Landsförvisad för sin tros skull

En av de få personer som landsförvisats från Sverige hette Fredrik Olaus Nilsson och var baptist. Från tidigt 1600-tal blev det ett brott i Sverige att inte följa den svenska kyrkans tro, och man kunde straffas på olika sätt. Det allra vanligaste var dryga böter eller fängelse och en handfull personer i Sverige har också avrättats för sin tro.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Men lagen gav ännu en möjlighet och det var landsförvisning. Det straffet drabbade inte så många. Men under de 250 åren som lagen fanns så förvisades ett 15-tal personer ut ur landet. Och det var framförallt personer som övergick till den katolska läran.

Men när frikyrkorörelsen kom till under 1800-talet drabbades också den, inte minst Fredrik Olaus Nilsson som landförvisades 1851. Han föddes 1809 på Vendelsö vid den halländska kusten. Hans förutsättningar att klara sig i livet var inte så stora. Hans far drack och Fredrik Olaus lärde sig bara läsa hjälpligt eftersom han var tvungen att bidra till familjens försörjning.

Göran Valinder i Göteborg, vars farföräldrar var medlemmar i en av de första baptistförsamlingarna, har forskat om F O Nilsson, som han kom att kallas. Den unge Fredrik Olaus gick till sjöss när han 19 och det var på havet några år senare hans tillvaro för alltid förändrades.

På Vendelsö vid den halländska kusten föddes 1809 en liten gosse som fick heta Fredrik Olaus Nilsson. Hans förutsättningar att klara sig i livet var inte så stora. Han far drack och Fredrik Olaus lärde sig bara läsa hjälpligt eftersom han var tvungen att bidra till familjens försörjning.

Men trots att starten i livet var kantad av svårigheter skulle Fredrik Olaus Nilsson senare bli en viktig person. Det var han som införde baptismen till Sverige. Fast det var ingen enkel sak eftersom tron var strikt reglerad i lag. Det gick så långt att Fredrik Olaus landsförvisades på grund av sin tro.

Göran Valinder i Göteborg, vars farföräldrar ar medlemmar i en av de första baptistförsamlingarna i Göteborg, har forskat om Fredrik Olaus Nilssons liv. Han berättar att Fredrik Olaus gick till sjöss som ung, han var bara 19 år då han liksom sin far och farfar före honom, blev sjöman. Och det var på havet några år senare som den händelse inträffade som skulle förändra hans tillvaro för alltid.

- Fredrik Olaus hade fått hyra på en amerikansk ångare som hamnade i sjönöd 1832 och som så ofta när sjömän hamnar i sjönöd så börjar de inse allvaret i livet och det kom till en vändpunkt för honom, berättar Göran Valinder, och fortsätter

- Han själv uttryckte det som att han gick från mörker till ljus, och han engagerade sig som metodist.

Efter den här livsomvälvande stormen kom Fredrik Olaus till New York, och under en tid missionerade han som metodist bland de svenska sjömännen där.

Det var med sin religiösa omvändelse i ryggen som han kom hem till Sverige igen. Han fick ekonomiskt stöd från Metodistkyrkan i USA för att fortsätta att missionera bland sjömän i Göteborg och hela västra Sverige.

Vid den här tiden växte baptiströrelsen fram i Amerika och Europa. Baptisterna hade en annan syn än den svenska statskyrkan i flera frågor, men det mest readikala skillnaden gällde synen på dopet. Dopet, menade baptisterna, skulle vara något som den vuxne valde att göra, ingenting som skulle utföras på spädbarn som inget kunde säga i saken.
Och i Göteborg träffade nu Fredrik Olaus den man som skulle leda honom till baptismen.

­- Det var en annan göteborgare, en sjöman som hette Gustav Schröder. Han hade blivit baptist i Amerika. Men det var ingen snabb omvändning till baptism, understryker Valinder, utan Fredrik Olaus läste Bibeln noga och rannsakade sig själv. Till slut åkte han till Tyskland där han döptes i Elbe. Väl hemma igen bildade han Sveriges första baptistförsamling i Vallersvik i norra Halland. De första personer han döpte var sin hustru, sina bröder och några vänner.

Fredrik Olaus Nilsson höll sig inte bara till församlingen i Vallersvik utan han åkte runt i hela västra Sverige och predikade i små möten. De kallas konventiklar, de här mötena där en grupp människor läser bibeln och ber ihop. Detta var förbjudet enligt lag. Redan 1726 hade det så kallade konventikelplakatet förbjudit den här sortens möten såvida det inte var en präst närvarande.

