De bröt medvetet mot lagen för att hjälpa

Barnmorskan Carolina Redlund fick 6 års straffarbete efter att ha utfört flera aborter i slutet av 1800-talet. Hon bröt mot lagen. Det gjorde också många som ville skiljas vid den här tiden.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Människors uppfattning om vad som är rätt och riktigt har inte alltid gått i tak med lagarna. Därför har det genom historien funnits människor som brutit mot lagar och regler, ofta för att hjälpa andra.

Vi börjar med att berätta om Carolina Redlund som straffades hårt för sitt medvetna lagbrott. Hon föddes 1850 i Skogs-Tibble utanför Uppsala och utbildade sig så småningom till barnmorska. Men trots att det var förbjudet med aborter, eller fosterfördrivning som man sa då, och trots att hon svurit en ed som barnmorska att inte utföra aborter, så valde hon att hjälpa ett tjugotal kvinnor att genomföra aborter.

Anna-Karin Westerlund har varit arkivarie på Landsakrivet i Uppsala och det var där hon stötte på Carolina Redlunds berättelse.

- Jag blev fascinerad av Carolina Redlund, när jag hittade henne i en dombok, därför att jag att hon i slutet av 1800-talet gjorde mycket gott för de kvinnor som hon hjälpte. För att vara kvinna och föda ett oäkta barn slutet 1800-talet var inte lätt.

De kvinnor som födde barn utanför äktenskapet hamnade ofta utanför den samhällerliga gemenskapen.

-Bara det att stå framför för prästen i kyrkan och bli absolverad, dvs avlöst från sin synd efter att ha fött ett oäkta barn. De fick där inför hela församlingen höra vilken hora hon varit och att hon brutit mot Guds bud och lagar.

Ingen vet idag varför Carolina Redlund kom att utföra de förbjudna aborterna i Uppsalatrakten. Och troligtvis kände inte hennes barnmorskekollegor till hennes verksamhet, för inte nog med att hon riskerade att förlora sin legitimation, den som bröt mot barnmorskeed hängdes också ut med namn och ingående detaljer i barnmorskornas egen yrkestidning Jordemodern och kallades där för "fallna medsystrar".

Carolina Redlund skulle säkerligen fortsatt att utföra aborter om det inte var för att hon blev anmäld av en av de kvinnor som hon hjälpt. Den unga kvinnan hette Maria Lindholm var ogift och jobbade som piga.

I november 1895 hade hon lagts in på Akademiska sjukhuset för en luftrörskatarr och där fått veta, till sin egen förskräckelse att hon var gravid. När hon sen kom hem träffade hon en grannkvinna som sa att hon kände en barnmorska som kunde hjälpa henne att fördriva fostret trots att det var jämställt med mord i lagen.

- Maria funderade några dagar. Hon visste att om hon behöll barnen skulle hon förmodligen bli avskedad från sin tjänst och var skulle hon ta vägen, säger Anna-Karin Westerlund. Utvägen var helt enkelt att låta Redlund hjälpa henne. Så Maria gick till Redlund för att få hjälp att fördriva fostret.

Så här står det i polisprotokollet;

Sedan det i huset nr 4 vid St Larsgatan här i staden boende ogifta Maria Lindholm, härstädes anmält sig hava fött ett ofullgånget foster av manskön, efter att förut hava blivit av barnmorskan Carolina Redlund behandlad för fördrivande av nämnda foster, blev Maria Lindholm av undertecknad i närvaro av överkonstapel Isaksson och detektivkonstapel Leander härom närmare hörd, därvid hon erkände.

Maria Lindholm berättade att hon i mitten av juli månad sistlidne år blivit lägrad under det att hon då tjänade i Tensta socken. I början av november månad samma år vårdades hon på akademiska sjukhuset för luftrörskatarr och blev där av någon läkare underrättad om att hon voro havande, varvid hon även förmärkt att fostret haft liv.

