Charlotta bröt upp med barnen och fann ett nytt liv i studentstaden

Ibland kan en flytt på några mil innebära en total förändring av människans liv. Så var det för Charlotta som i mitten av 1800-talet bröt upp från sin gård och flyttade in till lärdomsstaden Uppsala.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Flytten för Charlotta var bara några få mil i geografin men steget var långt ändå; från landsbygden och jorden till staden och studierna där hennes söner skulle få studera vid Universitetet.

Hennes radikala beslut har färgat hennes efterkommandes liv och tankar. Det menar hennes barnbarns barnbarn Stefan Torssell.

- Man diskuterar ju ofta om det är arv eller miljö som påverkar oss. Men jag har förstått att vi har ytterligare en faktor och det är en familjeidé, säger han.

- Familjeidén är osynlig, men vi får den itutad i oss. Jag fick den från min morfar, som antagligen fick den från sin far som väl fick den från Charlotta. I vårt fall handlade det om att man ska göra sin plikt, att det ska vara ordning och reda, och man ska vara krävande - mot andra men också mot sig själv.

Charlotta, det var Stefans morfars farmor, och Stefan och jag träffas på den plats där hon bodde, som ung och nygift. Det är en vacker vit gård med en gammal och en relativt ny flygel på ömse sidor av gårdsplanen. En gång i tiden var gården omgärdad av skogar ängar och fält, idag ligger den mitt i det lilla samhället Knivsta, just där den gamla landsvägen gick mellan huvudstaden Stockholm och lärdomsstaden Uppsala.

- Det här är Särsta värdshus, som på den tiden hette Segersta. Hit kom Charlotta i slutet av 1830-talet. Hon var dotter till gästgivardottern från Märsta Ny, och gifte sig med Carl Fredrik som hade samma bakgrund. De flyttade in och drev jordbruk, fick en stor kull med barn. Ett av dem, en dotter dog 1851, och samma år dog Carl Fredrik i en olycka. Han körde häst och vagn, men körde i diket och fick hästen över sig. - Många år senare fick jag höra av en släkting som viskade fram att ”…han nog hade druckit sprit”! Det var en familjeskandal!

Men familjens sorger var inte slut, för ytterligare något år senare dör också den äldsta dottern.

- Och det var då Charlotta fattade sitt beslut.

Vi går in i den gamla gården där Stefans anmoder en gång styrde och ställde. En hel del är förändrat och moderniserat, idag är håller man kurser och konferenser här. Vi slår oss ner i den gamla salongen och pratar om Charlottas beslut att lämna allt detta invanda. Vid tiden för hennes uppbrott hade industrialiseringen startat och jordbruket börjar tappa något i betydelse, och Stefan Thorsell tror att Charlotte förstått vad det skulle innebära för förändringar redan när hon var ung.

- Hon förstod att gården inte skulle räcka till alla hennes söner, hon måste hitta på något. Stefan har gjort sig en bild av hur Charlotta, redan när hon var liten och gick och serverade på föräldrarnas värdshus, förstod att det var en ny tid som bröt in. - Hon måste hört folk tala om hur städerna växte och om jorden som inte längre skulle kunna föda alla som förr.

Men Charlotta bröt inte bara upp från gården, hon bröt också med den konvention som rådde i tiden när hon valde att fortsätta leva ensam sedan hennes make hade dött.

Hon tog med sig sina fem egna söner, och dessutom sin egen systers yngste son till det hus som hon köpte i Uppsala. Vid flytten var den äldste av pojkarna sexton år och den yngste 6.

- Syskonbarnet Carl-Ture har skrivit brev om hur de hade det. Han skrev att sämjan mellan barnen var god, men det var hård drill och disciplin som gällde, det var kallt i rummen där de fick sitta och studera.

Charlottas söner utbildade sig i yrken som, visserligen var teoretiska, men som ändå i mångt och mycket hade med praktiska saker att göra inom industri och jordbruk. En blev lantmätare, en lantmästare, båda yrken kopplade till familjens gamla liv med jorden. Men en son bytte inriktning, tog ett steg bort från jorden och blev med tiden professor i medicin. Också i generationen efter vad det den praktiska nyttan som var viktigast.

Man skulle kunna tänka sig att Charlottas barn och deras efterkommande blev inbitna akademiker allihop, och det var visserligen sant för några, men riktigt så rak var ändå inte vägen. Stefan menar att Charlottas tankegods, det som hon lämnade i arv, innebar att studier visserligen var bra och eftersträvansvärt, men de måste ju leda till något praktiskt – till bättre kunskaper om hur jorden ska brukas, eller till förståndiga ingenjörsinsikter. Att studera kunde vara roligt, det förstod nog inte Charlotta.

- Jag tror aldrig att Charlotta såg utbildning som ett intellektuellt nöje, utan det var ett redskap för att nå de mål man vill. ”Vet man inte vad man ska bli så ska man arbeta.”

