Allt svårare få människor att vittna

Över trettio personer såg på när en man misshandlades framför sin 1½-åriga son på en bro i Malmö. Över trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett. I Kaliber berättar polisen om hur de - i fall efter fall - tvingas lägga ner utredningar, eftersom vittnen inte längre vågar träda fram. Kaliber - om vittnena som tystnat.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Christian von Malmborg är polis i Malmö. Han berättar om ett uppmärksammat misshandelsfall på en gångbro i Kroksbäck i Malmö.

- Vi kom därifrån med polisbilen. På cykelvägen här. Och kör fram och ställer oss här på bron, säger Christian von Malmborg

- Och bron som vi ser här framför oss, tio meter bort. På den befinner det sig, uppskattningsvis 30-40 personer. Sen så ser man hur cykelbanan går in här emellan bostadshusen och det är fullt av människor hela vägen in. Sammanlagt som är här i området runt platsen är ett par hundra människor sammanlagt, fortsätter han.

Och många av dem såg vad som hände. En av dem bor i ett höghus som ligger precis intill bron.

- Ja, här är din balkong? Inglasad.

- Ja, du ser härnere…

- Men du stod här då?

- Jag stod här, ja.

- Men hur märkte du att det var nåt på gång?

- Jag hörde det, upprivna röster, förhöjda röster kan man väl säga.

- Och hur skulle du beskriva situationen?

- Det kom folk från det hållet och det kom folk från det hållet. Springandes. En del var bara åskådare och en del blandade sig i det. Det var någon som försökte sära på dem också. Jag såg att de höll upp ett tag, sen var de igång igen.

- Men var det ett allvarligt slagsmål?

- Ja när de försökte slänga honom över bron, så var det allvarligt.

- Men du såg det?

- Ja, ja.

Vi har hört om det flera gånger. Om vittnen och brottsoffer som inte vill berätta om vad de sett, eller vad de har varit med om.

Det handlar om dödsskjutningar i Biskopsgården i Göteborg, om folk som hotas när dom ska vittna mot MC-gäng och om misshandel och mord i Malmö. Människor som inte vågar vittna.

I Kaliber idag ska du få höra om nerlagda förundersökningar och inställda rättegångar som beror på att vittnen eller brottsoffer inte berättar. Det handlar om vittnen som tystnat.

Det är i september förra året. Yusupha Sallah är från Gambia och har nyligen flyttat till Sverige. Här har han fått jobb som svetsare. Han är på väg till lekplatsen med sin son som är ett och ett halvt år gammal.

- I say that we go to the playground. Because the mom go shopping. So I was home with him. So I say we go to the playground, säger han.

Men på väg till lekplatsen - mitt på en gångbro - kommer det fram en kille och sparkar bort sonens leksak - och knuffar omkull honom. När Yusupha protesterar blir han omringad av killen och flera kvinnor.

- Yeah. They surrounded me. The man in front and hitting in my face, and I tried to defend myself and get away from them.”

De slår mig i ansiktet. Jag försöker försvara mig, berättar Yusupha Sallah. Samtidigt, säger han, försöker han hålla koll på vart hans son har tagit vägen.

- He started to cry. And I hear his voice and calling me and I´m between these women who was grabbing my jacket. The youngest sister is kicking, and the man is trying to hit as much as he can.

Jag hör att min son gråter, men dom forsätter bara att slå, berättar Yusupha Sallah.

- So after a few minutes more men comes. They start to hit. But for so long I am defending myself. I just wanna get away from them. Because I am having my focus on my son. How can I get him?”

Fler personer ansluter och börjar också slå Yusupha Sallah. Gångbron som knyter ihop höghuskvarteren med ett grönområde, fylls med folk. De strömmar från alla håll - från det närliggande höghuset och från fotbollsplanen som ligger alldeles bredvid.

Yusupha Sallah är helt omringad. Hur han än försöker värja sig får han ta emot både slag och sparkar. Mitt i folkmassan står hans son och ser på när hans pappa blir misshandlad.

- I couldn´t see anything. I tried to defend my face. My everything but hit is coming. If I protect my face I got a kick in my back, my legs. From everywhere. I can hear my son crying in this public of so many people.

Männen lyfter upp Yusupha Sallah och försöker fösa honom över broräcket. Fem meter ner dundrar stadsbussar och bilar förbi.

- Many men lift me up and put me up in the metals. I grabbed the metal, and they tried to push and hitting my hands. Hitting my face and tried to get me away to leave the metal. At this moment I was thinking was that I wanna see my son and I do all that I can to get back to the other side of the bridge.”

