Döda ditt ego med kärlek och uppmärksamhet

Verklig uppmärksamhet, ett seende som kastar bort jaget och går till tingen och människorna själva, utgör en särskild etisk linje under 1900-talet. Mattias Hagberg följer den uppmärksamt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I ett brev till hustrun Clara, daterat den tionde oktober 1907 i Paris, beskriver Rainer Maria Rilke hur han stått i timmar och betraktat ett fåtal målningar av Paul Cézanne på höstsalongen i Grand Palais. Han är trollbunden av den nyligen bortgångne konstnärens måleriska handlag och av hans sätt att närma sig världen.

Gång på gång återvänder han till rummet där Cézannes målningar finns samlade. Förundrad beskådar han färgerna och de vardagliga föremål som träder mot honom. Hos Cézanne anar Rilke ett nytt sätt att se, ett nytt sätt att betrakta människor och ting. Den trettonde oktober skriver han till Clara igen: ”Att Cézanne ger mig så mycket att göra nu får mig att märka hur mycket jag har förändrats. [–-] Sannolikt är jag bara vid en första milstolpe; men ändå, jag kan redan förstå den gamle mannen som gått någonstans långt före […].”

Mötet med Cézanne brukar beskrivas som en vändning för Rilke. Hans sätt att tänka och förstå konst och poesi blev aldrig riktigt detsamma efter de där timmarna i Grand Palais. Han kom att betrakta skapandet som något som har med synen att göra, som något som kommer an på en uppmärksam och kärleksfull blick. Han ska senare uttrycka det med orden: ”Jag lär mig att se. Jag vet inte vad det beror på, men allt går djupare in i mig och stannar inte där det tidigare stannat. Jag har ett inre som jag inte visste om. Nu tar sig allt dit in.”

I litteraturhistoriska texter om Rilke heter det ibland att han utvecklade en seendets poetik, ett sätt att närma sig språket och världen som var djupt förankrad i den där uppmärksamma blick som han upptäckt via Cézanne. Men frågan är om inte denna poetik också var en etik.

I brevet till Clara från den trettonde oktober beskriver han Cézannes måleri som en kärlekshandling eftersom Cézanne varken målade människor eller ting så som de tedde sig för honom själv, utan så som de verkligen var, i sig själva. För Rilke framstod Cézannes blick som fullständigt osjälvisk, som befriad från egoism.

”De stora konstnärerna uppenbarar världens detaljer.” Så skrev den irländska moralfilosofen och romanförfattaren Iris Murdoch sextio år senare i en av sina mest lästa texter ”Det godas supremati över andra begrepp”. För henne, precis som för Rilke, var den uppmärksamma blicken en oundgänglig del av såväl konsten som litteraturen. Och precis som han lät hon kärleken och seendet mötas. ”Kärlek”, skriver hon på ett ställe, ”är att varsebli individer.”

Murdoch, som då och då refererade till Rilkes brev om Cézanne, är kanske den västerländska tänkare som gjort mest för att skapa en sammanhållen poetik och etik utifrån den osjälviska uppmärksamheten. I såväl romaner som filosofiska texter återvände hon ständigt till frågan om varseblivningen som en väg till moralisk självtranscendens. ”Kärlek”, skriver hon, ”är den ytterst svåra insikten att det finns något reellt utanför det egna jaget.”

Murdoch förbinder denna etiska och poetiska blick med ett självutsläckande, med en rörelse bort från egots fortlöpande självbedrägerier, i form av fantasier som klistras på omvärlden, till en plats där jaget upphör att vara centrum.

Denna syn på etik, som ligger långt ifrån den traditionella föreställningen om att moraliskt handlande kräver att vi kan se oss själva i andra, hämtade Murdoch från den franska filosofen och mystikern Simone Weil.

Tankarna på självutplåning, försakelse och på ett sinne som vänder sig från jaget mot omvärlden genomsyrar det mesta som Weil såväl skrev som gjorde. Hela hennes korta liv förefaller ha varit ett enda långt försök att utplåna sig själv till förmån för andra. I sina texter använde hon gärna det franska ordet attention för att sammanfatta vad hon menade. Ett ord som rymmer mer än svenskans uppmärksamhet, eftersom det inte bara betyder att rikta sinnet mot något, utan även att avvakta och vänta, något som var mycket betydelsefullt för Weils syn på allt från kunskap till medmänsklighet. I en text med den märkliga titeln ”Reflexioner angående skolstudiernas nytta för tillväxten i kärleken till Gud” beskriver hon denna avvaktande hållning med en bild av en man på en hög bergstopp som ser ut över landskapet under sig utan att på förhand ha bestämt sig för vad han ska fokusera på. ”Uppmärksamheten består i att bromsa in tanken, hålla den i beredskap, tom och öppen för sitt föremål, [–-] liksom i väntan, icke sökande någonting, men redo att ta emot sitt objekt i dess nakna sanning”.

Precis som hos Rilke och Murdoch är blicken, själva seendet, det väsentliga för Weil: ”Den blicken är först och främst en uppmärksam blick: själen har gjort sig tom på allt eget innehåll för att ta emot den man ser på, sådan som han verkligen är, i hela hans sanning.”

Men blicken är en sak, hur den artikuleras en annan. Såväl Weil som Murdoch var skrivande personer som visste vilken betydelse språket har för vårt förhållande till världen. Murdoch var noga med att påpeka att metaforer alltid är en väsentlig del av allt tänkande.

Eller för att uttrycka det annorlunda: Mellan språk och uppmärksamhet finns ett oundgängligt band.

Den norska litteraturvetaren Toril Moi har skrivit en fin liten pamflett om allt det här med just titeln ”Språk och uppmärksamhet”. I den passerar såväl Murdoch som Weil förbi som viktiga inspirationskällor, men det är ändå Rilke som får sista ordet. Det är hos honom som Moi finner den väsentligaste kopplingen mellan blicken, språket och världen: ”Jag lär mig att se. Jag vet inte vad det beror på, men allt går djupare in i mig och stannar inte där det tidigare stannat. Jag har ett inre som jag inte visste om. Nu tar sig allt dit in.”

För Moi blir Rilke den som förstår att arbetet med språket är en övning i att se klarare, att det finns ett ständigt spel mellan ord och blick.

”Mitt språks gränser är min världs gränser”, skrev Ludwig Wittgenstein en gång. Och kanske är det till den gränsen allt detta bär oss; till den punkt där ord, blick och värld möts; där det inre blir det yttre och jag blir du.

Eller med Murdochs ord: ”Svårigheten ligger i att hålla uppmärksamheten fäst vid den verkliga situationen och att hindra att den i smyg återvänder till jaget med självömkandets, föraktets, fantasins eller förtvivlans tröst. [–-] Det är en uppgift att se världen som den verkligen är.”

Mattias Hagberg
författare och journalist

Litteratur

Toril Moi, ”Spåk och uppmärksamhet”, i översättning av Alva Dahl. Bokförlaget Faethon, 2017.

Iris Murdoch, ”Det godas supremati över andra begrepp”, i översättning av Kate Larson. I Cederberg (red.), Att läsa Platon. Brutus Östlings förlag, 2007.

Rainer Maria Rilke, ”Brev om Cèzanne”, i översättning av Helga Krook. Raster, 1995.

Simone Weil, ”Reflexioner angående skolstudiernas nytta för tillväxten i kärleken till Gud” i boken ”I väntan på Gud” i översättning av Karin Stolpe. Bonnier, 1957.