Rumänien och inte kunde vara i Sverige när rättegången skulle hållas. De hade också kontakt med målsägandebiträdet, säger hon. Men det var bråttom, Kistamannen satt häktad så de hade bara två veckor på sig till rättegång, säger Marianne Merdal.

Kanske har tingsrätten verkligen gjort det som kan förväntas av dem. Men hade det inte gått att åtminstone hitta någon adress att skicka kallelse till?

Hos Skatteverket får Kaliber genom bara namnuppgift på personerna så kallade samordningsnummer till flera av dem. Det är ett nummer för skatteregistrering som den som bor utomlands och är i Sverige mindre än ett år kan ha istället för personnummer.

Hos Skatteverket finns inga adresser registrerade. Men eftersom vi vet att en del EU-migranter har bilar, så provar vi att ringa till Fordonsregistret. Med hjälp av samordningsnumren som vi fick från Skatteverket frågar vi om det där kan finnas någon adress registrerad.

"Välkommen till Transportstyrelsens kundtjänst för fordonsfrågor..."

Och här visar det sig att TVÅ av de personer som skulle blivit kallade till rättegång finns med i Fordonsregistret. Och båda har kontaktuppgifter till varsin svensk adress

Vi tar oss till en av de adresserna. En lägenhet i ett gårdshus i Vasastaden i centrala Stockholm. Här bor Bienvenido Flores, en man som på volontärbasis har kontakt med många EU-migranter och hjälper dem med olika saker såsom kontakt med myndigheter till exempel. På hans adress är flera EU-migranter skrivna för att kunna ha kontakt med till exempel Arbetsförmedlingen. Han visar upp kuvert från Kronofogden och från ett försäkringsbolag som kommit till hans adress i en av de målsägandes namn. Men någon kallelse till rättegång har inte kommit.

–Att myndigheterna inte underrättar skriftligt det är dåligt tycker jag.

Om det hade kommit ett brev hit med en kallelse till tingsrätten till den här mannen, vad hade du gjort då?

–Precis som jag gör, olika information muntlig eller skriftlig som kommer, informerar jag dem om. Om jag inte hittar dem så förmedlar jag informationen till andra i gruppen som vet var de befinner sig. Så det blir en flitig kommunikation tills det når dem fort, väldigt fort.

Och den här mannen, hade han fått informationen om du hade fått ett brev hit?

–Självklart, det skulle han ha fått.

Tillbaka till Stockholms tingsrätt och Marianne Merdal som hade i uppgift att kalla de målsägande till förhandling.

Två av de fyra målsägande har ju svenska adresser, varför skickades ingen kallelse dit?

–De uppgifterna har vi aldrig fått, att det fanns svensk adress.

Men har ni eftersökt dem?

– Ja vi har ju försökt genom socialen och så se om de har någon kontakt med dem. Får inte vi personnummer så att vi kan söka på dem så kommer vi inte så mycket längre.

Men, bara så jag förstår, vem är det som har huvudansvaret för att de ska bli delgivna? Är det ni, åklagaren eller polisen?

– Nej det är vi som är ansvariga. Tingsrätten är ansvarig för delgivning och ser till att målet blir av.

Men här blev det alltså inte av. I protokollet från rättegången i Stockholms tingsrätt den sjätte och åttonde oktober kan man läsa att målsägandenas frånvaro utgör hinder för att pröva den delen av målet. "Dagens huvudförhandling ställs därför in. Tingsrätten sätter, efter samråd med parterna, ut målet till fortsatt huvudförhandling den 16 oktober..."

De här svenska adresserna finns ju till exempel i Fordonsregistret. Varför kunde inte ni få tag i dem?

– Den möjligheten hade inte vi att hinna kolla.

Men den vanliga gången är väl att man skickar en delgivning om det finns en adress?

–Ja absolut, det gör vi. Men som jag sa, eftersom han var frihetsberövad så hade vi frist så att det var bråttom att jaga.

Målet sköts upp till den 16de oktober, drygt en vecka, men inte heller till dess hann tingsrätten höra av sig till de målsägande.

– Men det var för kort tid för att vi skulle hinna. Vi lyckades inte helt enkelt, vi försökte med allt, men ja, tyvärr…

Vad gjorde ni för ansträngningar sedan då för att få tag i de här personerna så att en rättegång kunde bli av?

– Sedan var det så att åklagaren begärde att målet skulle flyttas över till Solna tingsrätt, så vi hade ju inte målet kvar så vi behövde inte göra några mer ansträngningar.

Kaliber undersöker också andra möjligheter att kontakta de drabbade.