När jag hänger på utsidan av metallräcket börjar de slå på mina händer så att jag ska tappa greppet. Men mitt fokus är att få se min son. Så till slut lyckas jag häva mig över på rätt sida, säger Yusupha Sallah.

Ungefär då kommer rugbyspelaren Helle Gorm von Spreckelsen cyklande. Han är på väg hem från en träning.

- Yes I was biking and when I arrived close to the bridge I could see there was a lot of noise going around, people were running and I was looking and wonder what was happening. So I looked closer. I guy was laying on the ground and some other people were kicking him, Helle Gorm von Spreckelsen.

Jag såg att det var en man som låg på marken och att det var flera personer som slog honom, säger han.

- It was a severe beating. He was bleeding from his eyebrows. He was bleeding from his mouth. Eyes swollen. It looked bad. But no one intervening.

Det var en allvarlig misshandel. Mannen blödde från sina ögonbryn och från sin mun. Hans ögon var svullna. Det såg illa ut. Och ingen gjorde något för att stoppa bråket, säger Helle Gorm von Spreckelsen.

Till slut slutar männen att slå och polisen anländer till platsen. Christian von Malmborg och hans kollega är de två första poliserna på plats. Men de har det svårt att förstå vad som har hänt.

- Det är alltså ingen som vill prata med oss. Många går när vi kommer. Många tittar bort när vi tittar på dem. De säger jag vill inte prata, jag vill inte prata. Det har ju blivit ett problem generellt att människor inte vågar vittna.

- Det är en stor frustration, fortsätter Christian von Malmborg, jag ser ju framför mig 30-40 potentiella vittnen, varav hälften kanske till och med per namn kan säga vilka det är som har utfört det och ingen vill träda fram och säga det.

- Vad betyder det för polisen att det är så här?

- Det innebär tyvärr väldigt ofta att brotten inte går att klara upp. Det blir ju i förlängningen blir otryggare i området för att folk inte vågar ställa upp. Då kan man misshandla varandra, man kan råna varandra på gatan. Man kan bete sig utan att polisen kan göra något åt det.

Christian von Malmborg visar var på bron Yusupha Sallah blev hängande.

- Så det är en fallhöjd på fem meter om han hade tappat taget. Så du ser det är ganska högt. Han har ju blivit så misshandlad först så att han har tuppat av. Och efter det har han blivit hängande här och det är ganska starkt att ta sig upp igen. Han hade lätt kunnat avlida om han hade fallit ner här. Det är rakt ner i asfalt. Trots slag på händerna här i räcket så lyckades han häva sig upp igen och komma på rätt sida.

- De slog på hans händer?

- Ja, när han hängde här så slog de på hans händer.

Dagen efter misshandeln hamnar utredningen hos förundersökningsledaren Thomas Bull.

-Det jag fick på morgonen när jag kom det var ju att en man som hade kommit med sin son över en bro vid Kroksbäck hade blivit attackerad.

Den överlämning Thomas Bull får från de poliser som varit på plats gör honom förvånad.

- Jag reagerade så klart över ärendet som i sig var väldigt grovt. Men att, vad ska man säga, akten var väldigt tunn. Alltså det var väldigt få förhör med där.

Och med tanke på att när man tittade i promemoriorna och såg att det varit så mycket folk på platsen så var jag väldigt förvånad över att det var så lite förhör med, säger Thomas Bull.

Polisens utredning går trögt. Trots stora resurser hittar man ingen som vill berätta tillräckligt om vad som hänt på bron.

- Man har bevittnat detta, men man ställer inte upp. Och sen finns så klart aspekten att man inte litar på polisen.

Utredningen pågår i flera veckor. Polisen går ut i medierna och vädjar till allmänheten om hjälp. Men man får i det här läget inte in några avgörande tips. Thomas Bull är uppgiven. Han säger att det blivit allt vanligare att folk inte vill ställa upp och vittna.

- Ja, i grova brott, om man vet om att det varit mycket folk på platsen, så kan man lätt se en tendens där att folk ställer inte upp direkt och vittnar. Just det här området, Kroksbäck, i samband med just den här händelsen, då hade vi även problem med, vad ska jag säga, gängkriminalitet vi hade skjutningar i området i alla fall med omnejd. Och det var samma problematik där med vittnen som inte ställde upp, fortsätter han.

Men handlar det här om enstaka fall? Är det bara i Malmö det händer?

Vi ville veta hur det ser ut i övriga landet. Därför tog vi kontakt med drygt hundra polisutredare i dom större städerna - Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. De om några borde ju veta. Drygt 60 procent har svarat på våra frågor.

