Viljan till makt – Nietzsche som förförare och förgörare

Dan Jönsson läser Friedrich Nietzsches efterlämnade anteckningar och reflekterar över en av idéhistoriens mest gåtfulla och skrämmande begrepp.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en grymhet även hos simpla själar, skriver Friedrich Nietzsche i en anteckning från 1885. Det stämmer verkligen: jag minns att jag som liten, i lågstadieåldern, tillsammans med en kompis kunde fördriva sysslolösa eftermiddagar med att fånga flugor under dricksglas och sedan titta på hur de flög runt där inne, alltmer försvagade, tills syret tog slut. Det fanns också en grannflicka som var lite annorlunda och som vi roade oss med att trakassera eftersom det var så lätt att få henne att gråta. Ja, barn är grymma. Och ibland kan jag undra vart den där grymheten har tagit vägen sedan dess, kanske har jag som det heter vuxit upp, kanske finns den kvar och bryter fram då och då när jag med, får jag erkänna, en liten hemlig, omoralisk kittling utrotar ett myrbo. Inget att yvas över, men hade jag berättat för Nietzsche skulle han antagligen ha nickat uppmuntrande. I mina låga instinkter hade han känt igen den starkaste av mänskliga drivkrafter, viljan till makt.

Jag förvånas ibland över hur upprymd jag blir när jag läser Nietzsches texter. Det borde jag ju inte bli: väldigt mycket han ger uttryck för går egentligen stick i stäv mot mina egna, pacifistiska värderingar. Hans aristokratiska samhälls- och människosyn; föraktet för svaghet och avskyn mot allt som luktar medlidande, demokrati och jämlikhetssträvanden; våldsromantiken och misogynin; hyllandet av makten, kriget, ondskan. Man kan förstås säga, som man ofta gör numera för att försvara att man ändå läser honom, att Nietzsche också avskydde antisemitism, patriotism och religion, ja att hela hans verk genomsyras av en misstro mot auktoriteter – och det är sant, men det ändrar ju i grund och botten ingenting. Nietzsche läser man på egen risk, med blodsmak i munnen, och samtidigt alltså med denna besynnerliga upprymdhet, denna lycka över att få vistas i en tankevärld där inget är på förhand givet, en värld där ljuset bländar, och där mörkret både förfärar och förför. En lockande, men kuslig värld där det sanna och det goda gång på gång dras i smutsen, men där också horisonten öppnas mot en gränslös frihet. Om än alltså på andra sidan en moralisk avgrund, ekande av denna den mest gåtfulla, mest skrämmande av filosofiska grundprinciper. Viljan till makt.

Begreppet ”viljan till makt” dyker upp och återkommer som ett mantra genom Nietzsches sena skrifter. ”Viljan till makt” är också det begrepp som framför allt fått hans namn att förknippas med nazismen och dess ideologi. Inte utan skäl. Historien är välbekant vid det här laget – filosofens syster Elisabeth Förster-Nietzsche, som med sin man hade rest till Paraguay för att bygga upp en tysk, antisemitisk exilkoloni, fick när hon kom hem ta hand om både sin psykiskt sjuke bror och hans efterlämnade anteckningar. Ur detta väldiga, kaotiska material redigerade hon tillsammans med Nietzsches gamle vän Heinrich Köselitz, den ende som riktigt kunde tyda hans handstil, fram det som gavs ut som broderns sista, oavslutade verk, med titeln just Der Wille zur Macht. Boken och dess radikala försök att ”omvärdera alla värden”, dess bejakande av våldets och styrkans principer och dess uttryckliga fantasier om att utrota svaga och undermåliga existenser blev en stark impuls för nazismens herrefolksideologi. Mitt eget exemplar är tryckt 1930, med ett högstämt, smått apokalyptiskt efterord av Alfred Baeumler, den filosof som mer än någon annan bidrog till att lansera Nietzsche som fascismens husgud. Tre år senare skulle han gå i spetsen för fackeltåget till nazisternas första bokbål på Opernplatz i Berlin.