Genom detta förbud skulle man hålla den evangeliska läran ren från främmande inslag. Vanliga människor skulle helt enkelt inte ge sig till att försöka tolka Bibeln eftersom de inte hade förstånd till det. Eller som det stod i lagen:

Dock at de sig afhålla ifrån diupsinnige frågor och Läro-stridigheter som them enfaldigom äro för höga och kunna gifwa anledning till någon willfarelse.

Nyårsdagen 1850 ställs allt på sin spets när Nilsson sitter med en grupp människor i ett hem i Berghem i Västergötland. Folk i trakten har fått reda på att mötet pågår och blivit uppretade. FO Nilsson som förde dagbok hela sitt vuxna liv berättar själv om vad som hände.

Några av oss var samlade i broder A. Anderssons hus i Älfsborgs län i akt och mening att fira Herrens nattvard, medans vi höll på med att fira nattvarden blev vi plötsligt omringade av en stor hop pöbel, beväpna med störar, bössor, pistoler och svärd, de bröt sig in i huset och slog och sparkade mig hänsynslöst. Slutligen kastade de mig i en kärra, satte sig på mig och körde iväg mig under fasansfulla svordomar och hotelser, tills de komma till en gästgifaregård, där de stannade i två timmar och söp, de tvingade mig hela tiden att sitta kvar i kärran i den hårda kylan. Från närliggande byar hade samlats en stor massa pöblar som utspydde sina svordomar, hotelser och sarkasmer emot mig, under det de blåmultade mig med snöbollar. Slutligen fördes jag till häktet i Skene. Här låstes jag in i en cell som saknade både värme och säng. Hungrig och frusen fick jag smaka på vad det innebär att lida för Kristi skull.

Nu startade en rättsprocess som skulle pågå stora delar av 1850. Till slut dömdes FO Nilsson i högsta instans till det straff som konventikelplakatet föreskrev som sista åtgärd för den som inte rättade sig efter kyrkans ordning – nämligen landsförvisning.

Han är en av de ytterst få som drabbats sak av detta straff, trots att det var många som vände sig till väckelserörelserna under 1800-talets senare hälft.

Men för det stora flertalet så gick det aldrig längre än till skarpa tillrättavisningar och böter.

-Vad som skilde honom från andra var att när han var inför kungen och bad om nåd så erbjöd kungen honom nåd om han kunde lova att inte sprida sitt budskap, men han ville inte ge upp sitt uppdrag, han var en sann kolportör säger Göran Valinder.

FO Nilsson åkte inte raka vägen till Amerika, utan tog sig först till Köpenhamn där det var tillåtet att vara baptist. Hans efterlämnade trosbröder i Sverige levde under ett hårt tryck, och efter några år var det en ganska stor grupp som bestämde sig för att ta sig till Amerika. De hörde av sig till FO Nilsson för att be honom att bli deras reseledare. 1853 i maj for de till Amerika.

Väl framme i USA hamnade FO Nilsson efter ett tag i ett samhälle i Minnesota som heter Scania. Där lärde han känna en annan svensk immigrant, en man som hette Anders Pettersson när han växte upp i södra Östergötland, men som i det nya landet bytt namn till Andrew Peterson. Den mannen vet de flesta av oss rätt mycket om, det är nämligen hans dagböcker som ligger till grund för Vilhelm Mobergs utvandrarserie – Andrew var Karl-Oskar, helt enkelt.

Åren i USA innebär mycket resande och predikande för Fredrik Olaus Nilsson, främst i svenskbygderna, och 1859 får han amerikanskt medborgarskap.

Men redan året därpå, 1860, fick Fredrik Olaus Nilsson erbjudande om att bli den amerikanska baptistkyrkans missionär i Sverige. Så kom han hem igen, och nästan det första han gör på svensk mark är att delta i kapellinvigning i Kristianstad. Vid det tillfället fanns en person med som var journalist och som hjälpte FO Nilsson att skriva ihop en nådeansökan – vilken beviljades.