Vi frågade om de någon gång de senaste två åren varit med om att en utredning lagts ned på grund av att målsägande eller vittnen inte vill prata med polisen.

Åtta av tio polisutredare svarar ja på den frågan. Och av dom uppger nio av tio att det är ganska vanligt eller att det händer då och då. En majoritet säger dessutom att situationen har förändrats under senare år. De flesta av dom säger att det blivit värre.

Så här säger några av dom som har svarat:

“Det har blivit vanligare att "vanliga" personer inte vill prata med polisen eftersom dom vill undvika eventuella problem.”

“Nästan alla kräver att få vara anonyma. De är rädda. Detta är mycket vanligt idag.”

“Det är svårare att få "vanligt folk" att vittna. Förut var det besvärligt eller omöjligt i gängmiljöer men detta har spridit sig. “

“För många ungdomar är det viktigare att inte "gola" än att rättvisa skipas. Det kan upplevas som att i vissa ungdomskulturer är det otänkbart att "gola" på andra. De riskerar replisarier om de "skvallrar" till polisen.”

En av dem som svarat på enkäten är Anders Nilsson, polisutredare i Malmö. Han har flera gånger tvingats lägga ner utredningar eftersom ingen velat berätta vad dom har sett.

- Det har varit allt från personrån och stölder och annat, och det har varit något misshandelsfall också där vittnena säger att man inte har sett något, men det är uppenbart så att om man har varit på platsen har man inte kunnat undvika att ha sett någonting. Det är besvärande tycker jag.

- Jag kan ju inte tvinga någon att berätta, jag kan uppmana dem att berätta att det är viktigt att berätta det som har hänt. Men jag tycker det borde vara en självklarhet att är man på en plats där ett brott begås så skulle det vara naturligt del att säga att jag såg detta och vill berätta hur det gick till för nästa gång kan det vara jag själv som drabbas, säger Anders Nilsson.

Poliserna i Kalibers enkät berättar om en ovilja hos vittnena att prata om det dom har sett: “Man vill inte lägga sig i”. Men vissa utredningar drabbas också av att vittnen hotas till tystnad.

Just nu utreds ett mord som skedde i somras på en skolgård i Malmö. Samtidigt som fotbollslaget Malmö FF kämpar för att kvala in till Champions League på Malmö stadion några kilometer bort urartar ett bråk mellan några ungdomar. Bråket slutar med att en 17-åring huggs till döds. Men polisen har svårt att få dom ungdomar som var på plats att berätta.

- Någon eller några har påverkat våra möjligheter att ta reda på hur det gick till när en ung människa faktiskt dödas, säger åklagaren Magnus Pettersson som leder förundersökningen.

- Vi kunde konstatera att två personer på platsen hade hotat dom övriga som var på platsen att inte berätta. Jag förstår att de unga människor som varit där och som har sett och hört detta har blivit rädda, ordentligt rädda.

Magnus Pettersson har ändå goda förhoppningar att lösa mordet. Just nu sitter en 16-åring häktad misstänkt, men än så länge är inget åtal väckt.

- När det gäller den typen av brott, just våldsbrott, så är det många gånger en kombination av teknisk utredning och vittnesiakttagelser och berättelser från människor som varit på platsen och som kanske är drabbade och utav det lägger vi ett pussel. Och får vi inte berättelser så saknar vi pusselbitar och saknas det för många pusselbitar så får vi inte ihop ett scenario och då kan inte jag som åklagare driva det vidare och då är jag tvungen att lägga ner det.

Kalibers granskning visar alltså att åtta av tio utredare som vi har frågat tvingats lägga ner utredningar på grund av att vittnen eller målsägande inte vill medverka.

Men även i dom fall där det finns vittnen som väljer att träda fram händer det att ärendena drabbas när dom når domstolarna.

Kaliber bad domstolsverket att ta fram siffror på hur många rättegångsförhandlingar i Sverige som ställs in för att vittnen inte dyker upp. Det kan såklart handla om att vittnet varit sjuk eller fått andra förhinder, men också om att dom inte vill, törs eller för att dom hotats till tystnad.

Siffrorna från domstolsverket visar att antalet inställda rättegångar nästan fördubblats sen 2009.

Då - ställdes 421 förhandlingar in på grund av att vittnen inte dök upp. Förra året - 2013 -var den siffran 736. Och trenden håller i sig första halvan av 2014.

Enligt poliser som svarat på vår enkät så är det ytterst ovanligt att vittnen råkar illa ut. Men ibland gör dom det.

Ett fall handlar om en man som hade misshandlats i Malmö. Men när han är på väg för att vittna i tingsrätten händer något.

