Torpare, hemmansägare och statare

Torpare och andra yrken som var knutna till jord- och skogsbruk har dominerat vårt arv ända fram till modern tid. Därför är det nästan oundvikligt som släktforskare att stöta på de yrkeskategorierna i sin forskning. Men det är inte alltid helt klart vad de olika benämningarna innebär. Torp har till exempel haft olika innebörd genom tiderna och det har också funnits skillnader geografiskt i landet. Karl- Ingvar Ångström som är både släktforskare och lantmätare berättar att man lite förenklat kan säga att det tidigare fanns torp och hemman i en by.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hemmanen, som var böndernas gårdar, hade inte fasta ägor. Gränserna ändrades lite då och då före storskiftet som skedde i mitten av 1700- talet.

-Det var egentligen bara gårdstomterna som var fasta, resten av jorden brukades nästan som ett kollektivjordbruk.

Ett torp var ett mer bestämt markområde med gränser omkring. Och rätt tidigt, berättar Karl- Ingvar Ångström, bestämdes att bönderna inte skulle upplåta alltför mycket torp eftersom det försämrade möjligheterna för bönderna att betala sin skatt.

På 1800- talet blev det nästan tvärtom. Då uppmanades hemmansägarna att upplåta torp på grund av den stora befolkningstillväxten.

-Och då var det framförallt de sämsta delarna av byn som styckades av till torp, berättar Karl- Ingvar. Marken som odlades var mark som tidigare inte varit uppodlad och begreppet ”att odla från ris och rot” innebar att man helt enkelt odlade ute i skogen.

Om man är intresserad att söka information om ett torp finns det några bra råd att följa berättar Karl- Ingvar Ångström.

Allra bäst är att gå in i laga skifteshandlingarna. Laga skifte var Lantmäteriförättningen från 1828 till slutet av 1800- talet. I slutet av protokollen finns en redovisning med de torparkontrakt som fanns och hänvisning till de kartor som finns. Dessa handlingar finns dels i Lantmäterimyndigheternas arkiv som finns i residensstäderna, och dels i Lantmäteriverkets arkiv i Gävle. Tidigare har man behövt besöka arkiven, men just nu pågår ett arbete med att lägga över alla kartor och handlingar på en kartsida på internet. Genom att klicka på den här länken kan du söka dig vidare i Historiska kartor gratis.

Det kan också löna sig att leta i toraparresulutionerna. Eftersom torparna ofta sökte skattefrihet de första åren kan man leta i Länsstyrelsernas torparresultutioner. Då besöker man respektive Landsarkiv där det finns sökregister över torparresolutionerna. Där finns också ofta torparkontrakten.

Dessutom kan det vara bra att leta i mantalslängderna. De finns dels på SVARs hemsida fram till 1825. Efter det är det Landsarkiven som gäller.

I småprotokollen som finns i Häradsrättsarkiven på Landsarkiven kan man också finna torparkontrakt.

Torpinventering

Arnold Tunström har sedan 1980- talet ägnat sig åt att inventera torp.

- Det började som en studiecirkel då vi intervjuade minnesgoda äldre människor här i bygden som kände till vilka som bott på torpen från början. Men idag är det många av de som inte längre lever, berättar Arnold, som lagt upp två tjocka pärmar på köksbordet.

Pärmarna har detaljerade uppgifter om alla torp i Ljustorp som ligger i Medelpad. De innehåller dels information om alla som bott på torpen och också hänvisningar till kartor med exakta tomtgränser.

-De första torpen här var dagsverkstorp. De som kom över några tunnland skrev avtal med hemmansägaren om att göra ett visst antal dagsverken hos honom. Ofta fick de på kort varsel infinna sig och utföra hårt jobb.

Normalt byggde man ladugården först berättar Arnold Tunström. Där bodde de tillsammans med husdjuren fram till dess att boningshuset byggts.

-Att som nygift komma över en markbit och mötas av grov granskog utan hus och kreatur måste ha varit en fruktansvärd situation, säger Arnold. Men samtidigt var det en oerhörd lycka att överhuvudtaget ha en markbit att odla på.

-Det var kö hos hemmansägaren som bestämde hur avtalet skulle se ut. Hade man en bra relation till markägaren kunde torparen succesivt köpa torpet och få äganderätt, men oftast hade de inga pengar och behövde låna av bonden. På så sätt var de riktigt i klorna på bonden, berättar Arnold.

För det mesta hade torparna en eller ett par får som de använde ullen att göra vadmalskläder och sticka plagg med. De som inte hade råd med en ko skaffade i regel getter istället.

Statare

Den som börjar släktforska får lära sig att börja med att intervjua äldre släktingar om sådant de varit med om, hört berättas och vet har hänt.

Men det är inte alltid enkelt att intervjua äldre om gamla tider– inte om det liv de levt varit skambelagt på något sätt.

Så var det ofta med dem som arbetade som statare. Den perioden ligger inte så långt borta i tiden, men eftersom statarna hade så låg status i samhället ville de flesta gamla statare inte prata om det livet med sina efterkommande. Så var det för Kjell-Åke Larsson.

Han växte upp som statarunge på en gård strax utanför Malmö. Nu som pensionär jobbar han som en av många frivilliga på statarmuseet som ligger i Bara tre mil från hans egen barndoms huslänga. Och nu när han tillsammans med andra försöker rekonstruera statarlivet grämer det honom att han inte frågade sina föräldrar mer.