Att sentida, entusiastiska läsare har gjort vad de kunnat för att rentvå Nietzsche från denna bruna sörja är begripligt; han är verkligen så mycket mer än det. Både urval och redigering i Viljan till makt är förstås subjektivt, kanske också tendentiöst – men att kalla boken för en ren förfalskning, som en del har gjort, håller inte. Här finns inga påhittade partier; allt som står där går att hitta i de efterlämnade anteckningarna, och att Nietzsche under flera år planerade ett stort verk med just den titeln står utom tvivel. Kanske övergav han planerna till slut, som det har spekulerats i, kanske inte, ingen vet med säkerhet – allt vi vet är det som står att läsa i dessa efterlämnade anteckningar, en textkompost om cirka femtusen sidor varav ett urval på ungefär en tiondel utgör det nionde bandet av hans samlade verk på svenska. Att försöka orientera sig i detta motstridiga, vilda material är som att dyka på djupt vatten – knappt har man fiskat upp en tanke förrän man måste upp och andas, och för varje insikt man bärgar har en annan just glidit en ur händerna. Det är texter som kränger mellan ironi och förtvivlan, från korta utbrott av triumferande visioner till heroiska, men fåfänga försök att samla tankarna i ett enhetligt system.

Det är i dessa försök till systematisering ”viljan till makt” får en central, sammanhållande funktion. Nietzsche skrev i en tid när den kristna världsbilden på allvar utmanades av darwinismen och dess materialism, och hans filosofi skulle enkelt uttryckt kunna ses som ett kraftfullt avvisande av dem båda två. Det han ser för sig är istället ett slags andlig och estetisk evolutionsteori där sammanbrottet för de traditionella moraliska värdena urartar i en allmän nihilism, som det är den framtida människans stora uppgift att övervinna och höja sig över. Och där viljan till makt blir den drivande impulsen i detta skapande av ”övermänniskan”, liksom den är den verkande kraften i hela det flöde av ständigt blivande och ständig kamp som genomsyrar världen.

Det blir en giftig teori, som tillspetsad kan bli roten till mycket ont; det är onekligen svårt att förneka logiken i att om det nu finns ”övermänniskor” måste det kanske, när allt kommer omkring, också finnas ”undermänniskor”? Men samtidigt ryms här alltså också en väldig, frigörande kraft. Nietzsches filosofiska ”hammare”, som han kallar den, är ett verktyg som ända in i vår tid duger till att slå hål på ihåliga ideologiska beläten och låta tomheten eka ur självklara värdegrundsbegrepp som ”demokrati” och ”allas lika värde” inför en verklighet där våldet regerar och ojämlikheten är institutionell. Det som än idag gör Nietzsches tankevärld så provocerande är att den inbegriper båda dessa poler, man får helt enkelt ta det onda med det goda. Viljan till makt har ingen inneboende moral: den är den kraft som sprider död och förintelse, men också i vidare mening den kraft som försöker besegra motstånd överhuvudtaget – den som gör att barnet lär sig läsa och fågeln flyga, som inspirerar konstnärer att skapa konst och aktivister att ta strid, men också helt banalt, det som får oss att gå upp på morgonen, ta på oss skor och jacka, eller som här, i en av de små nonsensverser som inleder Den glada vetenskapen:

Ja, ibland så gör jag glass:

Nyttigt för att maten smälta!
Har ni mycket ni ska smälta,

Bör ni tycka om min glass!

Den ändrar visserligen ingenting den heller. Men ändå.

Dan Jönsson, författare och essäist


Litteratur

Friedrich Nietzsche: Samlade skrifter. Band 9, Efterlämnade anteckningar. Översättning: Jim Jakobsson. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.

Hans Ruin: I förnuftets skugga – essäer om Nietzsches filosofi. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.