Flugornas herre: Golding kan inte viftas bort så lätt

Ett gammalt fall med strandade pojkar har återigen fått William Goldings beskrivning av barns grymheter att ifrågasättas. Men situationen och systemet styr vilka vi blir, konstaterar Eva-Lotta Hultén.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.

I september 1965 tröttnade sex pojkar mellan 13 och 16 år på sin katolska internatskola på ön Tonga i Söderhavet. De knyckte en fiskebåt nere i hamnen, packade med sig lite bananer och kokosnötter och gav sig iväg med planen att ta sig till Fiji. Det slutade illa. När det blåste upp slets seglen sönder och båten drev i åtta dygn innan de illa rustade pojkarna kunde ta sig iland på den lilla ön Ata. Där blev de kvar i ett år innan de räddades av ett passerande fartyg. Historien, som har likheter med William Goldings ”Flugornas herre”, har återberättats i tidningen The Guardian av författaren Rutger Bregman.

I William Goldings roman blir ett flygplan tvunget att släppa av alla sina passagerare, pojkar mellan sex och tolv år, på en ö någonstans i tropiskt klimat. Ön visar sig vara paradisisk. Det finns gott om färskvatten, frukt och vilda grisar och en lagun att bada och fiska i. Under en period fungerar livet på ön väl men snart blir spänningarna mellan de båda ledargestalterna Ralph och Jack starkare och det system av åtminstone relativ demokrati som pojkarna byggt upp vittrar sönder. Ledarskapet glider över på Jack som har en mer auktoritär stil och kräver underkastelse.

Ralph och några pojkar till fortsätter att kämpa för att hålla liv i de spillror av demokrati som lever kvar men den som opponerar sig mot Jack riskerar att utsättas för våld. En av Jacks hantlangare sätter ett stort klippblock i rullning och blocket stöter till Ralphs vän Nasse så att han faller nedför en klippavsats och krossas, och med honom dör också allt hopp om att förnuft och demokrati ska råda på ön.

Så här ser alltså den mänskliga naturen ut, den starke tar makten och konkurrens vinner över samarbete. Inte alls! Säger Rutger Bregman i sitt reportage. Mycket skiljer nämligen verklighetens skeppsbrutna barn från bokens. Pojkarna från Tonga – Stephen, Kolo, Mano, David, Luke och Sione – höll sams under sin tid på ön och hjälptes åt med odlingar, matlagning, vatteninsamling och allt annat de behövde för att klara sig. Bregman menar att berättelsen om dessa sex pojkar visar att den sedan länge förhärskande idén om människan som självisk är felaktig och att William Goldings bild av den mänskliga naturen är en nidbild. Jag önskar att det var så enkelt som att han hade rätt.

I nya situationer kan vi lätt förmås att göra saker som annars vore oss helt främmande. I ”Flugornas herre” beskriver William Golding denna situationens makt på ett mycket trovärdigt sätt: det avgränsade rummet som får barnens ursprungliga moraluppfattning och världen utanför att blekna bort; den starke ledaren som gör att de flesta avsäger sig sin förmåga att tänka självständigt; utpekandet av syndabockar i form av Ralph och Nasse; skräcken för en yttre fiende i form av ett odjur som inte finns men som motiverar våldet och bristen på demokrati; maskerna som avindividualiserar pojkarna och gör att de känner sig fria från personligt ansvar, och så det vi- och domtänkande som i det här fallet symboliseras av att en del av pojkarna tidigare ingått i samma gosskör och bildar ett sammanhållet ”vi” som ställer andra utanför.

Men situationer uppstår inte i ett vakuum. Vilka situationer vi hamnar i beror på vilka man bäddat för. Och där kommer systemets kraft in. Systemet som, förklarar socialpsykologen Philip Zimbardo, tillhandahåller institutionellt understöd, auktoritet och resurser som den enskilda situationen hämtar sin kraft ur. I Goldings bok kommer systemet med pojkarna till ön hemifrån. De har en föreställning om hur ett samhälle ska organiseras som de försöker leva upp till. Som skolbarn av 50– talets England har de fostrats in i ett hierarkiskt och ganska empatilöst förhållningssätt till varandra.

