Drabbad av skandalen

Kärlekshistorien mellan Sixten Sparre och Elvira Madigan är för många symbolen för stor romantisk kärlek. Men när Sixten Sparres eget barnbarns barn Kathinka Lindhe letar i släktens efterlämnade papper framträder en annan bild.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Sorgerliga saker hända
än i våra dar minsann
Sorgeligast är nog denna
om Elvira Madigan

Sången om den sorgliga kärleksaffären mellan cirkusprinsessan Elvira Madigan och löjtnanten Sixten Sparre hördes i hela norden från hösten 1889 och under många årtionden framöver. ALLA kände till historien, och alla kunde sjunga sången. Utom möjligen medlemmarna i en familj – nämligen Sixten Sparres egen. Och familjetabut levde kvar också i nästa generation, berättar Katinka Linde, som är barnbarns-barn till Sixten och Luitgard Sparre.

Historien om hur löjtnant Sparre sköt, först Elvira, och därefter sig själv, har omgetts av ett romantiskt skimmer – den har kallats den största nordiska historien om omöjlig kärlek.
Men Kathinka Lindhe, har genom att gå igenom både offentliga arkiv och familjens egna dokument kommit fram till en annan och väldigt mycket sjaskigare sanning.

- När min syster kom hem från skolan en dag och nynnade på schillingtrycket om Elvira Madigan, då blev hon bryskt stoppad av min mor som sa ”Tyst! Den sången sjunger vi inte här!” Och det var ju väldigt konstigt att sånger som man sjöng i skolan, inte gick av att sjunga hemma, säger Kathinka Lindhe. Men vi blev så paffa att vi inte vågade fråga.

Det var inte förrän Bo Widerberg gjorde sin filmversion på 60-talet som Kathinkas far berättade att filmen handlade om hans morfar. Många år senare bestämde sig Kathinka för att ta reda på vad som fanns att veta om Sparres övergivna hustru, hennes egen fars mormor, Luitgard Sparre, och inledningsvis var det inga vackra omdömen hon fann.

- Hon framställdes som en riktig ragata, ful och snörpig och hemsk.

Man odlar den här historien mycket i Danmark, och det kom en dansk bok redan på 1970-talet som delvis handlade om Luitgard.

- Författaren påstår att Luitgard, var ful och satte Sixten på svältkost i den äktenskapliga sängkammaren och att Sixten därmed tappade intresset för henne.

- Det är ju svårt att gissa sig till i vilka arkiv författaren hittad den sortens uppgifter, säger Kathinka Linde bistert. Hon bestämde sig för att försöka hitta sanningen om Luitgard, eller Lycka som hon kallades i familjen.

Luitgaards mor dog vid hennes födsel så hon växte upp med sin far en styvmor och en syster. Pappan var känd för sitt fruktansvärda humör. Familjen var rik, så Luitgaard hade en ansenlig hemgift med sig när hon vid nitton års ålder gifter sig med löjtnanten vid de skånska dragonerna i Kristianstad, Sixten Sparre. Han å sin sida är född i en adlig familj med pampiga anor men utan pengar.

- En dragonofficer hade rätt mycket fritid, och på sin fritid skrev Sixten Sparre för det lokala bladet Kristianstad-Tidningen, och eftersom han tyckte mycket om teater så skrev han teaterrecensioner. Han tyckte mycket om poesi och skrev själv dikter. Han gav ut en diktsamling som fick förödande kritik.

- Vid jultid 1887 hade han fått de här usla recensionerna och precis då kom Cirkus Madigan till Kristianstad, och Sixten gick dit, antagligen för att recensera, berättar Kathinka Lindhe.
Han går tillbaka kväll efter kväll, han har blivit begapad i den unga fröken Madigan som gick på lina.

Vid den här tiden skriver Sixten dikter hemma i familjen, och av dem förstår man att det gnisslar mellan makarna.

- Det ansågs inte förenligt att vara adelsman och poet vid den här tiden, och jag tror att Luitgard var ganska konventionell och inte tyckte om det. Det framskymtar att hon är kritisk, berättar Lindhe.

Kärlekshistorien mellan Sixten sparre och Elvira Madigan tar far, och på våren 1889 kommer crescendot.

- Sixten tar tjänstledigt från maj till den 27 juni, och eftersom han ofta var borta långa tider i sin tjänst så kan det vara så att Lycka inte förstod var som var å färde.

Men i tidningarna började det i juni skrivas antydningar om historien. Det stod om en cirkusprinsessa som uppvaktades av en adelsman. Och i slutet av maj kan man läsa att cirkusprinsessan är försvunnen.

Sixten Sparre och Elvira Madigan rymde tillsammans - inte till någon storstad där de skulle kunna försvinna i mängden, utan till en liten plats på landsbygden i Danmark.

Slutet kommer några dagar innan Sparres tjänstledighet är slut, när den danske hotellägaren ber honom om betalning för tre veckors helpension.

- Man har alltid vetat att de lämnade en nota efter sig på 287 kronor. Men man har tyckt att det var ingenting när de nu var så kära, säger Kathinka Lindhe. Men hon lät sig inte nöja utan tänkte att om han hade skulder där så kanske det fanns fler. Det gjorde det. I bouppteckningen efter Sixten Sparre fann hon sida upp och sida ner med skulder.

- Han har lånat pengar av alla! utbrister Kathinka Lindhe. Av officerskamrater, av släktingar, av överordnade. Alla stadens hantverkare kräver honom på pengar, lika krogar och gästgiverier i trakten är han skyldig pengar. Och hyran för åttarumsvåningen i Kristianstad har han inte betalat på ett och ett halvt år.

