Den verklighetsbaserade litteraturens dilemman

Varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, men för den som använder sitt eget eller andras liv uppstår alltid dilemman. Lars Hermansson rapporterar från båda sidor av faktafiktionens linjer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hur mycket kan en dokumentärfilmare mixtra med verkligheten utan att det blir fiktion? Att ibland iscensätta situationer för att få fram ”den större bilden”, ”en djupare sanning”, och allt vad det kan heta, är, tror jag, accepterat av de flesta i branschen, fast kanske inte av den stora publiken. Detsamma gäller antagligen så kallad autofiktion och vittneslitteratur, alltså böcker som utger sig för att ha självbiografisk grund. De flesta inser nog att författaren skarvar här och var, kanske lägger till eller drar ifrån någon detalj för att göra berättelsen bättre, men inte att hen framställer som fakta sådant som inte är fakta.

Jag har själv gjort mig skyldig till sådana brott. I den autofiktiva reseessän Gå till gå hittar jag till exempel på en historia om att den radioutrustning berättarjaget har med på vandringen blir stulen av en person som vill spela in sin döda mammas röst. När jag bekände det för en läsare, tillika bekant, blev han besviken, nästan arg. Han tyckte att texten utstrålade en tyst överenskommelse om att det som stod där hade hänt. Det hade han helt rätt i. Och det var därför jag bestämde mig för att ljuga, för att jag visste att jag hade stor chans att bli trodd, även med den mest osannolika skröna, och för att boken som helhet behövde en digression just där, gärna en fantastisk sådan. Och en författare har ju att ytterst vara lojal med boken, texten, dess litterära värde. Anders, som läsaren hette, blev besviken, men boken blev bättre.

Som journalist har man ett annat uppdrag. Där bör man ytterst vara lojal med den verklighet man skildrar. Form och estetik är av underordnad betydelse. Fabricerande av fakta är inte okej, inte heller att låta folk säga sådant de inte har sagt, inte ens om syftet är lovvärt. Det kallas pressetik. Dokumentärmakare och författare av självbiografiskt färgad prosa och poesi menar ofta att de befinner sig i en position mellan den skönlitterära författaren och journalisten. Att de har dubbla lojaliteter, å ena sidan in mot verket, dess formella egenskaper och konstnärliga värde, å andra sidan ut mot den skildrade verkligheten, levande eller nyligen döda personer, skeenden som bevisligen inträffat eller inte. Att vara mer lojal med verkets formella egenskaper, utan att antyda det för läsaren kan leda till missförstånd och felläsningar. Att fabricera eller undanhålla fakta för att stärka sitt ”case” i en autofiktiv berättelse kan såra verkliga personer som ingår i berättelsen.

Jag har själv varit med om det. I en självbiografiskt hållen roman antyds att jag under en tid ska ha finansierat en tynande tillvaro som frilansande författare och skribent med en släktings pengar. En antydan som bidrar till att öka empatin med bokens huvudperson, författaren, på bekostnad av den som i boken ska föreställa mig. Författaren kan förstås minnas att det var så, men minnet är ofta bedrägligt, och somliga minnen är också offentliga handlingar. Eftersom det jag säger här inte är skönlitteratur har jag alltså kollat med Skatteverket, och inte bara gått på min känsla av att jag under de år boken skildrar drog in pengar så det räckte. Problemet är förstås att andra läsare som känner till bakgrunden och kan identifiera vem som är vem i boken, knappast gör en sådan faktakoll. Och det är nog tur för romanens skull. Det rör sig nämligen om en berättelse som uttrycker och närs av klasshat, det måste finnas ett vi och ett dom, och i den uppdelningen hamnade jag bland dom. Det svider förstås, men jag tror att boken som helhet tjänade på det, ett klasshat i en skönlitterär text får inte bli alltför ljummet.

Ett annat exempel på en autofiktiv berättelse som har etiska problem med sina dubbla lojaliteter är Kristian Lundbergs bok Yarden. Den handlar om en författare som av oklara skäl hamnat på ekonomiskt obestånd och tvingas ta jobb på en omlastningsplats för nya bilar i Malmö hamn. Ingen läsare kan tro att Yarden är en påhittad plats, eller att jaget i boken inte ska föreställa författaren Kristian Lundberg. Även här finns en strukturell uppdelning i ett vi och ett dom som bygger på klass. Lundberg framställer den yrkesverksamhet han blivit tvungen att lämna, och som också råkar vara min, det vill säga författarens och den frilansande skribentens, som välbetald och fri från godtycklig maktutövning. Så är det förstås inte, det vet alla som är i branschen, vilket Lundberg hade varit i över ett decennium när boken publicerades. Men berättelsen behöver den här motsättningen för att bli effektiv. Det hårda slitet på Yarden måste ställas mot enkel tillvaro framför laptoppen.

En annan förenkling av tillvaron Yarden lider av, och som man måste vara i branschen för att känna till rör anledningen till att berättaren inte längre jobbar i litteraturvärlden. Lundberg miste sina uppdrag som litteraturkritiker på Expressen och Helsingborgs Dagblad eftersom han sågat en bok som ännu inte kommit ut. Det är förstås lite lustigt, men pressetiskt minst sagt tvivelaktigt. Alla i branschen visste också att Lundberg vid den här tiden var innehavare av ett åtråvärt, livslångt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond på närmare 170 000 kr per år, också det är en offentlig handling som går att kontrollera. Han hade alltså själv försatt sig i publicistisk karantän, men var delvis försörjd av Sveriges Författarfond. Omständigheter som Lundberg förstås måste tiga om i boken. Inget vidare starkt ”case” annars, en autofiktiv hjälte bör helst, till skillnad från den fiktive, vara i någon mån behjärtansvärd.

Dokumentära och semidokumentära böcker och filmer tycks alltså ibland tvungna att småljuga för den större sanningens skull. Och den större sanningen är alltid ett påstående om världen bortom de enskilda exemplen, om strukturerna, de dolda sambanden. Det finns en konflikt här, som kanske är olöslig, mellan mikro- och makro. Det är svårt att behålla nyanserna i det lilla när de stora skeendena ska skildras. Svårt att få de olika perspektiven att stämma. Det enda man kan göra som upphovsperson är att försöka, att oupphörligt ställa sig frågor som: måste jag offra denna detalj för helheten, är jag i god tro när jag påstår detta, kan jag se x och y i ögonen när boken kommit ut?

I det ständigt växande bruset från allt fler medier, sociala och traditionella, tycks idag bara den personliga erfarenheten, den så kallat starka berättelsen, kunna nå ut. Fiktionen, i synnerhet den litterära, sitter trångt. Men frågan är om inte denna glupande hunger efter verklighet också hänger samman just med det uppluckrade förhållandet till fakta. Alla vet ju numera att sanningen är perspektivisk och alltså beroende av vilken ”vinkel” vi väljer. Alla vet också att man kan ljuga med fakta, om de sätts samman med ont uppsåt. Om det är så, borde man ju också kunna tala sant med hjälp av smålögner, om de sätts samman med gott uppsåt. Säkert, men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.

Lars Hermansson, författare och kritiker