Maria Lindholm hade inte för avsikt att fördriva fostret, men då en ofigt kvinna vid namn Anna Larsson besökt henne i hennes bostad på Övre Slottsgatan hade Maria Lindholm omtalat att hon var havande. Anna Larsson upplyste då Maria om att hon visste en barnmorska som kunde fördriva fostret.

Vid den här tiden var även preventivmedel förbjudet att använda.

- Denna kvinna hade hjälpt 20 kvinnor och vissa kvinnor flera gånger. Och Carolina Redlund hade även utbildat en kvinna som hjälpte henne.

Hur kom det sig då att hon började med fosterfördrivning? Anna-Karin Westerlund tror att det kan ha varit för att hon fick betalt, men det kan också ha varit för att hon ville hjälpa kvinnorna, att hon såg hur de hade det.

Maria Lindholm begav sig till Redlunds bostad i huset nr 29 vid St Persgatan. Där tillsade Redholm Maria Lindholm att lägga sig på en i rummet stående klädd soffa vilket Maria Lindholm gjort varefter Redlund undersökt henne med händerna och förklarat att hon voro havande.

Då Maria Lindholm påföljande dag infann sig hos Redlund hade hon tillsagts att lägga sig på förut nämnda soffa varpå Redlund med händerna utanpå och inuti Maria kände och därefter infört något hårt föremål, en kateter, i könsdelen varvid Lindholm dock inte känt någon smärta.

Maria Lindholm framfödde efter fyra behandlingar ett ofullgånget barn hemma hos barnmorskan Carolina Redlund. Men efter ett tag började samvetet gnaga på Maria Lindholm.

Till slut såg Maria ingen annan utväg än att gå till polisen och anmäla barnmorskan.

Carolina Redlund fick sex års straffarbete och även Maria Lindholm blev dömd till ett års straffarbete.

Eftersom aborter var förbjudna finns det av naturliga själ ingen statistik. Men man kan däremot utläsa hur många kvinnor som dog på grund av fosterfördrivning. År 1881 var det till exempel 1271 kvinnor som avled i sviterna av illegala aborter.

Straffet för att utföra aborter har gradvis minskat. I 1734 års lag straffades fosterfördrivning med döden. Drygt hundra år senare, 1864, ersattes dödsstraffet med fängelse. Och först på 1970-talet kom vår nuvarande lagstiftning om aborter.

Det är uppenbart att Carolina Redlund och många andra i hennes samtid tyckte att abortlagen var felaktig. Men det var inte den enda lagen som människor medvetet bröt mot och manövrerade sig runt vid den tiden.

Runda lagen

Skilsmässolagen i Sverige var sträng, och stämde inte längre helt överens med livet i det allt modernare samhället, därför blev uppfinningsrikedomen stor när det gällde att runda lagen och få till en skilsmässa ändå.

Elsa Trolle Önnerfors är rättshistoriker vid Lunds universitet.

- Man har alltid kunnat skilja sig i Sverige men det har varit väldigt svårt, säger hon. Från medeltiden och ända in på 1900-talets början så var man, för att få skilsmässa, tvungen att visa att det hade begåtts ett brott, förklarar hon. Brottet kunde i huvudsak se ut på två sätt – antingen hade den ena parten begått äktenskapsbrott, hor som det hette, eller så hade en part förvunnit utomlands, det hette inom juridiken ”egenvilligt övergivande”. -De här gamla bestämmelserna följde med in på 1800-talet men då hade samhället börjat förändras i grunden. Kyrkan makt och kontroll hade till exempel börjat minska, och människor ville leva friare liv. Det är i det läget som man kan se hur bestämmelserna ”missbrukas”, bland annat genom det som vid den här tiden kallades ”Köpenhamnsresor”.

Det stod inte i lagen som talade om ”egenvilligt övergivande” hur länge den ena parten måste vara utomlands, och samtidigt var det med den nya tekniken, ångbåtar och järnvägar, mycket enklare än tidigare att till exempel ta sig över till Köpenhamn.

