Mystikern Hjalmar Ekström: Skomakare och själavårdare

Hjalmar Ekström rymdes inte inom kyrkans ramar. Maria Küchen reflekterar över mystikerns kamp mellan djupaste djup och högsta höjd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Utifrån sett är den religiösa mystiken kanske bara mystisk, i bemärkelsen obegriplig.

Mystik är flum, säger religionskritikern. Den är ett sätt att slippa bevisa saker man påstår.

Mystik är sinnesförvirring, kan en psykiatriker hävda. Den hävdar att det finns en osynlig verklighet som bara mystiker har sett.

Och psykologer har definierat den mystika erfarenheten som en krisreaktion – tillvaron blir så olöslig att psyket uppfinner en annan, högre tillvaro för att uthärda.

Så ser den rationella samtiden på mystiken. Men vad säger mystikern själv?

”Jag hade ju kommit fram till 16-årsåldern”, skriver den skånske skomakaren och mystikern Hjalmar Ekström, ”då efter ångest och kamp och förtvivlan om mig själv, Guds strålglans plötsligt bröt igenom och uppenbarade för mig att jag befann mig i en helt och hållet ny och förut blott anad tillvaro, och att jag redan länge befunnit mig där, fast i mörker och trängsel.”

Detta hände julen 1901. Tonåringen Hjalmar Ekströms liv var hårt. Han studerade på nätterna och arbetade i sin fars skomakarverkstad i Helsingborg på dagarna – som äldst i en stor syskonskara måste han bidra till familjens försörjning. Ofta var han ute på ensliga promenader. Under en av dem blev alla ting och människor plötsligt genomskinliga, ”liksom genomstrålade av gudomligt ljus. Guds rike spirade fram och blomstrade mitt genom sten och bråte; allt blev levande, ja, fullt av liv, och allt och varje kom till mig såsom budbärare (änglar) från det översinnliga.”

Han skriver detta tjugo år efter ”genombrottet”, som han kallar det. Extasen varade i tre år, och hans Gudsmöte gav honom en stark vilja att hjälpa medmänniskor. Så Hjalmar Ekström blev diakon. Men i ett brev till en vän, översättaren Eric Hermelin, skrev han 1922: ”Jag har förut stått i svenska kyrkans tjänst men åtnjuter tjänstledighet på grund av att jag funnit det ytterst svårt att tjäna kyrkan, ’kyrkans herrar’, till lags.”

Mystiker klarar ofta inte att inordna sig i religiösa system. Visst finns det de som fungerar inom institutionerna – biskopen Martin Lönnebo till exempel, som har belyst Ekström i tidskrifter och böcker. Men mystikerns tro växer ur ett direkt gudsmöte, unio mystica, inte ur studier av dogm och lära. Det gör många av dem till andliga rebeller.

För att kvala in som mystiker räcker det inte med ett genombrott som det Hjalmar Ekström upplevde år 1901. Gudsmötet förändrar livet för gott. Det får en riktning som det annars inte skulle ha haft. Hjalmar Ekström följde till sist i pappas fotspår och blev skomakare för att kunna försörja fru och barn, men djupast sett gick hans liv ut på att ge människor själslig hjälp.

Det gjorde han i brev. Tusentals finns bevarade. Mystikforskaren Anton Geels, professor i religionspsykologi i Lund i 20 år, återfann större delen av dem när han på 1970-talet skrev sin doktorsavhandling om Ekström.

Geels perspektiv är den rationella forskarens, men han ser på mystiken med nyfikenhet och värme. I han bok ”Medvetandets stilla grund”, konstateras att alla trossystem har mystiken som en gemensam nämnare.

Utifrån kan mystik alltså kritiseras som flum, sinnesförvirring eller krisreaktioner. Inom religionerna är den tvärtom attraktiv. Vem vill inte vara med om direkta gudsmöten? Särskilt i vår tid och västvärld, där individens lustupplevelser står högt i kurs, lockar mystiken mer än dogmerna. Men att vara mystiker är inte bara härlig extas. Tvärtom.

