Vem var jag under Göteborgskravallerna?

Kan ett gammalt foto få dig att återupptäcka den du en gång var? Christine Antaya reflekterar över ett borttappat fotografi och ett misslyckat minnesarbete och varför det är ok att minnas fel.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag var 19 år och hade precis tagit studenten när jag åkte till Göteborg för att demonstrera under EU-toppmötet 2001. Jag minns väldigt lite därifrån. Jag vet namnen på några jag var där med – Erik, Martin, Nanna, Kerstin – men vi har inte haft kontakt på länge.

Jag vet att jag greps på Viktoriabron (att bron hette så har jag insett först i efterhand) och jag vet att jag satt några timmar i en provisorisk arrest. Det var som burar av hönsnät. Jag minns att de tog min klocka och mina skosnören. Jag fotograferades, och fick fotot när jag släpptes. Det var fyrkantigt, utskrivet på väldigt tunt papper.

På bilden stod jag i mitten flankerad av två poliser i tjocka uniformer som höll mig i var sin arm. Poliserna var långa och kraftiga, deras ansikten överstrukna med svart tusch. Mitt hår var kortklippt och rödfärgat, men det syntes inte för fotot var svartvitt. I födelsedagspresent några månader tidigare hade mina vänner samlat ihop till ett presentkort hos en frisör, så jag var tvungen att göra något radikalt. I juni hade det vuxit ut till en tufsig frisyr som i kombination med mitt mjuka ungdomshull fick mig att se ännu mer ut som ett barn.

På fotot hade jag en bylsig Miljöpartiet-tröja på mig. Jag var inte engagerad i partiet, jag måste ha fått den där i Göteborg. Jag var i en ålder då jag gladdes över allt som var gratis. Min blick var riktad lite ut ur bilden, nedåt. Jag såg uttråkad ut. Jag minns inte fototillfället, men jag antar att det gick väldigt snabbt, de hade många att fotografera.

Jag hade kvar fotot länge men nu är det borta, försvunnet i någon flytt. Jag var dum som inte digitaliserade det, men det finns kvar som en ungefärlig bild i mitt huvud. Jag tyckte om fotografiet för dess motiv – det fick mig att känna mig radikal och speciell – men jag tyckte även om det som objekt. Det var så tunt och provisoriskt, lite mystiskt i sin form. Det var ett bevis på att något verkligt hade hänt mig, att jag hade befunnit mig i händelsernas centrum. Jag har inga andra bilder därifrån. Jag minns inte om jag ens hade med mig en kamera dit.

Nils Petter Löfstedts dokumentärfilm om Göteborgskravallerna, På Hvitfeldtska bodde vi, bygger på hans fotografier från den gymnasieskola där demonstranterna skulle sova, som polisen omringade den första dagen av toppmötet. I filmen söker Löfstedt upp några av personerna som figurerar på bilderna och intervjuar dem om vad de minns. De har aldrig sett bilderna tidigare, och ibland har de svårt att identifiera sig själva. En av dem tvekar med pekfingret över ett fotografi som föreställer en stor grupp som sitter i något slags stormöte på skolgården: ”Är det där verkligen jag?”

Konstnären Moyra Davey har beskrivit hur djupdykningar i fotografiska arkiv börjar med oro över att man inte ska finna det man letar efter. Men ofta är det i slutänden tillfredsställande, lite som att dyka ned i det undermedvetna och återupptäcka bortglömda versioner av jaget.

Några dagar innan jag skulle se filmen greps jag av en känsla av hopp om att jag skulle få syn på mig själv. Jag var inte en av dem som blev fast inne på Hvitfeldska och jag hade antagligen inte fångats av Löfstedts kamera, men kanske skulle bilderna svara mot liknande bilder som jag hade i min egen minnesbank, och blåsa liv i dem. Jag såg fram emot att få hjälp med att minnas.