- Hos specerihandlaren har de skulder på över 19 000 kronor – men på slutet kommer det värsta: han har till och med tömt sina barns sparkonton, som deras morfar upprättat för dem. ­

- Bara barnens sparkonton motsvarar 175.000 kronor i dagens pengar, säger Kathinka, som inte har några vackra ord att säga om sin fars morfar.

- En sån j-a skitstövel, på ren svenska! Hur kunde han? Först har han levt upp hela Luitgards hemgift, och den var inte liten, sen har han satt sig i skuld till alla.

Kathinka Lindhe tror att det finns skäl att tro att Sixten Sparre umgicks med tankar på att ta livet av sig på grund av alla sina skulder, det var en inte alldeles ovanlig utväg i hans kretsar, och han var dessutom ganska teatralisk.

- Jag är övertygad om att han var vid vägs ände, säger hon, och menar att det finns mer tecken som tyder på det. Packningen kärleksparet hade med sig till Danmark, till exempel. Elvira hade med sig allt hon ägde och hade, medan Sixten hade sina gångkläder plus lite extra löskragar och lösmanschetter. Och så hade en pistol och ett antal skott, jag tycker det säger rätt mycket om hans avsikter med den resan.

- Sixten Sparre utnyttjade stackars Elvira för att hans sista tid i livet skulle bli så glansfull som möjligt.

Det blev stor skandal om saken, alla kunde läsa om den i tidningar och snart också via skillingtrycket som spelades överallt. Lycka Sparre kunde inte bo kvar i Kristianstad, utan flyttade till Vetlanda, där hon bodde tillsammans med sin syster och Luitgards dotter resten av sitt liv. Det var hennes pappa som ordnade med boendet.

- Det finns väldigt få spår av Luitgard i Vetlanda. Och i barnens liv suddades deras pappa ut – han nämndes aldrig mer i hemmet.

- Det blev ett tabu i familjen efter det, och det tabut drabbade ju också Lycka själv, för ingen talade om henne heller sedan, slutar Kathinka Lindhe.

Skandalpress förr

Skillingtrycket som handlar om Sixten Sparre och Elvira Madigans olyckliga kärlekshistoria spelades flitigt på markander och där folk samlades vid förra sekelskiftet.

Men det var inte bara positivhalarna som förmedlade historien. Också dagstidningarna var fulla av närgångna beskrivningar. Här är ett exempel.

Enligt telegram till Aftonbladet konstaterade läkareundersökningarne, att skottet träffat fröken Madigan i högra örat. Sparre hade skjutit sig i munnen, hvarvid kulan genomträngt gommen och krossat hjärnskålen. Fröken Madigans parasoll fanns sönderbruten bredvid henne, hvarför man antager, att hon möjligen icke varit delaktig i självmordsplanen, utan gjort motstånd.

Bland de efterlämnade effekterna funnos flera brev från Sparre till henne även av äldre datum, en större obetalde hotellräkning, men föga penningar.

Pressen hade vid den här tiden inga etiska regler. Artiklar innehöll både namn och detaljer om hemska händelser och privata angelägenhet på ett sätt som idag känns mycket främmande.

Men det var ändå skillnad på folk och folk. Den som var av fin börd skonades i högre grad än de på samhällets botten. Det säger historieprofessor Ann- Katrin Hatje.

- Ja, tillhörde man de högre samhällsskikten så tog man större hänsyn.

Ann-Katrin Hatje blev intresserad av pressetik efter att ha studerat nyhetstelegram från Svenska Telegrambyrån som var föregångare till TT, Tidningarnas Telegrambyrå. Svenska Telegrambyrån grundades på 1860-talet.

- Det pressetiskt intressanta, där jag såg hur människor lämnades ut var i inrikes telegrammen från Svenska Telegrambyrån. Vid den tiden fanns inga pressetiska anvisningar hur tidningar skulle bete sig. Och det var ganska vanligt att chefredaktörer ställdes inför rätta och åtalades för ärekränkning när folk kände sig förorättade. Men det var bara de välbeställda som kunde driva såna mål, berättar Ann-Katrin Hatje.

- Man tvekade inte att lämna ut namn på de som var pigor eller arbetare, hade de begått något brottsligt kunde det stå väldigt detaljerat.

Ett exempel som belyser hur klasskillnaderna påverkade hur man skrev var en mordhistoria på Alnön utanför Sundsvall där man detaljerat skriver om händelsen och dessutom skriver ut deras namn och kvinnan som mördades var en "lappkvinna" och mördaren en "tattare".

Syftet med att skriva dessa detaljerade telegram var en kombination av moral och underhållning, berättar Ann-Katrin Hatje.

- Man ville kittla läsaren med de hemska detaljerna och att man som läsare skulle förstå att det kunde gå så här illa om man inte levde ett moraliskt bra liv.

Inom publicistklubben debatterade man det pressetiska och under 1900- talet utarbetades riktlinjer som gällde Tidningarna Telegrambyrå. Sedan fick tidningarna själva välja i vad mån de ville följa rekommendationerna.

- Inte förrän 1850- talet tog de etiska rekommendationerna fastare former, som vi är vana vid idag och inte dömer någon ohörd.

- Tidningarna är underskattade som källa för släktforskning och andra. Man kommer den egna samtiden väldigt nära och ser också att det man minns i efterhand är något helt annat än det samtiden fäst sig vid, avslutar Ann-Katrin Hatje.

Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare Peter Öberg och Tommy Engman
slaktband@sverigesradio.se