- Det var alltså målsäganden som hade stått vid en busshållplats här i stan, han skulle ta bussen i god tid och komma till tingsrätten. Då dyker det upp två stycken, berättar åkalagren i fallet, Bo Albrektsson.

- Som jag har förstått det vill de bara ha bekräftat att han är han och sedan så smäller det, så någon av de här avlossar då ett eller flera skott mot honom. Och det här tar i båda benen på honom. Och det blir larmat ambulans och så vidare...

Mannen som alltså var på väg till tingsrätten för att vittna blir nerskjuten vid en busshållplats. Rättegången får ställas in och först flera månader senare återupptas förhandlingarna. Det slutar med att den misstänkte mannen frias i hovrätten.

Under september 2013 står utredningen kring misshandeln av Yusupha Sallah på bron i Kroksbäck still.

Polisen ger sig ut till området och knackar dörr i det stora lägenhetshuset som vetter ut mot bron - det hus vars balkonger och fönster enligt förundersökningen var fulla med åskådare när Yusupha Sallah misshandlades framför sin son. Men det var få som ville prata med polisen. Kaliber återvänder till platsen och höghuset. Vi vill veta varför så många valde att inte berätta vad de såg.

Vi får komma in till en man, som bor på sjätte våningen. Trots att hans balkong är överröst med växter har han fri utsikt över gångbron där misshandeln skedde. Han var en av få som pratade med polisen om vad han hade sett.

- Det var mycket folk. Det kom folk från det hållet och det kom folk springandes, berättar mannen.

- Just att det var så många som såg och ingen ville berätta vad de hade sett för polisen. Vad tänker du om det?

- Jag förstår dom. De är väl rädda, här är ju gäng som härjar. De väl rädda för repressalier.

- Vad tror du ska till för att folk ska våga? Du vågade ju prata med polisen.

- Ja, du. Mycket kan ju vara att, en hel del att många kommer från andra länder där polisen inte är så väl sedd. Det är rädsla för det. Sen är det rädsla för gängen, med att de ska hämnas och så vidare.

- Är det mycket sådant? Hämndaktioner?

- Ja, det tror jag.

Ett par trappor ner berättar en tjej om hur det fungerar i området.

- Det är många invandrare här. Det är mer ett grupptänk och ett släkttänk. Man är rädd att om man skvallrar om någon får man hela släkten emot sig. Här är mer social kultur. Om du bråkar med en person så bråkar du inte bara med den personen, du bråkar med hela dennes släkt och farbröder och deras söner. Så då kanske de är rädda. Det tror jag kan vara en anledning. Det beror på vilka som är inblandade i bråket. Är det en person i området som har lite inflytande så kanske dom inte vågar prata.

- Skulle du våga berätta för polisen?

- Anonymt, ja. Men jag hade inte velat stå där och säga mitt namn och så, för jag vet inte vad konsekvenserna kan bli. Det vill man inte riskera. Man vet inte vad som kan hända, säger hon.

- Vad tycker du om att det ser ut så, att ingen vågar berätta för polisen vad som har hänt om det har skett en misshandel?

- Alltså det är inte bra alls. Om det har hänt något kriminellt måste man ändå lösa det. Så att det inte upprepas, man måste tänka långsiktigt, man kan inte bara tänka på sig själv. Men ibland händer det lite grejer här, och om de då misstänker att jag har snackat så kanske de går och bränner upp min bil. De kommer ändå att förstöra för en så som de tycker att man har förstört för dom, alltså att dom kan få straff av lagen.

Vi fortsätter ner i trapphuset och ringer på nästa dörr. En man öppnar dörren och vi presenterar oss. Mannen känner väl till det som hände på bron. Men säger att det är få här som vill prata med polisen.

- Det är ingen som vågar.

- Varför inte då?

- Polisen skyddar inte de som vittnar.

- Hur har du märkt det?

- Klart, folk säger varför ska jag bli inblandad när jag inte får skydd. Polisen ställer inte upp, inte för någonting.

- Och du då, om du hade sett något hade du berättat?

- Jag kanske skulle våga. Jag tror jag skulle våga. Men jag skulle inte gå och säga att det är jag som har berättat eller så. Men jag skulle hjälpa till, anonymt. Det skulle säkert kunna gå.

- Men det kan man ju inte göra.

- Då är det så. Det skulle jag inte göra.

- Du skulle inte göra det? Varför då?

- För att det är ingen som skyddar mig sen. Jag kan inte gå mot tio- femton stycken för att visa att jag är stor och stark. Jag skulle inte göra det.