- Och vad de då gör, de som vill skiljas och har gott om pengar, det är att makarna gjorde upp med hjälp av en advokat, hur ekonomin skulle se ut, vem som skulle ha barnen osv. Och så såg man till att endera parten for till Köpenhamn och anmälde sig på det svenska konsulatet, berättar Elsa Troll Önnerfors.

- Ofta åkta man hem igen med vändande båt, och väl hemma var det tämligen enkelt att få sin skilsmässa, utan att behöva hänvisa till äktenskapsbrott.

De här så kallade Köpenhamnsresorna var inte det enda sättet som par som ville skiljas, använde under 1800-talet. Man kunde också manipulera med den andra skilsmässoorsaken, otrohet, det som då kallades horsbrott.

Men då gällde det att uppfylla de krav som fanns i lagen nämligen att två vittnen måste kunna intyga att det verkligen förkommit äktenskapsbrott.

Beata Losman var tidigare arkivarie på Landsarkivet i Göteborg, och hon blev nyfiken när hon där hittade en samling så kallade skiljobrev i Domkapitlets arkiv. Det var rätten som dömde i skilsmässomål, men det var domkapitlet som utfärdade bevisen på att man fick skiljas, dvs skiljobreven, och till varje sådant brev fanns också den rättsliga utredningen med. När Beata Losman studerade dem närmare så kunde hon se ett mönster framträda. Det visade sig att man iscensatte otroheter, spelade lite teater helt enkelt, för att uppfylla lagens bokstav.

- Jag upptäckte att när det var horsbrott så dominerade en typ, nämligen den när mannen begick hor med ”okänd kvinna” och i precis rätt ögonblick promenerade två vittnen in som kunde tala om exakt vilket klockslag detta hade ägt rum, och så kunde hustrun via ombud åtala honom vid rätten. Beata Losman är säker på att hela scenen var uppgjord i förväg, men hur det faktiskt gick till är självklart svårt att säga. -Det står ju av förklarliga skäl inget om det i domstolsutslagen, konstaterar hon med ett leende.

Också det här manövrerandet förekom i huvudsak bland högrestånds-personer, menar hon. -Det förekom skilsmässor också bland bönder men där var det mycket svårare ekonomiskt – man klarade inte en gård om man inte var en som skötte mans-arbetet och en som tog hans om kvinnoarbetet. Hon har ett exempel på detta i sin egen släkt, där ett par med sju barn skiljer sig efter ett, som det förefaller, uppgjort horsbrott.

- Hustrun gifte omedelbart om sig, medan mannen drog sig tillbaka med deras gemensamma barn.

Det är alltid mannen som begår horsbrotten i de här fallen, men utrikesresorna kan man se också kvinnor göra.

Allt detta trixande och manövrerande med skilsmässolagen väckte naturligtvis myndigheternas irritation, men det fungerade också som en förändrande kraft. Det blev ungefär som det gör när en ny stig bildas över en gräsmatta – först går människor, och när stigen är etablerad så lägger man plattor att gå på. Genvägarna till skilsmässa blev pådrivande för en ny och modernare lagstiftning, menar Elsa Trolle Önnerfors.

- Det kommer nya bestämmelser om skilsmässa 1915. Det är fortfarande inte enkelt att skiljas, men det måste inte längre ligga ett brott i botten, berättar hon. Ungefär samtidigt kan man se hur köpenhamnsresorna försvinna.

Samma fenomen kan man se också i andra länder. I Finland åkte man över från Torneå till den svenska sidan och anmälde sig hos de svenska myndigheterna.

- Lagstiftningen har ofta inte hunnit med förändringar i samhället, och då får domstolarnas praxis styra hur de nya lagarna ska se ut.

Hur snabbt lagändringarna kommer genom historien beror också mycket på vilken kung som satt vid makten. -Gustav III och Oscar I är båda exempel på kungar som drivit igenom nya liberala reformer och lagar.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Tommy Engman
slaktband@sverigesradio.se