Som en sorts ö kan kanske också fängelset Abu Ghurayb under Irakkriget beskrivas. Abu Ghurayb blev känt över världen i april 2004 när bilder därifrån läcktes till pressen. De visade på systematisk tortyr av fångar och ett av de mest absurda fotografierna föreställer en ung kvinnlig amerikansk militärpolis som med ett stomatol-leende lutar sig ner över en plastinpackad och till döds misshandlad man.

Efter att vad den amerikanska militärpolisen ägnat sig åt i Abu Ghurayb blev känt i USA blev socialpsykologen Philip Zimbardo, som ägnat sin forskning åt bland annat gruppdynamik, kontaktad av en av de åtalades advokat för att delta i försvaret av honom. Chip Frederick hade dekorerats med ett flertal militära utmärkelser och medaljer. De tester Zimbardo senare utförde på honom visade att han var normalintelligent, med normala moraliska värderingar och utan sadistiska eller patologiska tendenser.

Abu Ghurayb var under tiden Chip Frederick var stationerad där en plats i närmast totalt kaos. I stora svep förde man dit både barn och vuxna som råkat befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, som när någon bomb sprängts. Från hustaken runtom fängelset sköt krypskyttar mot militärpoliserna. Chip Frederick arbetade tolv timmar per dygn, sju dagar i veckan under extremt stressande förhållanden. Lägg till detta den uppgift han och hans medarbetare fått av den militära underrättelsetjänsten: att förbereda fångar för förhör. En av Chip Fredricks kollegor berättade om förhållandena: ”De överordnade sa: 'Använd er fantasi. Krossa dem. Vi vill ha dem krossade när vi kommer tillbaka hit.' ”

När Donald Rumsfeld med anhang efter att skandalen briserat försökte framställa Chip Fredrick och hans underordnade som de ruttna äpplena i en för övrigt utmärkt korg var det alltså bara ett försök att sprida dimridåer kring det faktum att arbetsförhållandena var fruktansvärda och att förutsättningarna för vilka situationer som kunde uppstå getts av människor högre upp i hierarkin. Med Philip Zimbardos terminologi kan man beskriva det som hände i Abu Ghurayb som att systemiska och situationella krafter samverkade och skapade onda handlingar utförda av goda, eller i alla fall helt normala, människor.

Även om Jack, den destruktive ledaren i Goldings bok, har en aggressivitet i sig redan från början hade han kanske i en annan omgivning utvecklats åt ett helt annat håll. Men den gode ledaren Ralph har faktiskt tilldelat honom rollen som jägare och utnämnt gosskören till hans underlydande och han agerar därefter. Kanske med den engelska internatskolans hierarkiska mönster som förebild.

Rädsla, outvecklad förmåga till empati, ogenomtänkta föreställningar om vad det innebär att vara ledare eller dåliga modeller för samlevnad kan få oss att göra varandra illa. Alla som någon gång sett mobbning i en skolklass vet att även barn tyvärr kan begå grymheter mot varandra, ibland ganska utstuderande sådana. Det som utspelar sig i ”Flugornas herre” är alltså inget osannolikt scenario men som väl är är det heller inte det enda möjliga, vilket visas av berättelsen om de sex pojkarna på Ata.

Till alla öar vi reser tar vi med oss idéer och mönster från de situationer och system vi tidigare befunnit oss i – olika beroende på våra erfarenheter. Och vi har enorma möjligheter att påverka vilka situationer både barn och vuxna skapar åt sig genom vilka system vi fostrar dem in i och vilka värderingar och förväntningar vi skickar med dem.

Eva-Lotta Hultén, journalist och författare