”Inget ligger varandra så nära som det djupaste djup och den högsta höjd”, skriver Hjalmar Ekström på 1920-talet i tidskriften Den fördolda livet. ”O du ensamme som känner dig härjad av stormar som ett träd på en öde strand, du ödelagda och härjade – fårad och plöjd av många lidanden – salig är du, ty aldrig är du så nära himlen som i detta djup du ropar ur!”

Människan måste avklä sig allt eget – vilja, begär, förnuft – för att lämna plats för Guds verk. I ett av sina många brev beskriver Ekström vad som krävs: ”Sinnenas död där de utvärtes tingen […] försvinna. [… ] Den invärtes döden, då alla människans inre förnimmelser tagas från henne.” Och i människans andes död, där hon ”fråntages allt det goda som hon förut haft till stöd”.

Vägen till salighet i Gud, i Jesus efterföljelse, är med andra ord smärtsam. Den som tror att mystik kan vara enbart lustfyllt, är lika vilse som den som söker världens bekräftelse. Poeten Vilhelm Ekelund tyckte att vännen Ekström borde bli författare, han skulle göra succé – och visst, den andlige skomakaren hade ett stort litteraturintresse och författardrömmar. ”Men intet var Hjalmar Ekström mera främmande än att göra succé”, står det i förordet till det urval själavårdande brev som kom ut strax före hans död år 1962.

I övrigt under sin livstid gav han bara ut två böcker – en diktsamling när han var 27 år som han senare tog avstånd från, och en utläggning om Höga Visan på 1930-talet. Han förblev bokstavligen vid sin läst. Han sulade skor och skrev brev. Betraktelserna i Det fördolda livet publicerade han anonymt. Tidskriften gavs ut av en vän till honom, Henrik Schager, som liksom han själv tillhörde Flodberg-kretsen – en samling människor som under början av förra seklet sökte Gud tillsammans.

Flodberg själv var en lågutbildad värmlänning och lykttändare i Gamla stan, en stadsdel som på denna tid var eftersatt och fattig. Schager var tulltjänsteman och Hjalmar Ekström alltså skomakare. Kring dem samlades vanligt folk med en själslig längtan.

Hjalmar Ekström inspirerades av en annan skomakare, självlärd teolog och protestantisk mystiker – tysken Jakob Böhme, som verkade i skiftet mellan 15- och 1600-tal. Det var Eric Hermelins översättningar av Böhme som fick Ekström att kontakta honom i början av 1920-talet. Gripande skriver han till Hermelin: ”För övrigt har jag en obegriplig känsla av att liksom alltid hava känt Eder, det är liksom om ni uppväckte några oförgätliga minnen inom mig; detta är märkvärdigt, jag förstår det icke och kan ej heller rå för det.”

Vackrare kan själsfrändskap knappast beskrivas. Den mystika erfarenheten är just bara obegripligt mystisk för de flesta, som inte har varit med om den och inte kan relatera. Så desto viktigare för en mystiker att ha vänner som fattar. Hermelin blev en sådan vän till Ekström.

Däremot hade han inte kontakt med sin tids centrala namn i kulturlivet och kyrkan. Drivkraften för en mystiker är att bli ett med Gud, inte att göra karriär. Hjalmar Ekström, om han levde idag, skulle knappast ta plats i medierna som kristen kändis. Men en människa i själslig nöd skulle kunna skriva ett personligt mejl till denne skomakare, och få ett långt djupt svar och kanske en vän.

Maria Küchen
författare och kritiker

Litteratur

Antoon Geels: Det fördolda livet : mystikern Hjalmar Ekström (1885-1962) – liv och lära. Artos, 1996.

Hjalmar Ekström: Den fördolda verkstaden – Själavårdande brev. Artos, 2003.

Hjalmar Ekström: Den stilla kammaren – brev. Artos, 1988.