-Han man vetat då vad man vet idag så skulle man ju pratat med dem, det skulle varit gjort för 15 år sedan, då levde fortfarande många gamla statare, min egen mor tillexempel, säger han.

Statarsystemet fick sitt genombrott i början av 1800-talet och det avskaffades först 1945. En statare var lantbruksarbetare anställd ett år i taget på en stor gård. Stataren fick fri bostad i speciella arbetarbostäder och lönen utgick i natura, eller stat.

Därav namnet statare. Ett bestämt mått av varor som råg, vete, rovor, socker, och emellanåt brännvin det var lönen. Senare utgick en del av lönen i pengar, men naturadelen var alltid den avgörande.

Karin Rydahl och Petter Larsson visar mig runt i den gamla statarlängan som utgör museet i Bara. Här finns ett par lägenheter inredda precis som de som en gång bodde där minns det. I en liten fönsterlös skrubb inredd som sovkammare, sitter ett papper på en vägg. Pappret finns kvar där efter en av de många statare som passerat traktens gårdar, han hette Janne Larsson. Det är hans så kallade orlofssedel som sitter på väggen.

-Man kan översätta orlofssedeln med en kombinerad frisedel, arbetsintyg och betyg, berättar Karin Rydahl. Men det i handen kunde man söka ny plats, det visade att man inte hade förlupit sin gamla plats.

Vi läser Janne Larsson Orlofssedel från 1906. Han får betyg i flit, arbetsförmåga, trohet mot husbonde, nykterhet, hövlighet och lydnad, månhet om husdjuren, stadighet vid hemmet, ordningssinne, aktsamhet om husgeråd, dito om maskiner och redskap, dito om eld, renlighet och snygghet, förnöjsamhet med husmanskost, och hälsotillstånd. Men sedeln talar i kodad form också om att Janne var fackligt ansluten till det nystartade lantarbetarförbundet. Tvärs över ena hörnet står det nämligen ”lantarbetare”, vilket var ett meddelande till nästa arbetsgivare att den här personen var en pontentiell bråkmakare.

Statarmuseet i Skåne började som studiecirklar efter modellen gräv där du står. Cirklarna blev ett bygdespel, och till slut bildades museet som idag tar emot besökare hela året, inte minst skolbarn som får prova på en gnutta statarliv. Och studiecirklarna fortsätter oavbrutet - så länge det finns människor som kan berätta sin histora så ska den skrivas ner. Kjell-Åke Larsson är en av dem som berättar om sina minnen som statarunge.

-Far var första kördräng på gården där han var anställd. Där fanns sammanlagt 12 par hästar. Och mor mjölkade ju fram till dess att jag var 10 år ungefär, tre gånger om dagen.

-Men jag kommer inte ihåg så mycket av det, vi sov ju alltid när hon gav sig av, säger Kjell-Åke. När jordägarna sökte efter statare som arbetskraft ville de helst få tag i gifta karlar. Kvinnorna behövdes nämligen också för den så kallade mjölkningsplikten, det som Ivar Lo Johansson kallade den vita piskan.

Statarna fick ju fri bostad men statarlängorna var ökända för sina usla förhållanden. Kalla, dragiga, skitiga och fulla med loppor och löss. Kjell-Åke minns än idag när man försökte röka ut vägglössen som på skånska heter skäktor ur 2 rumslägenheten där han bodde med föräldrar och nio syskon.

Kjell-Åke själv fick börja jobba tidigt, han hjälpte till i betlandet.

-Och på somrarna fick jag vakta de 80 korna på gården där mor och far var statare. Arbetsdagen började klockan sju och slutade halv tre på eftermiddagen för den 12-årige Kjell-Åke. Att vara statarunge kunde vara knepigt i småskolan, berättar han.

-Bondbarnen kom till skolan på måndagar och hade med sig stekar, smör och bröd till läraren. -Vi statarungar hade aldrig råd att ge henne någonting.

De minnen som kommit upp till ytan i studiecirklarna handlar ofta om statarnas dåliga anseende. Kyrkans företrädare till exempel var ofta avigt inställda

-Statarna arbetade ofta på söndagarna, de var ju tvungna att jobba när de fick order om det, och det tyckte inte prästerna om berättar Petter Larsson. Men konfirmera sig måste alla göra. Inne i museet finns ett citat från en gammal statare. ”När vi hade konfirmationsavslutning stod alla bönderna i byn i kyrkan och pekade på vem de kunde tänka sig – vem som var starkast och vilken familj man kom ifrån.”

-Det är ganska magstarkt, kommenterar Karin Rydahl. Många av de minnen som berättats i studiecirklarna handlar om situationer som den här, förnedrande och lite skamliga. Men det handlar också om försöken att bevara den mänskliga värdigheten trots alla svårigheter.

Det är vackert vid statarlängan i Bara, den här strålande höstdagen. Tvättem fladdrar i vinden på ett tvättstreck, höstblommorna sprakar av starka färger. Det kan vara lätt att glömma vilket slitsamt liv man faktiskt levde här som statare.

Klicka på den här länken om du vill titta på Statarmuseets hemsida