Geta Iorgu, som vi hörde i början av reportaget, säger att hon har gett nummer till två av målsäganden som åkt tillbaka till Rumänien till tingsrätten.

Vi provar att ringa en av männen.

– Hallå! hörs i luren.

Tillsammans med en tolk får jag direkt kontakt med honom. Eftersom han är rädd har vi bytt ut hans namn. Vi kallar honom för Marcel. Han säger att han inte fått veta när rättegången skulle vara. Men han hade velat vara med.

– De har inte tagit kontakt med mig, säger han.

Tolken berättar:

– Om han hade blivit kallad till dessa rättegångar i oktober och december då skulle han ha lånat pengar bara för att kunna komma hit och vara med på rättegången. Och när som helst är han villig att vara med på rättegången därför att han litar på Svenska staten att få stöd och beskydd.

Tillbaka till Stockholms tingsrätt och Marianne Merdal:

Tycker du att de här målsägandena har behandlats rättvist och så som en svensk skulle ha behandlats i rättssystemet?

– Oj, det är väl lite svårt att svara på kanske. Men ja, jag tycker att det är jätte tråkigt att vi inte fick tag i dem, eller att de själva inte ville ställa upp som målsäganden för det är ju viktigt att en rättegång kommer till stånd.

Jag berättar att vi pratat med en målsägande som ville vara med men som inte visste när rättegången var.

– Nähä, ja det vet jag ju ingenting om förstås. Men vi har gjort allt vad vi kunde i alla fall för att få tag i dem. Som sagt var, hade han inte suttit frihetsberövad så hade vi nog fått tag i dem, men tiden gick ut. Och sedan överflyttades målet till Solna tingsrätt så då har vi lämnat ifrån oss det.

Ja eftersom den misstänkte mannen satt häktad i ett nytt ärende i Solna vid den här tiden, så flyttades hela målet till Solna tingsrätt.

Rättegång där hölls i november och december. Men inte heller till dessa förhandlingar kallades EU-migranterna. Istället avhandlades andra brott som Kistamannen var misstänkt för. Han dömdes till fortsatt skyddstillsyn, alltså en förlängning på det straff han fått tidigare, vilket innebar att han var ute på gatan igen.

På Solna tingsrätt, innanför säkerhetskontrollen, möter jag Sofia Jungstedt.

– Jag heter Sofia Jungstedt. Jag är rådman vid Solna tingsrätt.

Jag är nyfiken på de här personerna som har utsatts för hot och misshandel som är EU-migranter. Först låg målet hos Stockholms tingsrätt och de lyckades inte kalla de här personerna till huvudförhandling. Och sedan flyttades målet över hit till Solna tingsrätt och ni har hållit huvudförhandling i november och december. Vad jag förstår kallades de här personerna inte då heller, varför inte?

– Det som hände när Stockholms tingsrätt överlämnade en del av sitt mål till oss det var att den här personen som var tilltalad i Stockholms tingsrätt mål han häktades för andra misstankar här i Solna. Och det som hände då var att det kom in ett åtal och då gäller vissa tidsfrister och att huvudförhandling ska hållas inom en ganska snar tid. Och utifrån den information vi fick var det inte möjligt att få tag på de här målsägande med så kort varsel så att vi skulle kunna hålla huvudförhandling i den delen. Och det var lite samma situation som sedan inträffade i december.

Tingsrättens förklaring är alltså att det återigen blev kort om tid. Men flera av de inblandade EU-migranterna upplever att ingen gör något för att de ska kunna vara var de vill i stan i lugn och ro.

Nu är det snart mars och de här brotten inträffade förra sommaren och tidig höst, vad tänker du om att det har tagit så lång tid?

– Det är alltid olyckligt när mål drar ut på tiden. Och det är inte helt ovanligt tyvärr att det går en tid från det att ett brott begås till dess att det åtalas och vi kan hålla huvudförhandling och sedan döma i målet. Och det är alltid tråkigt för alla inblandade att det blir på det sättet.

Advokat Denise Lagercrantz tar emot på sitt kontor på Södermalm i Stockholm. Hon är målsägandebiträde åt flera av de drabbade. Att det var ont om tid håller hon med om. Men hon tycker att tingsrätten kunde ha gjort mer, som att till exempel skicka kallelser till de svenska adresser som trots allt finns:

– Ja det borde de ju ha gjort, det borde de ju absolut ha gjort.

Är det din uppfattning att det går att få tag i de här personerna?

– Ja det är min uppfattning. Det krävs lite arbete, men det går absolut.

Förutom att post till de målsägande i det här fallet hade kunnat skickas till de svenska adresser som vi får fram genom upplysningar från Skatteverket och Fordonsregistret så finns det också adresser i Rumänien dit post kan skickas.