Just möjligheten att vittna anonymt är något som har diskuterats länge. I länder som Norge och Danmark har hotade vittnen möjlighet att vara anonyma.

Men frågan är kontroversiell. Trovärdigheten hos ett anonymt vittne är svårare att bedöma - och hur ska en åtalad kunna försvara sig mot någon som han inte vet vem det är?

Kritikerna menar att det inte är rättssäkert. Anders Nilsson, polisutredaren i Malmö, säger att det finns mycket annat som kan göras för att bättre skydda vittnen.

- Vi måste se till att folk som ska vittna känner en trygghet. och att det inte är något obehagligt i det utan att… det finns ju fall där vittnet och den misstänkte går in genom samma dörr och sitter i samma korridor. Det känns kanske inte så bra för det vittnet. Vi kanske skulle kunna titta på det lite mer och kanske ge mer stöttning, att det finns mer människor till hands vid rättegången som tar hand om vittnen och målsägande och andra. Vi måste kunna ha större möjlighet att hjälpa vittnena än vad vi gör idag, och vi gör redan det idag. Men jag tror vi kan göra mer, resonerar Anders Nilsson.

I fallet där Yusuppah Sallah misshandlades framför sin son lyckas polisen till slut övertyga en person att träda fram och namnge en av dom misstänkta.

Det leder till att Malmö tingsrätt kan döma en 21-årig man till två års fängelse för grov misshandel.

I domen står det att cirka 10 till 15 personer mellan 20 och 30 år misshandlat Yusupha Sallah i tre till fem minuter. Mannen nekar till att överhuvudtaget att ha varit på platsen och överklagar domen till hovrätten.

Åklagaren som driver fallet heter Neela Frisell. Så här säger hon inför hovrättsförhandlingen i Malmö:

- Det har varit svårt hela vägen med vittnesiakttagelser, och det är ganska tydligt under förhandlingen även här i hovrätten.

- Man kan höra här att handlar om ett tiotal personer inblandade i misshandeln. Hur kommer det sig att bara en person är åtalad?

- Det är ju bara en person som har namngetts för oss. Den personen är åtalad för att ha utfört gärningen tillsammans med andra gärningsmän då icke identifierade sådana.

- Så nio av tio kommer att gå fria?

- Svar ja. Det är ju effekten av att vi inte fått in några vittnesmål i den delen.

- Vad tänker du om det, att så många går fria?

- Det är olyckligt i ett större perspektiv att folk inte vågar att ställa upp och vittna och kanske i andra fall inte anmäler brott, och det är allvarligt, inte bara för rättsväsendet, utan för hela samhället.

Rugbyspelaren Helle Grom von Spreckelsen var en av få som var med och vittnade. Han kunde inte peka ut gärningsmannen vid den fotokonfrontation som gjordes. Men han säger att han tycker det är viktigt att ta samhällsansvar. Något han lärt sig inom idrotten:

- I think that people should intervene. I think that people should stand more up not just to whitness a beating but other things that can takes civil courage. If you see somebody missbehave it could be after a football match people kick at a trashcan for an example. Tell ’em not to.

Folk borde gripa in oftare och visa civilkurage. Om du till exempel ser någon sparka på en soptunna. Säg åt dom att inte göra det. Om vi stoppar folk från att göra de små sakerna så kan vi undvika att de stora sakerna händer, säger Helle Gorm von Spreckelsen.

- Because it starts there, the small things. If you stop people doing the those small things wrong, the big things never happen.

I måndags den 15 september föll domen i hovrätten och en av dem som misshandlade Yusupha Sallah dömdes till fängelse. Men resten av dem som deltog i misshandeln har gått fria.

Hemma hos Yusupha Sallah och hans familj sitter hans son på vardagsrumsgolvet och leker med några leksaksbilar. De bor nu på en skyddad adress. Flytten till Sverige blev inte riktigt som de tänkt sig. De känner sig inte trygga utomhus längre samtidigt har misshandeln påverkat deras son mycket.

- Min son litar inte på andra människor längre. Eftersom dom som attackerade mig var araber så har han jättesvårt för dom. Ser han arabiska barn kastar han sina leksaksbilar på dem, berättar Yusuppah Sallah.

- Han har blivit aggressiv och vill skada dem. Men alla araber är ju inte onda. Men för ett barn så blir det här annorlunda. Han har ju sett vad de gjorde mot mig. Och känner nog att de alla är likadana. Så nu gäller det för oss att få honom att förstå att alla är inte onda. Vi är alla lika.

Kaliber är slut. Men nästa vecka – söndagen den 28 september - fortsätter vår granskning av vittnen som tystnat.

Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se