Ordet ”hemland” kan göra främlingskapet evigt

Hemlandet kan syfta på många olika saker, men används ibland på ett sätt som tar ifrån människor rätten att känna sig hemma. Patricia Lorenzoni reflekterar över ett förrädiskt ord.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2023-02-28.

Vad betyder ordet ”hemland” för dig? Sannolikt tänker du inte i första hans på det som en ö. Men på svenska är detta faktiskt ordets ursprungliga betydelse. På 1500-talet hörde hemlandet skärgårdsmiljön till. ”Land” avsåg då motsatsen till ”sjö”, hemlandet var det land – det vill säga den ö – på vilket din hemgård var belägen. Så skildes hemmaön ut från exempelvis betesöar.

Först senare kom ordet att rymma en idé om nationell tillhörighet. Enligt Svenska Akademiens Ordbok finns en sådan användning belagd sedan tidigt 1800-tal; hemlandet anges vara det land där man har sitt hem och är medborgare, eller där man vuxit upp.

Ordbokens definition blottar en spänning: platsen där du vuxit upp eller där du har ditt hem förväntas också vara platsen där du är medborgare. Men när dessa platser inte sammanfaller? Eller om du redan från början är ifrågasatt på den plats som för dig är hemma?

På 1980-talet skrev poeten Gloria Anzaldúa, i boken Borderlands / La Frontera, om hemlandet som en plågsam erfarenhet av ett liv vid gränsen. Hon växte upp i Tejas, del av det USA som en gång låg i Mexiko. Genom 1800-talets gränskrig förvandlades emellertid Tejas till Texas, och den spansktalande befolkningen kom att betraktas som främlingar i eget land. Ett och ett halvt sekel senare fortsätter människor att drabbas på absurda och brutala vis. Anzaldúa berättar om när familjen arbetade på fälten och la migra, gränspolisen, kom. Hennes farbror Pedro hade inte sina dokument med sig, talade inte engelska, kunde inte berätta att han i verkligheten var femte generationens Texasbo. För polisen var han bara ännu en mexikan utan papper. Han sattes på ett plan till Guadalajara utan en cent på fickan. Tio Pedro fick gå tillbaka till fots, över 150 mil.

Detta, säger Anzaldúa, är hem, ”denna tunna rand av taggtråd”.

Boken Borderlands publicerades första gången 1987. Sedan dess har dess aktualitet bara vuxit, där som här. Också i Sverige ställs frågan om hemlandet på sin spets. Den definition som Akademiens ordbok daterar till tidigt 1800-tal var del av en framväxande idé om nationen. Uppslagsordet ”hemland” återfinns i band 11, publicerat 1930. Vid den tiden skulle snart nationalismens förväntan på att hem, land och ett nationellt definierat folk sammanfaller, än en gång slita Europa sönder.

Vårt sätt att tala om ”hemlandet” är alltså historiskt del av en nationalistisk idévärld. Långt ifrån alltid sammanfaller platsen där du är född, platsen för ditt hem och platsen för ditt medborgarskap. Så länge gränser har funnits har människor korsat dem. Men gränser har också flyttats – som i Anzaldúas Tejas – och därmed skurit igenom tidigare politiska och kulturella gemenskaper. I det spansktalande södra USA finns ett talesätt: Vi korsade inte gränsen, gränsen korsade oss.

Spelar det någon roll om det var gränsen eller om det var människan som flyttade på sig? Ingen politisk gräns är inskriven i tingens natur, alla är de människoskapade. På svenska brukar ordet ”hemland” avse en persons födelseland, även om hen sedan länge lämnat det. I vissa fall tycks en person rentav ärva sina föräldrars hemland.

Och ingenstans blir idén om hemlandet som närmast nedärvd essens så tydlig, som när barn födda i Sverige får utvisningsbeslut. Det handlar om barn som ettårige Ali, som 2019 skulle utvisas till Afghanistan trots att hans mor hade uppehållstillstånd i Sverige. Eller om treårige familjehemsplacerade Tim som 2021 skulle utvisas ensam till Nigeria där han aldrig satt sin fot . Eller, om föräldralösa tvååriga Favour som 2022 även hon skulle tas ifrån sitt familjehem och utvisas till ett Nigeria hon aldrig besökt.

Utvisningar av ensamma små barn är svåra att genomföra, och många gånger får barnet till slut uppehållstillstånd av just det skälet: det föreligger, som det heter, verkställighetshinder. Avslagen liknar därför ett slags byråkratiskt skådespel, som bryter ner både barn och deras närstående. Vad de tydligt säger oss är: ditt faktiska hem är sekundärt när det ska avgöras vilket som är ditt hemland.

Precis här blottas också ordets auktoritära sida. Att tillskriva någon ett hemland är att tala om vem som har rätt att känna sig hemma var, vem som har rätt att tillhöra. Vissa behöver knappt ens reflektera över det, andra påminns ständigt om att också platsen de kallar ”hem” är villkorad.

Att tala om att även permanenta uppehållstillstånd ska kunna dras tillbaka, och att innehavare av sådana tillstånd då har att ”återvända till sina hemländer”, är att göra våld både på svenska språket och på idén om en rättsstat. Men i detta språkbruk ligger dessutom ett radikalt förnekande av människors rätt att skapa sig sina hem där de är, att göra också Sverige till sitt hemland.

För somliga innebär detta ett förnekande av rätten att någonsin ha något att kalla hem. Professorn i välfärdsrätt Anna Lundberg är en av dem som försökt uppmärksamma den grupp människor i Sverige som förväntas återvända till ett hemland de inte har. Här finns de som är så rädda att de inte vågar återvända, men också de som faktiskt inte kan utvisas; det land till vilket Sverige vill skicka dem tar inte emot. Trots detta får de inte uppehållstillstånd. Eftersom de saknar rätt att arbeta, och eftersom ingen offentlig institution tar ansvar för deras överlevnad, är de utlämnade till svarta arbeten och svarta bostadskontrakt. Inte sällan blir de brutalt exploaterade på flera fronter.

Det är bland annat dessa människor som döljs i den mystifierande omskrivningen ”skuggsamhälle”. Men även de skapar sig mot alla odds och med de fattiga medel som står till buds, sina hem i Sverige. I den meningen är Sverige, även för dem, ett hemland.

När Gloria Anzaldúa benämner den plats där hon vuxit upp men där hon hela sitt liv behandlats som främling och inkräktare med ordet homeland, gör hon det inte med anspråk på autenticitet eller ursprunglig rätt. Det gränsland mellan Mexiko och USA hon skriver från, har genom seklerna bytt herrar flera gånger. Själv är hon ättling till både erövrare och erövrade. Snarare visar hennes bok världen sedd från själva gränsen, från perspektivet hos den som förvägras rätten att känna sig hemma, men som trotsigt likväl skapar sig ett hem. Sitt eget återvändande till hembygden i Tejas skildrar hon därför analogt med den färd över floden Rio Grande som görs av mexicanos del otro la’o, mexikanare från andra sidan; människor som i jakt på ett levbart liv och under stora vedermödor korsar gränsen till USA. Även dessa, säger Anzaldúa, ”kommer hem”.

Kanske kan vi, med henne, gå tillbaka till den allra enklaste och mest ordnära definitionen av dem som listas i Svenska Akademiens Ordbok. Hemlandet är det land där du har ditt hem. Välkommen hit. Välkommen hem.

Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författare