I en av de målsägandes brevlåda i Rumänien dimper det också ned ett brev från Sverige, daterat den 29 oktober förra året. Men det är ingen kallelse till tingsrätten. Eftersom brevet var på svenska fick volontären Bienvenido Flores förklara innehållet.

– När han kom hit och visade oss det här så var det sjukhusräkning, så han blev ledsen.

I kuvertet ligger istället räkningen från det sjukhusbesök som målsägande fick göra efter misshandeln i Sverige. Drygt 3 900 kronor blev notan på.

– Sorgligt, han trodde att det var tingsrätten som hade skickat det och kanske det var att han skulle få ersättning för de här skadorna.

Sjukhuset lyckades alltså nå mannen med post till Rumänien. Men tingsrätten har inte hört av sig dit. En förklaring var ju enligt Marianne Merdal vid Stockholms tingsrätt att tingsrätten inte fick adresserna från polisen.

Men fanns uppgifterna hos polisen?

Jag besöker gruppchefen för en avdelning hos polisen i Solna som jobbade med förundersökningen.

– Lars Isaksson heter jag och är tillförordnad gruppchef på sektionen för grova brott.

På rumänska id-kort står hemadressen till personen. Jag har läst i förundersökningen att det i flera fall står att den målsägandes identitet är styrkt med just id-kort och jag är nyfiken på vilka kontaktuppgifter polisen tog till de här personerna. Noterade de hemadressen till exempel?

– Ja alltså, det här är ju svårarbetade ärenden i och med att det är personer som inte har någon fast bostad. De har inga fasta adresser, vi har inte fått några adresser av dem heller. Utan det vi har fått är deras mobilnummer som vi har kunnat ha kontakt med och att vi har vetat vilka områden de har befunnit sig på. Men sedan har det ju hänt att vi har åkt dit ut och då har de inte varit där. Men problemet är ju att de inte har några fasta adresser. Så tingsrätten har ju fått de uppgifter som vi har fått och det är ju deras mobilnummer helt enkelt.

Vad tycker du att ni hade för uppgift att samla in rumänska adresser till exempel med deras id-kort?

– Nä jag tycker inte att vi har mer uppgifter. Vi ställer de frågorna som jag tycker att vi förväntas få svar på. Vad de har för adresser i Sverige och i Rumänien, vad de har för mobilnummer och var man kan få tag på dem. Och det klart att, vi representerar ju ändå ett rättssystem och det kanske inte är fullt så bekvämt för alla att jobba med den kontakten som vi representerar. Så man har inte uppgett mer än mobilnummer, det är det vi har fått.

Ni har inte uppgift att själva kontrollera om det finns samordningsnummer och om det finns svenska adresser eller rumänska adresser?

– Nä det har vi inte. Vi pratar om målsäganden och vi kan inte vidta tvångsmedel eller så. Vårt intresse är ju att givetvis att kunna genomföra en förundersökning och få fram så mycket bevisning att det kan leda till åtal och till en fällande dom. Och i det här fallet vore vi om några tacksamma om den här blev ordentligt lagförd.

Borde det då inte legat i ert intresse att ta in mer uppgifter?

– Jo, vi frågar ju efter det vi vill ha. Och det vi får är ett mobilnummer.

Kan ni inte göra egna sökningar i register?

– Inte i våra register, de finns ju inte där.

Vi har ju hittat i alla fall två svenska adresser där de står som inneboende dit de hade kunnat få post.

– Jamen bra, då har du lyckats bättre än vad vi har gjort. Det beror ju på hur ni har hittat dem, om ni har fått dem genom dem själva eller så...

Nej det har vi inte, vi har sökt efter dem genom Skatteverket och Fordonsregistret.

– Okej, ja jag tar tacksamt emot de adresserna om det fortfarande är aktuellt. Eller tingsrätten om det ska bli en huvudförhandling längre fram, de kanske är tacksamma om de får de adresserna i så fall.

Men när ni inte har tagit fram de adresserna tycker du då att ni har gjort allt som står i er makt?

– Vi har ju ställt de frågorna som man alltid gör när man träffar målsäganden och vi har fått de svaren som har varit väldigt begränsade. Och vi kan inte tvinga målsägande att lämna uppgifter och hur långt vi ska sträcka för att hålla på och slå och söka och forska i register för att få tag på uppgifter om målsägande, det känns väldigt konstigt tycker jag.

Det känns konstigt att leta efter dem på det sättet?

– Ja på det viset tycker jag. För det är inte misstänkta personer vi pratar om. Vi pratar om personer som har blivit utsatta för brott och då är det ju rätt viktigt att de också vill medverka i den utredning som följer.

