Jon Fosse byggde en ny teater på postmodernismens ruiner

Mikael Timm närmar sig Jon Fosses dramatik genom att ställa tre enkla frågor. Svaren tenderar att bli något mer komplicerade.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

1993 sedan satte Ingmar Bergman upp pjäsen Rummet och Tiden på Dramatens Lilla Scen. Det var en av få uppsättningar regissören gjorde av samtida dramatik. Och valet av pjäs var förbryllande eftersom Botho Strauss räknas som en av de första postmodernisterna, en grupp Bergman sade sig avsky. Men något måste ha fascinerat honom. Kanske den fragmentariska stilen eller så hade Bergman läst Strauss teoretiska artiklar i Theater Heute.

Hur som. Botho Strauss gestalter är utslängda på scenen som bråte på minnets vind där livets stora föreställning en gång spelats men som nu är avslutad. Spelplatsen är ett restlager av minnesfragment.

”En gång i tiden kände vi varandra. Det kan väl inte ha varit något särskilt som hände den gången. Det kan det väl inte.” säger en av dramats huvudpersoner.

Jag har knappt tänkt på pjäsen sedan jag såg den men nu dyker den upp i minnet som fragment av något som var men som pekar framåt. 90-talsuppsättningen gör sig påmind när jag läser ett urval av Jon Fosses dramatik, hur olika texterna än är. I Strauss pjäs är replikerna vad som blivit kvar från ett tidigare liv. Själv har författaren under decennierna som gått blivit en konservativ debattör och lämnat teatern för romaner och essäer. Också hans egen pjäs kan idag i sig uppfattas som en teaterruin från postmodernismens glansdagar och i den ruinen har Jon Fosse stått.

Att det finns en koppling mellan de två författarna är inte konstigt. Fosse talar i intervjuer om filosofer som Heidegger och Wittgenstein och har i sina pjäser tydliga hänvisningar till både tysk 1800-talspoesi och Samuel Beckett, storheter som påverkat också Strauss.

Men Fosse har lämnat postmodernismen, han har gått ut ur teaterruinen in i ett annat landskap. Han tar vid där Strauss slutade. Och det fodrar att vi åskådare nollställer oss. För med Fosse börjar något helt nytt i dramatiken. En enkelhet, ett allvar.

Regissören Peter Stein har karaktäriserat Strauss pjäser som lekfulla. Det har nog ingen sagt om Fosses. I postmoderniteten fanns en citatglädje. Man ironiserade över arkitekturhistorien, litteraturhistorien och teaterns traditioner – lekfullheten kunde naturligtvis bli pretentiös när en tråkig kontorsbyggnad kröntes med romersk portal i råbetong högst upp men på teatern hjälpte den att locka fram leenden och skratt. I Bergmanuppsättningen var det Erland Josephson som spelade Julius, som med elegant ironi kommenterar de andra gestalterna.

Någon sådan roll finns inte i Fosses pjäser. När han började skriva dramatik var postmodernismen högst livskraftig men redan från början tar Fosse ett stort steg framåt, ut ur ironin in i allvaret. Hans dramer är extremt tydliga med kortfattade repliker, enkelt språk och många omtagningar. Och samtidigt svårbegripliga. För vad handlar pjäserna om, vad vill författaren säga?

För att hitta en ingång kan man ställa tre enkla frågor: var, när och hur?

Så var är vi? Scenografin är nedskuren så långt det bara går och för var pjäs krymper dekoren. I Jag är vinden från 2008 sägs att dramat ”utspelas i en tänkt och knappt ens antydd båt och handlingarna är också tänkta och ska inte utföras, utan vara illusoriska”. De två personerna heter Den ena och Den andra.

Så har vi den andra frågan: När. Medan Becketts pjäser som bakgrund har krig och kärnvapenhot så avstår Fosse från tidsmarkörer. Men han gör ändå en precisering. I pjäsen Stark Vind från 2021 säger en av figurerna att det varken finns ett förflutet eller en framtid, bara ett nu. Och i detta nu utspelas Fosses pjäser.

