Det går fort att förlora sitt värde

Värde är ett föränderligt och förunderligt ting. Flera kreativa yrken hotas tas över av AI, vilket får Boel Gerell att tänka tillbaka på rörposteran när grafikerna dominerade i tidningshuset.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När jag först började arbeta som journalist på en dagstidning skrev jag mina texter på en stor slamrande, röd elskrivmaskin. Matsedlar kallades pappersarken som singlade ut ur valsen. Tillsammans med fotografens bilder och redigerarens skiss för tidningssidan rullades arken ihop och placerades i en kapsel som sändes iväg med rörposten.

Kommen så långt i nostalgin avbryts jag av äldsta tonårsdottern som ofta konstaterar att hon själv är lastgammal, jämnårig med smartphonen.

­–Alltså, rörpost? Vad är detta? Kunde man inte mejla texten?

Nej, det kunde man faktiskt inte. Sent 1980-tal var rörpost fortfarande det snabbaste sättet att skicka handlingar inom tidningshuset. Från röret i väggen susade det som från ett hav i storm och kikade man ner i hålet kunde man ibland skymta näven som greppade kapseln och förde den vidare i systemet.

Handen tillhörde en av grafikerna som regerade på bottenvåningen tillsammans med tryckpressen. Här sattes tidningssidorna med redigerarens skiss som underlag. Funkade allt som det skulle var det tyst, men då och då hördes tunga steg i trappan och dörren till redaktionen slogs upp. In trädde den fruktade sätterichefen som med självklar auktoritet läxade upp den som gjort fel. Relationen var kärv men hjärtlig och det var ingen tvekan om maktfördelningen.

Vid journalisternas fikabord muttrades det i smyg om grafikernas löner, som påstods vara långt högre än våra. Dessutom hade Grafiska Fackförbundet redan 1974 försäkrat sig om ett särskilt avtal angående ny teknik, där grafikerna garanterades omskolning och fortsatt anställning även om tekniken utvecklades. När avtalet skulle omförhandlas 1986 satte sig arbetsgivarna på tvären men fick ge sig efter bara en dags strejk. I ett slag blev det tydligt hur beroende förlags- och tidningsbranschen var av denna länk i kedjan. Eller som Olof Palme konstaterade redan i ett tal 1972:

”Det är inte bara den fackliga traditionen som ger de grafiska förbunden en särställning, utan också det faktum att er verksamhet är direkt förbunden med demokratins livsvillkor. Ni företräder de yrkeskårer förutan vilka det fria ordet och den fria tanken lätt skulle bli tomma begrepp. Ni är direkt och i egentlig mening demokratins arbetare.”

Men när förändringens vindar ven genom rörposten och digitaliseringen av trycktekniken var ett faktum förlorade grafikerna över en natt sin maktposition och var inte längre oumbärliga. Tvärtom skulle de nu genom sitt framsynta avtal omskolas och blev bland annat redigerare. En del saknade tyvärr fallenhet för det nya yrket och krympte ihop på skrivbordsstolarna, när kunskap och självrespekt förvärvad under decenniers slit på bottenvåningen inte var värd mycket ett par trappor upp.

På de här människorna tänker jag när jag funderar över relationen mellan pris och värde. I kraft av sin position hade Grafiska Fackförbundet förhandlat fram goda löner till sina medlemmar, villkor som följde med omskolningen och spädde på irritationen från de sämre betalda journalistkollegorna. Det som en gång varit ett skäligt pris att betala var med ens orimligt eftersom köparen – det vill säga tidningskoncernen - inte längre hade samma behov av varan.

Att uttrycka sig så här, att tala om människor som ”varor” är naturligtvis stötande. Ändå är det enligt samma princip om tillgång och efterfrågan arbetsmarknaden fungerar i dag när artificiell intelligens – så kallad AI – ifrågasätter värdet av våra tjänster. Yrken som nyss tycktes omistliga – översättare, ekonomiassistent, statistiker för att inte tala om skribent och författare – sägs snart behändigt kunna ersättas av ett AI-verktyg.

Med viss bävan har jag följt utvecklingen och med ett hest skrockande av lättnad har jag tagit del av AI-genererad text i genrer som jag själv tycker mig behärska. En recension eller en essä skriven med hjälp AI är fortfarande en rätt usel produkt men jag är inte dummare än att jag förstår att detta bara är början. Dessutom, hur väsentlig är egentligen förmågan att sy ihop en essä eller en recension i dagens kulturlandskap? I en tid när kritik i allt högre grad ersätts av tipslistor kan en AI-generad text mycket väl duga gott.

Tendensen att övervärdera den egna betydelsen har något hjärtskärande över sig, eftersom vi alla förr eller senare blir passé. Kunskap förlorar blixtsnabbt sitt bäst-före-datum och till synes solida positioner blir perifera när perspektivet vrids ett snäpp. Söker jag på titeln ”typograf” sägs det att kunskap om yrket fortfarande kan behövas, men på rikets museer och på samma plats kommer vi med största säkerhet snart återfinna själva papperstidningen. På ett liknande vis har en lång rad produkter som nyss var självklara förvandlats till kuriosa som minner om värderingar och behov vi inte längre har.

När Olof Palme 1972 talade om grafikerna som garant för ”demokratins livsvillkor” utgick han från en verklighet där papperstidningar och tryckta böcker utgjorde de givna kanalerna för det skrivna ordet. I dag är medier som dessa allt mer marginella i ett landskap där var och en har tillgång till sin egen megafon. Om demokratin på köpet ökat eller minskat är en annan fråga.

På samma vis som mina döttrar har svårt att tänka sig ett drägligt liv utan en smartphone, ses nya produkter i dag som oundgängliga. I boken ”Varors värde” från 2023 närmar sig ekonomihistorikerna Daniel Berg och Rasmus Fleischer problematiken kring hur levnadsstandarden ska kunna jämföras över tid, när varorna vi anser att vi behöver förändrats så radikalt som de gjort under det senaste seklet.

Med utgångspunkt i beräkningen av konsumentprisindex – så kallad KPI – har Berg och Fleischer granskat kriterierna för vad som anses vara skälig levnadsstandard. Högst konkret i form av definitionen av en matvaras värde, som initialt bestämdes av dess kalorihalt – ju fetare desto bättre - för att senare övergå i en mer komplex och subjektiv värdering av matens kvalitet. Var köttet ovanligt gott eller var det främst fett? Och behöver en falukorv överhuvudtaget innehålla kött för att kallas korv? Kanske är en vegetarisk falukorv en likvärdig produkt?

Bakom tabellerna anas skuggorna av människorna, snarlika oss själva men med andra mål och preferenser. För kvinnan i kristidens Sverige är koffeinfritt kaffe och vegetarisk korv inget annat en beklaglig nödlösning, medan samma produkter anses värda att betala extra för några decennier senare, i hipstergenerationens tid.

Och jag tänker på vårt digitaliserade samhälle och liten vi har till att nätet bär oss för alltid. Vad händer om det trots allt brister? Vilket värde har den dyraste smartphonen på marknaden, utan någon uppkoppling? Vilket pris sätter vi på förmågan att kunna konstruera och hantera den? Kanske är det i en obestämd framtid inte alls den tekniska spetskompetensen som kommer att visa sig vara oumbärlig för vår överlevnad, utan helt andra, halvt bortglömda kunskaper om kommunikation och hushållning.

Litteratur

Daniel Berg, Rasmus Fleischer – Varors värde. Kvalitetsvärderingar i konsumentprisindex under 1900-talet, Daidalos (2023)