Men har du anledning att tro att de inte vill det när de ändå har anmält det till er?

– Ja, i vissa fall kan jag tänka mig att de inte vill medverka.

Vi är tillbaka i kylan på torget i Kista.

En kvinna sitter på en ikeapåse, med en fleecefilt virad om kroppen. Som många andra som ber förbipasserande om pengar i en pappmugg håller hon i ett kort på barn som är kvar hemma i Rumänien. På grund av rädsla att ha sitt namn med så har vi bytt ut hennes namn. Vi kallar henne Laura. Hon skulle också varit delaktig i rättegångarna som ställts in. Men hon blev inte kallad säger hon.

– Nä, de har inte sagt någonting...

Efter några månader i Rumänien är Laura tillbaks i Stockholm. Nu är hon inte säker på att hon vågar vara med i en rättegång. Men i höstas hade hon velat vara med säger hon:

– Just då så ville man sätta honom i fängelse. Men nu har vi förstått att lagen och polisen inte kan göra så att han ska sättas i fängelse. Han är kvar här och då är man rädd för honom.

Gick det att få tag i er tycker du? Hade ni lämnat telefonnummer eller något sätt för dem att nå er i Rumänien eftersom ni hade åkt tillbaka dit?

– Ja, vi har lämnat ett telefonnummer hos polisen. Och så hade de namnen från id-korten. Så däruppe fanns allt.

Så ni har inte hållit er undan från en rättegång i höstas?

– Nej nej. Men nu så...jag är rädd.

Så vi är tillbaka vid rädslan som hänger över EU-migranterna när de vet att Kistamannen är fri ute på stan.

Jag får höra talas om att det ska ha förekommit dödshot, att Kistamannen nyligen med gester visat att han ska döda den som tar sig till polisen.

Laura säger att det enda hon vill nu är att han ska lämna dem ifred.

Vi småpratar lugnt. Men plötsligt förändras stämningen. En annan kvinna dyker upp. Hon har suttit utanför en av de andra ingångarna till gallerian. De två kvinnorna känner varandra. Hon som just kom säger att Kistamannen går förbi nu.

Är det han? Var är han?

– Det är han den där med väskan och mössan på huvudet. Ja den där som går där framme.

Hon är upprörd. Han har sparkat omkull hennes mugg och hon är säker på att hon skulle fått stryk om hon inte just då stått upp en liten bit bort från sin plats för att dricka vatten.

Nu har ingen av kvinnorna ro att sitta ned längre. De diskuterar sinsemellan på romani. Här kan vi inte vara kvar meddelar de.

Vi åker tunnelbana tillsammans till t-centralen och de berättar om en stark rädsla för att bli attackerade av Kistamannen. Den här rädslan verkar finnas bland många av EU-migranterna som tigger i Stockholm. Överallt går det att hitta personer som berättar om att de blir livrädda när de ser Kistamannen. De känner sig säkra på att han när som helst kan skada dem eller döda dem.

På t-centralen har jag stämt träff med Marcel, en av de målsägande, han som jag pratade med på telefon i Rumänien. Nu har han kommit tillbaka till Stockholm. Han är också mycket rädd. Han stötte ihop med Kistamannen nyligen och känner inte längre att han är säker på att han vågar vara med på en rättegång om den blir av.

– Jag kan inte ta mig till tingsrätten, då ser han mig i ansiktet och några dagar senare så kommer jag att hittas död kanske (av min familj).

– När jag såg honom blev jag såpass rädd att jag reste på mig och gick därifrån. Man kan inte stanna kvar. Man vet ju aldrig vad han har i väskan, han kan slå till mot huvudet och döda en.

Kaliber har flera gånger sökt Kistamannen för att få en kommentar om anklagelserna mot honom, men inte fått svar. Kistamannen, som flera gånger anmälts för hot och misshandel av EU-migranter, har alltså släppts ut ur häkte gång på gång för att ibland omedelbart anmälas för nya brott. Varken Stockholms eller Solna tingsrätt har lyckats kalla de drabbade till rättegång.

Några dagar innan vi ska sända det här programmet får vi veta att tingsrätten nu ska försöka få tag i de drabbade och hålla rättegång i maj i år, närmare ett år efter de första anmälningarna som ska behandlas.

Under tiden finns skräcken att råka ut för något ständigt närvarande hos flera av EU-migranterna som finns i Stockholm.

Reporter: Johanna Sjöqvist Harland

Research: Lovisa Åkesson, Martin Adlercreutz och Linnea Johansson

Producent: Andreas Lindahl

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se