En planet av plast: Återvinning kan inte rädda världen

Att etablera uppfattningen att återvinning är bra för miljön var ett smart sätt att legitimera plastens erövring av världen. David Jonstad talar om vår sopsortering som symptombehandling.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-02-05.

Det var år 2009 när jag och min vän klev ut genom hissen på högsta våningen i en av Stockholms skyskrapor. Vi var i färd med att starta en tidskrift om klimat- och hållbarhetsfrågor och sökte finansiärer. Min vän hade framgångsrikt minglat upp en miljöengagerad direktör för ett stort bolag och nu hade vi fått audiens. Allt verkade lovande. Tills frågan om återvinning dök upp. Direktören berättade entusiastiskt om en återvinningscentral i närheten av hans lantställe dit köerna ringlade långa. Det var nästan som en folkfest på lördagarna när alla kom med sina bilar och släp fyllda av saker att slänga. Jag kunde inte låta bli att fråga om han tyckte detta var bra eller dåligt. Han förklarade förnärmat att det självklart var något bra. Tänk så mycket resurser som återvanns! När jag försynt påpekade att det väl måste ses som ett problem att folk skaffar sig så mycket saker som de sedan slänger skar sig samtalet. Jag insåg då att jag brutit mot ett heligt förbund mellan miljörörelse, politiker och näringsliv – en uppfattning som alla parter delade: återvinning är bra för miljön.

Ju mer vi återvinner, desto mer fylls vår värld av skräp.

Sedan dess har en del hänt som utmanar denna uppfattning. Trots att återvinningsbehållarna ofta är så fulla att man måste kämpa för att knöla ner sina sorterade sopor i dem, så är det somligt som vägrar att försvinna. Närmare bestämt plasten. Den är över allt. Den förenar sig till nya kontinenter som guppar runt i världshaven. Den bryts ner till mikroskopiska bitar och tas för mat av allehanda havsorganismer som för in plasten i den marina näringskedjan. Det finns mer plast än plankton i havet och om inom några decennier mer plast än fisk. Detta syntetiska stoff finns även i vattnet vi dricker och maten vi äter.

Plasten har koloniserat våra liv.

Ändå är det som väcker starkast känslor – och som placerar plasten i den politiska skottgluggen – inte detta, utan hur plasten koloniserar andras liv.

I ett av de första numren av den där tidskriften – som vi för övrigt finansierade på egen hand – publicerade vi fotografier av döda albatrosser, tagna på en ö mitt i Stilla havet. Dessa bilder av fotografen Chris Jordan har sedan dess kommit att bli närmast ikoniska. På bilderna ses de gråa, halvt nedbrutna, fågelkropparna rama in ett maginnehåll som är märkligt färgglatt. Dödsorsaken är plast.

Fåglarna har inte bara stoppat i sig hundratals plastpinaler själva, men också matat sina ungar med dem. Skärvor har skurit sönder fåglarna inifrån. Giftiga ämnen har tagits upp i magsäcken. I vissa fall har magarna varit så fulla av plast att någon mat inte har fått plats.

I Storbritannien talas det om Blue Planet-effekten. Vågen av vämjelse och ilska som följt efter ett avsnitt av BBC:s populära naturfilmserie där fokus sattes på plastens naturpåverkan och som bland annat innehöll en hjärtskärande scen med en havssköldpadda intrasslad i en härva av plastavfall.

Ju mer vi återvinner, desto mer fylls vår värld av skräp. Något är knas. Vad det är klarnar när jag läser om plastens historia i en lång essä i The Guardian, om återvinningsekonomins brutala strukturförändringar i Financial Times och om forskningen kring plastens effekter. Människans förhållande till plast är ett mikrokomsos av den stora konflikten mellan människa och natur, liksom vårt valhänta sätt att hantera denna.

en allians av olje- och kemikalieföretag valde i stället en mer långsiktig och framför allt smartare strategi. Den bestod i att skifta fokus [...] så att problemet med plasten kom att handla om oansvariga individer som skräpade ner.