Så har vi någon hjälp av frågorna? Nja, i förstone kan tyckas att vi inte blir så klokare av att veta att Fosses pjäser utspelas i ett skissat rum och ett vagt nu. Men, teater är en sinnlig upplevelse så om vi litar till vår hörsel och vår syn blir svaren tydligare. Då märker vi att Fosses oklara rum och oklara tid liknar varandra. Ja, från åskådarplats sammanfaller de. Fosse har sagt att teatern är en plats där mirakel kan inträffa själv associerar jag lite lättvindigt till Einsteins relativitetsteori i vilken rummets tre dimensioner bildar en enhet med tiden. Rumtiden, som det kallas, är måhända Fosses scen.

Återstår frågan Hur? All dramatik utgår från någon gåta eller konflikt som ska få en lösning. Så också Fosses pjäser. Ibland är det tydligt. De två männen i den lilla båten som vi möter i Jag är vinden är olika, trots att texten inte säger något direkt om detta. Olikheten beror på deras position i skeendet. Den ene vet vad som väntar, han tar tagit ett beslut som så småningom blir uppenbarat för den andre och för åskådaren. Den ene styr båten mot ett ögonblick som också är en position på havet. Han är i rörelse och driver handlingen framåt. Den andre är, tills slutögonblicket, passiv, alltså stillastående.

Rum och tid bildar en enhet tills vi förstår vad som händer eller snarare kommer att hända när ridån gått ned. Då spricker enheten och vi är tillbaka i den vanliga tideräkningen.

Om skickliga dramatiker kan sägas att deras gestalter lever kvar efter att man glömt handlingen i pjäsen. Jag minns inte allt i Kameliadamen, men jag minns henne. Om Fosses dramatik kan sägas att man inte minns personerna och knappast handlingen. Men man minns situationen: rumtiden.

Fosses dramatik kan läsas som ett försök att säga emot Wittgensteins berömda slutord i Tractatus: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.”

Språket är otillräckligt och kan lura oss, om det tycks Wittgenstein och Fosse vara överens. Men dramatikern Fosse har fler verktyg: bilden, scenrummet, gesterna och pauserna. I en av sina essäer skriver han:

”När teater är riktigt bra, och då menar jag inte i timtal, jag menar de lysande förtätade ögonblick när någonting på ett oförklarligt sätt koncentreras till en intensiv känsla som samtidigt är fylld av en insikt som man förstår med hela sitt väsen, men som man ändå inte kan ge uttryck för, det vill säga när teatern är som allra bäst brukar man för att skildra just dessa ögonblick, säga att en ängel går genom scenen.”

En ängel kan vara en budbärare. Kanske har ängeln med sig nåden, förvisso ett abstrakt begrepp, men som för individen kan vara en högst konkret förnimmelse.

Fosse har ersatt postmodernismens disparata element med dess motsats: långt driven förtätning. En koncentration så extrem att tid och rum blir ett. Och som samtidigt öppnar sig mot både det svårgripbara och det konkreta.

Så vad blir kvar hos åskådaren. Jo, ett minne. För att använda Jon Fosses egna ord:

”En osynlig närvaro tittade in. Och försvann.”

Därmed får frågorna: När, var och hur anses besvarade. Hmmm… Åtminstone för ögonblicket.

Mikael Timm
författare, kritiker och filmare

Litteratur

Jon Fosse: Teater I, II och III. Redaktör: Daniel Pedersen, men översättningar av Marie Lundquist, Svante Aulis Löwenborg, Sveve Sem-Sandberg och Lars Norén. Bokförlaget Faethon, 2021.

Jon Fosse: När en ängel går genom scenen. Översättning: Marie Lundquist. 10TAL Bok, 2016.