Men samtidigt var jag rädd att minnena inte längre kunde väckas, att de hade torkat ihop och dött, likt en gulnad växt som inte kan bli grön igen hur mycket sol och vatten den än får. Tänk om det skulle vara som att betrakta något utifrån, något som inte hade med mig att göra?

Ungefär mitt i dokumentärfilmen började jag gråta, och fortsatte tills ljuset i salen tändes. Jag grät över att inte längre vara ung. Hur kan det kännas annat än sorgligt att det är så? Jag grät över att se tiotusentals ungdomar samlas i idealistisk iver över en mer rättvis värld utan krig och miljöförstöring, något som känns omöjligt idag. Jag grät för att jag tyckte synd om dem som var med i filmen. De såg så små ut. Jag grät när jag såg polisvåldet.

Men allt det som filmen rörde upp i mig var så kopplat till nuet, i den mån det var minnen så var de grumliga, med romantiska idéer om ungdom. Jag hade hoppats att något mer verkligt skulle segla upp i min hjärna, något som definitivt fastslog: ”Så var det, så var du då”.

I essäsamlingen Still Pictures. On Photography and Memory från 2022 skriver den amerikanska journalisten Janet Malcolm: ”Det mesta av det som händer oss minns vi inte. Händelserna i våra liv är som fotografiska negativ. De få som kommer i kontakt med framkallningsvätskan och blir fotografier är vad vi kommer att kalla minnen.”

Malcolm dog 2021 och boken, som utgår från ett antal gamla fotografier från hennes personliga arkiv, gavs ut postumt. Den behandlar inte enbart familjefoton som alltid stått framme, snarare är det de mer oväntade bilderna som hon utvinner mening ur: ett suddigt foto från ett sommarläger på 1940-talet, ett porträtt på några goda vänner till hennes föräldrar. Hon skriver om det hon minns, vilket sällan är exakt vilka alla i bilderna är, eller hur och när fotografierna är tagna.

En essä inleds med ett foto av en väninna iklädd en prydlig dräkt, med håret lockat under en basker. Flickan hette Francine, och beskrivs som en ”bad girl” som Malcolms föräldrar inte gillade. Hon minns att de drack milkshake efter skolan och att Francine såg upp från sitt glas och sa: ”It tastes so good”. En så banal sak att minnas. Att de obetydliga orden stannade kvar i hennes minne medan mer betydelsefulla samtal har försvunnit beskriver Malcolm som ett exempel på ”minnets perversitet.”

När jag läser henne inser jag att min oförmåga att minnas – händelserna i Göteborg men även annat i mitt liv – har fått mig att känna mig dålig. Som att jag inte lever grundligt nog när jag låter det som utgjort min tillvaro – händelser, relationer, platser – blekna bort i takt med att jag åldras. Men Malcolm hjälper mig att acceptera att min fläckvisa minnesväv inte är ett tecken på personlig underlåtenhet. Det är helt enkelt så det är att leva. Minnet är perverst.

Frågan är om det där fotot på mig med poliserna ens såg ut så som jag nyss beskrev det. Men mitt misslyckade minnesarbete känns ok nu. Varken minnet eller fotografier kan ge kompletta versioner av det förflutna. Och även om gamla fotografier får oss att minnas ”fel” saker, och aldrig kan återställa det som har varit, är det svårt att tänka sig något annat enskilt objekt som på samma sätt kan ge upphov till nya berättelser.

Jag tycker om tanken på fotografiet som en generator, något som alstrar nya ord och idéer. Det kan ligga bortglömt i decennier, utan att förlora sin kraft.

Christine Antaya är konstkritiker och kulturskribent.

Litteratur:

Moyra Davey, Index cards (2020)

Nils-Petter Löfstedt (foto), Daniel Möller (text), På Hvitfeldtska bodde vi (2023)

Janet Malcolm, Still Pictures. On Photography and Memory (2022)

Film:

Nils-Petter Löfstedt, På Hvitfeldtska bodde vi (2023)