Charlotta själv levde resten av sitt liv mitt i Uppsala, hon var 80 år när hon dog. Systersonen Carl-Ture skrev ett brev där han beskrev begravningen, och det handlade om hur trevligt de hade haft de ”hvad de åto” och hur de åkte med häst och vagn – men inte ett ord om Charlotta.

- Jag tror att de var rädda för henne. Inte ett ord av saknad finns det i brevet. Jag tror att jag är den person på denna jord som kanske saknat henne mest.

Spår av studenter i arkiven

Studentlivet i Uppsala har lämnat många spår. Och de allra flesta handlingarna finns bevarade på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva.

Marta Ronne är litteraturvetare och har bland annat undersökt hur universiteten skildras i skönlitteraturen. Hon har plockat fram mängder av handlingar som berättar om studentlivet förr, både från nationerna men också universitets egen dokumentation, som till exempel matriklar universitetskataloger och inte minst seminarieprotokoll där man kan följa hur enskilda studenter resonerade i olika frågor under lektionstid.

- Man kan se konkreta personer träda fram. Till exempel om man läser i ett seminarieprotokoll om handlade om ex barockens litteratur, så står det prydligt angivet vem som pratade under lektionen.

Det kan står att kandidat Andersson reser frågan om något och som kandidat Åhlander svarar på. Och att ex fröken Andersson begär ordet och håller ett kort anförande om något.

Marta tar fram en nationsmatrikel från Göteborgs nation 1886-1905. Studenterna var förr liksom nu anslutna till nationer som knöt ihop studenter från samma geografiska område. I den här matrikeln kan man läsa om de anslutna studenterna, var de var födda, vilket län de kom från, vad fadern arbetade med, vilket läroverk de fått sin undervisning vid mm.

- Sen har man också noterat vad personen fick för anställning, berättar Marta Ronne.

Karl Harald Ölander född 1866 i Kristiania. Fadern arbetare. Erhållit undervisning vid Göteborgs högre latinläroverk 1880 till 1887. Blev folkskollärare i Göteborg 1895.

Jonas Vilhelm Lindskog född 1869. Fadern provinsialläkare. Erhållit undervisning vid Göteborgs allmänna läroverk. Avlade medicine kandidatexamen i Stockholm november 1892. Död 1901.

Frans Gerhard Torén född 1868 i Göteborg. Fadern bleckslagare. Fortsatte sina studier vid Göteborgs Högskola och emigrerade till USA.

- Ända in på i början av 1900-talet så fanns det i universitets- och nationsandan något liknande "In loco parentis", man var nästan som ställföreträdande förälder.

I Nationsmatriklarna kan man följa studenterna och Marta Ronne säger att det fanns en känsla av ibland livslång tillhörighet bland studenterna.

- Det noterades inte bara vad studenterna fick för anställning utan även om de avled som unga.

Vid förra sekelskiftet sörjde familjerna i första hand för pojkarnas utbildning. Och det var framförallt föräldrarna som sörjde för deras utbildning.

- Den fattiga studenten är ingen myt och i romanen "Tre terminer" av Fritiof Nilsson Piraten är det väl beskrivet. Där fadern specificerar alla utgifter som han tänker sig att sonen kommer att ha. Problemet var att livet inte såg ut så för de manliga studenterna eftersom studentlivet var kryddat med allehanda nöjen, som att dricka portvin och umgås med kamrater.

Dels har vi den allvarsamma delen av försörjningen som handlar att klara av hyran för sitt rum, kunna köpa kurslitteratur och vara anständigt klädd. Detta skulle pengarna hemifrån räcka till, men det gjorde de ofta inte, berättar Marta Ronne.

- Och då ska man komma ihåg att många studenter kom från ytterst obemedlade familjer och därför var det ganska vanligt att studenter gav lektioner för exempelvis borgerskapets barn.

Från mitten av 1800-talet och fram till förra sekelskiftet fanns det en sorts låne- och växelindustri bland studenterna.

- De lånade pengar av varandra och skrev på varandras växlar och många gick runt och bar på ganska stora skulder.

Men Marta Ronne säger att hon inte hört talas om någon kvinnlig student som skulle ha givit sig in i det, utan det var männens studentliv som krävde större tillgångar.

Det här kan man utläsa i memoarer och minnen som studenterna skrivit. Marta tar fram en svart vaxad anteckningsbok från sitt eget nationsarkiv; Sörmlands - Närkes arkiv.

- De här anekdoterna behöver inte nödvändigtvis vara sanna, men de hjälpte till att bygga upp bilden av studentkulturen och studentromantiken.

Det handskrivna häftet Marta tagit har namnet "Hågkomster" och är skriven av F T H Hagberg. Där finns bland annat berättelsen om konditorn Aron Fors.

Marta Ronne har tillsammans med sin man Erik Ronne skrivit studenthistoriska artiklar i studenttidningen Ergo. Länk till den sidan finns nedan.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare Peter Öberg och Tommy Engman
slaktband@sverigesradio.se