Det var under efterkrigstiden som bergen av plast och annat skräp började att växa. Fram till dess hade avfallet mest utgjorts av organiskt material och utmaningen var då mer logistisk – att låta det förmultna någon annanstans än på städernas gator. Glas- och metallbehållare betraktades som så värdefulla resurser att de återanvändes till nära hundra procent.

Den första varianten av plast, bakelit, tillverkades i början av 1900-talet när kemister upptäckte ett sätt att få avsättning för en biprodukt från oljeindustrin. Till en början fanns inte så många användningsområden, men nya former utvecklades och under andra världskriget fick plasten sitt genombrott när den blev material i tusentals delar av det amerikanska krigsmaskineriet. När kriget var slut stod det klart för de stora oljebolagen vilken kommersiell potential som fanns i plasten och bolagen delade upp marknaden mellan sig. Sakta men säkert började det nya moderna materialet att ersätta gammeldags saker som glas, bomull och papper. Med tiden blev plasten så billig att den ofta slängdes bort så fort den fyllt sin funktion.

På 1970-talet hade slit och släng-kulturen etablerat sig och den växande mängden plastavfall blivit ett problem så stort och dyrt att politikerna var tvungna att agera. Runt om i USA gjorde myndigheterna försök att förbjuda försäljningen av olika plastartiklar. Alla försök stoppades av industrin som till en början slogs med näbbar och klor mot all lagstiftning. Men snart insåg man att detta skulle vara omöjligt i längden och en allians av olje- och kemikalieföretag valde i stället en mer långsiktig och framför allt smartare strategi. Den bestod i att skifta fokus – från producenterna till konsumenterna – så att problemet med plasten kom att handla om oansvariga individer som skräpade ner. Man finansierade organisationer och reklamkampanjer, till en början hade man miljörörelsen med på tåget. Företagen lanserade också idén om sopsortering. Om hushållen bara kunde stoppa sitt skräp i rätt behållare lovade förpackningsindustrin att återvinna dem.

Snabbspola fram till våra dagar och en värld som inte vet vad den ska ta sig till med all plast, vare sig den återvunna eller den som sprids i naturen. Det är inte bara det att det är så fruktansvärt mycket – hittills har det producerats omkring ett ton plast per person – men också att ingen längre vill veta av den. Av den tiondel som sopsorterats har Kina tidigare köpt upp det mesta, men eftersom plaståtervinning är en så skitig process med stora skador på hälsa och miljö har man slutat med det. Som en följd har priset på plastavfall sjunkit som en sten och i städer världen över ansamlas den sopsorterade plasten i väntan på bättre tider.

Som så ofta kokar det ner till att problem inte försvinner om man bara behandlar symptomen, men struntar i orsakerna. Man minskar exempelvis inte klimatutsläppen genom att tillverka en elbil, om ni förstår vad jag menar. Men det är så dags att ta itu med orsakerna när problemen blivit helt integrerade i våra liv. Detta gäller oljan och det gäller dess biprodukt, plasten. Detta är också vad olje- och kemiföretagen insåg redan för femtio år sedan: Att etablera uppfattningen att ”återvinning är bra för miljön” var ett smart sätt att legitimera plastens erövring av världen.

Stephen Buranyi beskriver i The Guardian plastproblemets paradox: Ju större vi inser att problemet är, desto villigare är folk att agera. Men ju mer vi agerar, desto mer olösligt framstår problemet på grund av dess enorma omfattning. Hindren, skriver Buranyi, är de samma som för alla andra miljökriser: en oreglerad industri, en globaliserad värld och vår egen ohållbara livsstil.

Man skulle kunna lägga till ytterligare en sak: självgodheten hos miljöengagerade med en osund förkärlek för symptombehandling.

David Jonstad, författare och journalist