Varför kan vi inte längre vara nakna på gymmet?

För antikens greker var nakenheten en del av deras kulturella identitet. Idag däremot tycks vi ha svårt att göra skillnad på naket och naket, menar Carl Magnus Juliusson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-12-21.

I offentligheten är en naken kropp aldrig bara en naken kropp. Den vill alltid något. Kommunicera något, sälja något, väcka något – lust till exempel.

Det är en märklig paradox. Vår tid fullständigt svämmar över av nakenhet – i film, tv-serier, reklam och mode. Ändå verkar vi inte kunna se den som naturlig. Det märks inte minst i fråga om konst. I sociala medier har bilder på allt från den lilla kalkstensfiguren Venus från Willendorf, till målningar av Rubens och Courbet tagits bort för att de skulle vara pornografiska. Eftersom de föreställer nakna kroppar.

Nakenhet likställs med pornografi – något som är till för att göra dig upphetsad. Hur upphetsande dessa konstverk verkligen är kan man fråga sig. Men uppenbart är att det har blivit svårt att göra skillnad på naket och naket.

Lika uppenbart är det att nakenhet har en betydande plats i konsthistorien. Många av våra allra främsta konstverk föreställer människor spritt språngande nakna – från Venus från Milo och Apollo från Belvedere till Michelangelos ”David”. Det har med en alldeles särskild definition av skönhet att göra. Att det är just en naken kropp som ska uttrycka den högsta formen av skönhet är en av antika Greklands kanske märkligaste uppfinningar.

Det var omkring 400 år före Kristus som den nakna kroppen började analyseras filosofiskt och införlivades i läror om hur man bör leva. Att avbilda nakenhet var däremot inte nytt. Från tidigare sekel finns avbildningar av nakna unga pojkar, med armarna längs med sidorna, blicken rakt fram och benen lite isär. Skulpturerna kallas ”kouroi” (”unga pojkar” på grekiska). De är inspirerade av Egypten, kan vara religiösa och föreställa till exempel Apollon, men behöver inte vara det. Deras kvinnliga motsvarigheter – kore – bär däremot kläder.

Men det förekom också ett helt annat slags nakenhet, med satyrer som motiv – grova män med skäggiga ansikten, hästöron och svans. Till skillnad från de unga pojkarna är dessa satyrer även utrustade med gigantiska erigerade könsorgan. I antika Grekland trodde man att fallosar kunde avvärja ondska och onda ögat, inte sällan genom att framkalla skratt, i till exempel palats eller badhus. Satyrerna kan spela flöjt, dricka vin, onanera eller ha samlag med olika djur. En sådan scen kunde till exempel avbildas i botten på en kylix, en vinbägare, som en lite rolig överraskning när du druckit upp.

Nakenheten i sig var således inte ny. Men den ska i klassisk tid få en speciell innebörd. Enligt en teori är det dessa två världar, de unga pojkarnas idealiserade, gudomliga skönhet, och satyrernas aggressivitet och förmåga att avvärja ondska, som har smält samman i nakna – realistiska – avbildningar av (åtminstone i vissa fall, tror man, verkliga) soldater och idrottsmän. Dessa krigare och atleter utstrålar nu mod, och ett alldeles särskilt slags mod, nämligen modet att kämpa, trots att de är blottade.

Grekerna var högst medvetna om att denna syn på nakenhet skiljde sig från andra kulturer. Att vara naken blev en del av deras kulturella identitet. Det finns källor som beskriver hur soldater stred nakna på slagfälten. Historikern Thukydides skriver att seden att gymnastisera naken är en betydande del av det nya, moderna, demokratiska Grekland. Ordet gymnastik kommer från grekiskans gymnos som betyder just naken.

Det var däremot bara män som fick avbildas nakna på det här viset. Platon vill visserligen att alla väktare och soldater, både av manligt och kvinnligt kön, ska vara nakna i hans idealstat. Men det är en utopi. Den kvinnliga nakenheten kopplas annars till skam och sårbarhet – eller prostitution. Ett undantag är avbildningar av kärleksgudinnan Afrodite, där hon täcker sitt kön – och ibland även brösten – med sin hand.

Vad skulpturer av dessa unga, smärta, atletiska idrottsmän och krigare gör, är att visa upp en form av idealmänniska. Men denna idealmänniska är inte enbart en konstnärlig konstruktion. Även den vanliga människan ska lära sig att skulptera sin nakna kropp. Rekommendationerna från läkaren Diokles är nästintill en heltidssysselsättning. Varje morgon kroppsövningar, tvättning, frotterande av kropp och huvud. Därefter motion, privata aktiviteter, idrott och lunch, följt av vila, promenad och idrott igen, sedan insmörjning, frottering och middag. Sist, ännu en promenad innan sängdags.

Hos Xenofon, som liksom Platon var lärjunge till Sokrates, kan vi läsa om hur Sokrates uppmanar de unga att göra gymnastik, dels för att kunna försvara sig i krig, dels för att skydda sig mot sjukdomar och lyten. Men det handlar inte enbart om kroppsvård. Sokrates menar att gymnastik även har en god verkan på tänkandet. Bristande kroppslig hälsa kan föra med sig glömska, modlöshet, dåligt humör och till och med galenskap. En fysisk livsföring leder också till ”moralisk fasthet”. I Platons ”Staten” säger Sokrates att en sansad man ”fäster vikt vid att vara stark, sund och vacker bara för att därigenom bli måttfull”.

Skönhet för de antika grekerna handlade alltså om inre egenskaper som manifesterade sig i kroppen – vilket inte är samma sak som att vara snygg. Sokrates är känd för att han ska ha varit ful. Men han var antagligen i god form. Bland annat var han med och stred i det Peloponnesiska kriget. Platon är ett smeknamn som betyder ”bred” – enligt historien ska han ha fått namnet av sin lärare i brottning på grund av sin breda bröstkorg och sina breda axlar.

De antika grekerna läste alltså i den atletiska nakenheten in alla de egenskaper som man önskade att en modern, manlig, demokratisk medborgare skulle ha: mod, hälsa, måttfullhet och moral. Män som främst tränade för andra mäns blickar. De kunde både dyrka och skratta åt, men också estetiskt och moraliskt inspireras av nakenheten. Om du undrat varför manliga skulpturer har relativt små könsorgan är det för att uttrycka självbehärskning – i motsats till de mer välutrustade satyrerna.

Kanske påminner den grekiska synen på träning en hel del om dagens diskussioner om hälsa – att ha en sund själ i en sund kropp, att motverka psykisk ohälsa genom att gå ut och springa, och så vidare. Men dagens skönhetsideal ser helt annorlunda ut.

Vår moderna syn på nakenhet präglas av den pornografiska blicken, som har riktats från beskrivningar – eller visuella representationer – av en sexuell akt, till att inbegripa nakenhet överhuvudtaget. Ett litet könsorgan på en man symboliserar idag något helt annat än självbehärskning, eftersom kroppen läses genom en helt och hållet sexuell lins.

Men måste det vara så? Är det så omöjligt att se en naken kropp bara som en naken kropp?

Jag tror inte det. Därför försöker jag istället tänka på en biffig Platon när jag tränar – helst dock med kläderna på.

Carl Magnus Juliusson, litteraturvetare och kulturjournalist