Det som hade hänt saker i Sverige under tiden Nilsson varit i USA. Konventikelplakatet hade upphävts 1858, och nu kunde man alltså benåda Nilsson.
Men det var fortfarande inte helt fritt att predika hur som helst, och de församlingar som bildades inom olika frikyrkor drabbades av hårda repressalier från kyrkan, och inte sällan av vanligt folks ilska. En avgörande faktor var klockslaget för predikan. När högmässotiden var inne för svenska kyrkan, då fick inga andra aktiviteter förekomma, och absolut inte några frikyrkliga sammankomster.

-De främsta anklagelserna från kyrka och stat gällde hur baptisterna dyrka Gud på samma tid som andra kristna, säger Göran Valinder. Staten gav med sig med tiden, men kyrkan gjorde det inte, de ville straffa baptisterna. Den som inte nöjde sig med statens gudstjänster bara skulle få komma tillsammans på såda tidpunkter då krogar, barer, teatrar och cirkusbesökare hade sina sammankomster.

Fredrik Olaus Nilsson och hans hustru återvände med tiden till USA, där han till slut dog 1881.

Baptister i arkiven

Här i Sverige finns många av F O Nilssons efterlämnade dokument samlade i ett arkiv i källaren på Bromma Folkhögskola. Där jobbar kyrkohistorikern Magnus Lindvall som arkivarie. Bland alla handlingar som finns i arkivet har han plockat fram ett litet nött blått skrivhäfte där de första baptisterna i F O Nilssons församling i Vallersvik noggrant noterade sina medlemmar i.

- Och här står de upptecknade, de första som döptes, och det man kan se att många emigrerade. Mer än hälften av den här första församlingen emigrerade till Amerika, berättar Magnus Lindvall.

- Det som är lite kuriosa är att jag hittade en annan förteckning över när de första församlingarna bildades, och det första dopet var ju den 21 september 1848, men någon har skrivit att församlingen bildades den 22 september. Det kan man förklara med att de gjorde dopet så sent på kvällen så att de inte skulle bli upptäckta, berättar Magnus Lindvall.

I häftet med församlingsmedlemmarna kan man också se att flera uteslutits ur församlingen och Magnus Lindvall förklarar att de var ganska slutna i början bland annat för att skydda sig från de som ville dra församlingen i vanära. De hade vid den tiden en ganska sträng församlingstukt och det visade sig att det behövdes eftersom det kom in i baptistförsamlingarna och spred andra läror.

Vartefter handlingar i arkivet gås igenom och läggs in i en databas återupptäcker Magnus Lindvall handlingar som legat glömda i årtionden. Ett sådant exempel är när de återfann den första trosbekännelsen för den första församlingen.

- Den trodde vi gått förlorad, berättar Magnus Lindvall. När vi hittade det handskrivna originalet var det som julafton. Det som är intressant att länsa den första trosbekännelsen är att det är den första riktigt demokratiska "organisationen" i Sverige, för alla oavsett kön och ställning var sin röst. Och vid den tiden var det inte bara kvinnor som inte hade rösträtt utan också de som inte var bemedlade.

- Så det här var ju naturligtvis något som var oerhört utmanande i det samhället.

I det här arkivet finns mycket mer material från baptiströrelsens tidiga år. Till exempel från de första missionsresorna till Kongo i slutet av 1800- talet. Det var resor som inte bara handlade om att sprida baptismen, utan faktiskt också fick stor politisk betydelse.

Vid den tiden var det den belgiske Kung Leopold den andre som personligen ägde landet och som med brutala metoder plundrade det på råvaror. Den första baptistmissionären som åkte till Kongo från Sverige hette Edvard Vilhelm Sjöblom och året var 1892.

- E V Sjöblom var en av dom första som uppmärksammade det här internationellt. Han skrev artiklar till tidningar till Sverige, England, Schweiz och USA. Han var en av de som fick upp det här på bordet och som ledde till att Kung Leopold var tvungen att lämna ifrån sig landet.

Många av E V Sjöbloms brev finns bevarad i arkivet och även hans dagboksanteckningar som även finns i ett nytryck, berättar Magnus Lindvall.

Arkivet

Baptistsamfundets och Svenska Missionskyrkans arkiv ligger i källaren på Bromma Folkhögskola, Åkeshovsvägen 29 i Bromma. Det har inga fasta öppettider utan besök sker efter överenskommelse med arkivarien Magnus Lindvall.
Om Equmeniakyrkans arkiv.

Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare Patrik Paulsson och Peter Öberg
slaktband@sverigesradio.se